Nollelva 1
Temadagar som gör det värt att fira! Temadagar är
ypperliga tillfällen att få äta en semla eller rensa ur sin dator. Katatonia City burials Nästa år har det gått 30 år sedan Katatonia bildades och efter så lång tid vore det inte konstigt om bandet såsade till sig, tappade fokuset och levde på gamla meriter. Men när jag drar på denna tolfte platta så kan jag konstatera att ledarduon Jonas Renkse och Anders Nyström fortfarande håller stilen. Så mycket doom är det kanske inte längre, men svärtan, vemodet och mörkret finns definitivt där. Det är inte alltid man mår så bra av molltoner, men när Katatonia rockar loss gör man det verkligen, trots att logiken säger att man inte borde det. Men på något sätt får bandet de skarpa gitarrerna, den hårda metallattityden och den deppiga stämningen att förvandlas till något som smeker hörselgångarna. Produktionen är perfekt utsnidad, sången är len och ärligt talat, är det egentligen inte pop vi hör? Om än i svarta kläder. Att lyssna på "City burials" är hur som helst en varm, skön och mysig upplevelse. Nedtonat och storslaget på samma gång. Hårt och mjukt samtidigt. Och en oerhört lätthet trots sin tyngd. Tänk om alla band kunde låta lika bra efter att hållit på i trettio år. (TP) Lucinda Williams Good souls better angels Kanske är det inte försent. Kanske finns det ännu hopp om att jag kan bli den där rockstjärnan jag drömt om. Lucinda Williams slog igenom som 45-åring 1998 med "Car wheels on a gravel road" så hon har visat att det går. Men då får jag väl satsa på country för det är en genre där artisterna får högre status för varje år de åldras. Lucinda är nu 67 år och inne på sin femtonde platta. Och det känns som att hon bara har värmt upp, det är nu det verkligt intressanta berättandet börjar, om hon nu bara får behålla hälsan. Rösten är raspig och det är så vi vill ha den, den är märkt av alla år av erfarenhet och det ger extra tyngd till texterna. Country är måhända inte en helt rättvis beskrivning av musiken, för Lucinda är lika mycket rock, blues och americana. Strunt samma vad man kallar det, för det låter riktigt vasst och det är det viktiga. Kanske inte så originellt, det finns mängder av andra amerikanska musiker som rör sig i samma musikaliska trakter, men strunt samma igen. För är man bra behöver man inte alltid vara så jäkla unik. (TP) Easy Radical innocence Idag är det väl i princip bara jag och ett gäng 50-plusgubbar som fortfarande minns Easy, men de borde faktiskt väljas in i Swedish Music Hall of Fame, för det var de tillsammans med Happydeadmen som startade den svenska indievågen med band som The Cardigans och The Wannadies som gjorde att svensk musik började spridas över världen på bred front. Deras första skiva kom 1990, men själv upptäckte jag dem på allvar vid comebacken då de släppte två skivor runt millennieskiftet. Sedan följde ytterligare ett tyst decennium innan Easy åter gjorde comeback 2012 med "Popcorn graffiti", och sedan dess har det kommit ytterligare tre skivor, denna inräknad. Och när jag lyssnar på "Radical innocence" är det två saker som slår mig. Dels hur trogna Easy är sitt klassiska uttryck. De bär sin 90-talsindie som den sista droppen vatten. Lite uppdaterad men i grund och botten exakt den stämningsfulla, lätt psykedeliska popmusik som vi fans älskar dem för. Dels slås jag av hur bra det låter. Easy är inte ett avdankat band som gjorde sitt för 30 år sedan, det är ett band som är relevanta här och nu. De förtjänar att upptäckas av en ny generation indiekids. (TP) Nedan listar vi några av årets temadagar. Kända och mindre kända. 21 MAJ Förskolans dag 22 MAJ Picknickens dag 24 MAJ Nationalparkernas dag 27 MAJ Ostens dag 28 MAJ Den stressfria dagen 31 MAJ Mors dag 5 JUNI Världsmiljödagen 6 JUNI Färskpotatisens dag Sparks A steady drip, drip, drip När vi bytte filmisar i min barndom var de med Sparks inte särskilt mycket värda. Mest eftertraktade var KISS, men man ville såklart även ha lite Björn Skifs, Fantomen och Baccara för att skapa en härlig mix i samlingen. Sedan fanns det sådana som ingen 7-åring brydde sig särskilt mycket om. Sparks var en sån filmis. Och då hade jag inte ens hört musiken. Man såg liksom på Sparks att det var ett konstigt band, och när man sedan några år senare fick höra musiken så lät det precis så knäppt som man förväntat sig. Även om man som prepubertal yngling inte kände till termen artrock så fattade man ändå vad det handlade om. Sparks var musik för vuxna, eller rättare sagt: konstiga vuxna. Och vuxna som gillade konst. Vad var det för knäppa kläder de hade? Varför såg den ena gubben ut som Hitler? Och varför kunde de inte göra normala låtar med vers och refräng som andra band? Jag kan förstå de som tycker att detta är en riktigt bra skiva, för den är lekfull, välarrangerad och tät på både energi och kreativitet. Men någonstans därinne är jag fortfarande den där sjuåringen som ville byta bort mina filmisar med Sparks så fort som möjligt. Och den killen tycker fortfarande att det är ett ganska obehagligt band. (TP) The Strokes The new abnormal När de coola New York-slynglarna i The Strokes dök upp 2001 var det som att alla rockjournalisters bön hade besvarats. Vi hade gått in i ett nytt millennium och det behövdes ett tufft band som kunde ta rock´n´rollen in i den nya eran. The Strokes hade häftiga namn, häftiga utseenden och hängde på de häftiga ställena. Det gick att göra kopplingar till band som Ramones och Television, och låtar som "Last night" och "Someday" var ju faktiskt svinbra. Sen var kanske inte resten av debutplattan "Is this it" lika bra, men det hade vi överseende med. Åtminstone för stunden. Redan vid andra plattan, två år senare, var det över. The Strokes levde inte upp till hajpen. Sedan dess har bandet ändå lyckats klamra sig fast överraskande bra i branschen, inte på grund av det de levererat utan på grund av att fans, arrangörer och musikjournalister så gärna VILL att The Strokes ska lyckas. Nästa år eller nästa platta, då jäklar! Problemet är bara att den där storstilade comebacken aldrig kommer. The Strokes har gjort sitt, det är bara att inse. Fanns det en gång punkattityd och rockenergi så är den definitivt borta på "The new abnormal". Jag har hört betydligt sämre skivor, men få som är segare och mer poänglösa. Är det verkligen detta vi väntat på i sju år? (TP) Dua Lipa Future Nostalgia Dua Lipa slog igenom med dunder och brak efter att 2018 ha släppt låten ”New Rules”. Allt föll på plats och alla ville veta mer och höra mer av 24-åriga Dua Lipa. Sagt och gjort, ett album släpptes och det blev en monumental succé och debuten slog alla tänkbara rekord på Spotify! När det nu är dags för uppföljaren så är det nästan som en straffspark i öppet mål för det här kommer bli en riktig succé. Inte bara för att hon just nu är skapligt het utan för att skivan faktiskt är riktigt bra. Här finns det massor av hitlåtar och hon framför dom så himla självklart och med en pondus som inte så lite påminner om Lady Gaga. Har sagt det och säger det igen, det är i slutändan låtarna det handlar om. Ingen artist blir långvarig i toppen om man inte har bra låtar… … och här finns det låtar må jag säga! Inledande ”Future Nostalgia”, ”Don´t Start Now”, ”Cool” och ”Physical” är hur bra som helst och det svänger utav bara tusan. Resterande låtar kanske inte riktigt når upp till dessa fyra raketer, men här finns inget att anmärka på. Det här är klass! Kul att konstatera att det fortfarande släpps en och annan fullängdare med bra låtar rakt igenom. (JL) NOLLELVA 39 12 JUNI Internationella dagen mot barnarbete 15 JUNI Chaufförens dag 18 JUNI Pionens dag 21 JUNI Världsmusikdagen