Nordens Tidning 1
Kultur Bokrecension Islänningasagor: händelser, p
latser och bilder S oftast frånvarande. Ändå har folkdikten fascinerat mig som källa till kunskap, både i mitt författarskap och i mitt berättande. Sägnen utspelar sig i en namngiven trakt, som stimulerar till upptäcktsfärd både i hembygden och i främmande landskap. Händelserna tilldrar sig i en historisk vardaglighet, där människor kärnar smör, höstar gräset, vallar kreatur i skogen och sliter för brödfödan och där samhällets sociala struktur är tydlig. Folkdikten speglar också människors drömmar och förhoppningar och vi kommer dem mentalt nära. Jag har åkt på sägenresor med barn och vuxna och berättat sägnerna där det sägs ha utspelat sig. Jag har skrivit böcker om sägenomspunna platser och skapat appar för smartphone som guidar den intresserade i ett magiskt landskap. Allt i akt och mening för att inspirera människor att lära känna sin hembygd, skapa ett intresse för historia och naturligtvis också för att roa och underhålla. Berättelser är också ett sätt att lära känna främmande kulturer och länder. Jag glömmer aldrig när jag besökte Kalsoy, en av Färöarnas öar, och jag kom till Mikladalur och skolbarnen aga och sägen är dikt. Det är påhitt och fantasi. Den kärna av sanning, som det ibland sägs att sägnen innehåller, är visade mig stranden där sälkvinnan gick i land. Denna sägen, den kanske mest kända Färösägnen, berättar inte bara en sällsam historia utan speglar också de hårda livsvillkoren på öarna. nU Har samfUndet sverige-island i samarbete med Katla förlag givit ut Islänningasagor: händelser, platser och bilder. Det är en introduktion på 80 sidor. Korta avsnitt ur ett 25-tal sagor guidar oss till platser där sagorna utspelade sig. Kartor underlättar orienteringen och vackra landskapsbilder, målningar och foton av historiska fynd levandegör berättelserna. Funkar det här? Blir boken en spännande guide till ett Island, som många av oss har en mycket begränsad kunskap om? Ger boken läsaren en bild av den isländska sagadiktningen och lockar den till fortsatt läsning av sagorna? Först är jag försiktigt tveksam till idén bakom boken. Den isländska sagadiktningen är ju något helt annorlunda är den nordiska folksagan och våra kortfattade folksägner. Islänningasagorna, som vi ibland kallar för släktsagor, är ju ofta långa vindlande berättelser med ett myller av människor och dramatiska händelser som hakar i varandra som krokar. Det kan inte vara lätt att lyfta fram korta avsnitt som förmår fängsla, fascinera och roa. islänningasagorna skildrar nybyggartiden på 900-talets Island och några årtionden in på 1000-talet och skrevs ner 200-300 år senare. Under århundraden har forskare diskuterat om sagorna är muntlig berättarkonst eller skriftligt författarskap och deras historiska sanningsvärde. Den diskussionen avstår den lilla guideboken att fördjupa sig i, bäst så. Men det är odiskutabelt att sagornas geografiska upplysningar är noggranna, den historiska miljön levande skildrad och att människor i sagorna är kända som faktiska historiska gestalter. Mina farhågor visar sig fort ogrundaSkelett av en 30-40-årig kvinna, ur en förkristen grav från 900-talet vid Hafurbjarnarstaðir på Miðnes nordväst om Keflavík. 34 nordens tidning nr 1 | 2016 de. Sagorna för mig till fjäll och klippor, vikar och näs runt om Island. Hör här Foto: ÞjóðMinjaSaFn ÍSLandS Foto: Snorri gUnnarSSon