Nordens Tidning 1
T anken var att hon skulle ta hand om fåren och g
ården i Kungs-Husby utanför Enköping där hon bor tillsammans med maken Lars. Så blev det inte. Först kallades hon in för att sköta ambassaden i Syrien under fyra månader förra året och nu deltar hon i fredsförhandlingarna som leds av FN:s särskilde ombud i Syrien, den svenskitalienske diplomaten Staffan de Mistura. - Staffan har varit min chef i Bagdad så vi känner varandra. Men det är nog mina kunskaper i arabiska som väger tungt. Birgitta Holst Alani växte upp i Lund och tillbringade skoltiden fram till och med gymnasiet där. Hon tog också sin fil. kand.examen vid Lunds universitet. Sedan började hon forskarutbildningen vid universitet i Göteborg då hon träffade sin förste make, han var från Irak. Intresset hade väckts; för andra språk, för andra kulturer och människorna i dem. Hon lärde sig arabiska och så småningom gick flytten till Bagdad i Irak där doktorandstudierna bedrevs och även undervisning i engelska på universitetet. Det var då hon för första gången kontaktades av Sveriges ambassad. – De hade hört att jag fanns där och undrade om jag kunde tänka mig att hjälpa dem med lite administration, kommer inte ihåg vad det var riktigt. Men jag gjorde det och fångades direkt av arbetet vid ambassaden och träffade ett antal spännande personer. på den vägen är det. Hon har varit ambassadör i Nigeria och andra länder i Västafrika, UD-representant och FNsändebud i länder som Irak, Syrien, Libanon och Egypten. Med krig och konflikter som en ständigt närvarande granne. – Krig är det absolut värsta som finns. Men det är märkligt hur man anpassar sig till det. På ambassaden i Bagdad sprang vi ner och samlades under trappan när larmet för bombplanen gick. En dag såg vi ett hus som blivit sönderbombat inte långt ifrån oss. Det var jämnat med marken. Då insåg vi nog också att det inte var någon större idé att gå och gömma sig under trappan så vi satt oftast kvar och jobbade även när larmet hade gått, säger hon. I Irak fick hon under två år bo i containrar inbyggda i sandsäckar. – Det var en spricka mellan tröskeln och dörren där du kunde se om det var dag eller natt ute om du släckte lampan. Men det var möblerat, fanns till och med ”De som kommer hit vill inget annat än att jobba och göra rätt för sig.” en tv. Vi fick åka hem var sjätte vecka för att inte bryta samman. Det fanns de som började dricka, och skilsmässorna ökade och allt möjligt, säger hon. Den sista placering hon hade innan pensioneringen var som chef för det Svenska Institutet i Alexandria i Egypten. Där ordnade hon 2013 bland annat en egen ”Almedalsvecka”. – Jag hade varit på Almedalsveckan i Sverige och blev inspirerad. Ett sådant kan vi väl ordna i Egypten också tänkte jag. Det var inte så många som trodde på det men det funkade utmärkt med jättemycket folk och TV-sända debatter mellan partiledarna. Det fanns representanter för alla de tolv partierna med. Någon årlig tradition som den svenska blev det inte. – Nej, det skulle inte gå att genomföra i Egypten idag, konstaterar hon. Birgitta Holst Alani vill inte kalla sig själv religiös men en gudstro har hon. – Jo, jag har nog tackat min Herre en och annan gång i svåra situationer men att vara religiös, det vet jag inte riktigt vad det innebär, säger hon. Under åren har hon haft en del samarbete med diplomater från de andra nordiska länderna. – Nordiskt samarbete är viktigt på många områden i utrikespolitiken och Nordendiplomaterna är en krets som känns naturlig i många sammanhang. Det är min erfarenhet att det ofta är lättare att ringa upp en nordisk kollega och dryfta aktuella frågor än att vända sig till kolleger från länder som ligger längre bort, anser hon. Den förste maken avled i cancer 1992. Tillsammans har de en idag vuxen dotter. Idag är hon gift med Lars Holst och de bor tillsammans på den fina gården utanför Enköping. Även om ingen efter utmaningen med Syrien skulle ropa in henne igen för nya diplomatiska uppgifter är hon knappast en person som lägger sig på sofflocket. Hemma i byn har hon blivit ordförande i Veckolmens hembygdsförening. Där har hon engagerat sig för nyanlända flyktingar, varit med och arrangerat olika event där nyanlända och de som bor här kan träffa varandra. – De som kommer hit vill inget annat än att jobba och göra rätt för sig. Jag kan nästan tycka lite mer synd om männen. Kvinnor tar hand om barnen, lagar mat, sysselsätter sig. Männen blir sittande på ett annat sätt och det är förödande. i det sammanhanget nämner hon ett drömprojekt hon har kvar. – Jag skulle vilja starta en grupp med nyanlända där de tilldelades de resurser som behövs för utbildning, jobb och så vidare. För att bevisa att integration fungerar. Vi är mycket mer lika än vi tror, säger hon innan går för att hämta sitt åttaåriga barnbarn på dagis. – Det är underbart att få göra sådana saker. Det gör att man vill stanna hemma också. Men ett par dagar efter det att vi möts sitter hon på flyget till Genève. Fredsförhandlingar väntar. Som den diplomat hon är kan hon inte orda så mycket om de samtalen. – Det är väl så att man har det i blodet och lite luthersk är jag. När det handlar om krig och fred så kan jag definitivt inte säga nej. Då ställer man helt enkelt upp. Hemma på gården får nog fåren vänta på Birgitta Holst Alani. TexT: håkan SöderBerg FOTO: ulF lOdin nordens tidning nr 1 | 2016 9