Jacqueline Woodson, pristagare 2018 1
Kärlek i form av den drabbande passionen skildrar
Jacqueline Woodson i If you Come Softly (1998). Den vita medelklassflickan Ellie stöter en dag i skolan bokstavligen ihop med Jeremiah, son till en svart berömd filmproducent, och de blir blixtförälskade. Ellies berättelse är i jagform och beskriver den spröda kärleken dem emellan, medan Jeremiahs version berättas i tredje person och blandas med omvärldens reaktioner, mot bakgrund av rasism och polisbrutalitet. ”Thing about white people,” säger Jeremiah’s far till sin son, ”they know what everybody else is, but they don’t know they’re white.” Den trettonårige pojken i From the Notebooks of Melanin Sun (1995) delger sina anteckningsböcker all sin upprördhet och ilska när han förstår att hans mamma älskar en kvinna, som därtill är vit. Läsaren får följa Melanin Suns tankar och känslor, från vrede och förtvivlan till gradvis förståelse och slutligen acceptans. Melanin Sun skriver dagbok för att bearbeta sina känslor. Det gör också Laurel, den femtonåriga huvudpersonen i Beneath a Meth Moon (2012), som måste konfronteras med sina mörka minnen för att kunna gå vidare i sitt liv och bli fri från sitt drogmissbruk. Hon förlorade både sin mamma och sin mormor i den tropiska cyklonen Katrina, som drabbade USA:s södra kust 2005. Mormoderns ord från barndomen blir som ett mantra, ”While you are living … It’s the rocks in your life that will stand by you. Your words, your friends, your family”. STRÅK AV SAKNAD OCH LÄNGTAN Familjeskildringarna hos Woodson är centrala. Läsaren möter ofta familjer med såriga relationer, inte sällan med fysiskt eller mentalt frånvarande fäder. I Hush (2002) berättar Jacqueline Woodson om förluster och uppbrott och om svårigheterna med att börja ett nytt liv. En familj, som består av mamma, pappa och två tonårsdöttrar, tvingas här byta identitet och flytta till en annan ort. Pappan var tidigare den enda afroamerikanska polisen i sitt distrikt i Denver, Colorado. Han blev vittne till hur två av hans kollegor sköt och dödade en obeväpnad afroamerikansk pojke, som just sträckt händerna över huvudet, och valde då att vittna mot sina kollegor. För att få vittnesskydd tvingas familjen flytta. Genom den yngsta dotterns ögon får läsaren bevittna hur fadern går djupare och djupare in i en depression. Onåbar sitter han vid fönstret försjunken i sina tankar, medan modern tar sin tillflykt till Jehovas vittnen. De båda döttrarna väljer olika vägar för att klara den nya tillvaron. Den ena koncentrerar sig helt på studierna för att kunna komma in på ett bra college, den andra börjar frenetiskt att löpträna. ”I am no longer who I was in Denver, but at least and most I am”, säger en av flickorna. Det vill säga, hon låter sig inte bli ett offer för omständigheterna. Jacqueline Woodsons berättelser andas medmänsklighet, solidaritet och empati. Hon har en förmåga att ge varje karaktär en tydlig röst på ett varierat och skenbart enkelt språk. Genom dem gestaltar hon sin samtidshistoria på ett högst personligt sätt. Ett motto i Brown Girl Dreaming är: ”Even the silence has a story to tell you. Just listen. Listen”.