Advokaten 1
Debatt ”Thomas Olsson får finna sig i att oskyldi
ga försvaras” Praktisk juridik Praktisk juridik Ett strövtåg bort Med anledning av advokat Thomas Olssons artikel under vinjetten Praktisk juridik i Advokaten nr 1 2017 skriver Göran Lambertz, tidigare justitieråd, att det dröjde tolv år innan Dreyfus blev slutligt friad år 1906. Det kan dröja lika länge – i så fall till 2024 – innan sanningen accepteras i Quick affären och de oskyldiga går fria. 50 Advokat Thomas Olsson skriver om sanning, rätt och om de ideologiska överbyggnader som kan hota rättssäkerheten. Olsson anser att när det gäller den ideologiska överbyggnaden har vi i dag inget att frukta mer än fruktan själv. Om vi avstår från våra grundläggande rättigheter på grund av rädslan för att samhället är format som en pyramid eller inlindat i nätverk av terrorister, så kommer vi förr eller senare inte att ha så många rättigheter kvar att försvara mot dessa mörkermän. S trax innan nyåret kom nyheten om att Kaj Linna beviljats resning av Högsta domstolen. På det tredje försöket kröntes en tolv år lång kamp av denna framgång. Givetvis måste det vara en glädjens dag för Kaj Linna, men samtidigt är jag själv lite stolt över att vara kollega med advokat Thomas Magnusson från Kalmar. Det var Thomas Magnusson som lyckades där såväl överklagandet som två tidigare resningsansökningar avslagits av Högsta domstolen. Det är inte alla advokater som är beredda att ta sig an ett tolv år gammalt mordfall, ägna sin fritid åt att sätta sig in i ett omfattande material och utan några som helst garantier rörande ersättning påbörja den långa och mödosamma vandringen mot upprättelse för någon som påstår sig vara felaktigt dömd. Visst kan det leda till ära och berömmelse, och även ersättning för arbetet, i slutändan, men inget av det visar sig i början. Tvärtom så brukar omgivningen i bästa fall ställa sig tvivlande till projektet och i värsta fall öppet kritisk. För att frivilligt ta på sig den uppgiften krävs ett engagemang som sträcker sig långt utöver vad plikten kräver. Betydelsen av en sådan insats för rättvisan stäcker sig längre än den egna tillfredsställelsen över framgången, den lyfter fram försvararrollens kärnvärden. TIDSANDAN Jag har själv haft förmånen att hjälpa dömda att få upprättelse. Bo, Börje och Sture är tre personer som dömdes till långa fängelsestraff respektive rättspsykiatrisk vård för mycket allvarlig brottslighet. Bo hann avtjäna tre år av sitt straff, Börje nio år och Sture sexton år innan de fick resning och frikändes. De tre hade det gemensamt att de dömdes under nittiooch början av nollnolltalet. Anklagelserna avsåg allvarliga övergrepp med rituella och sexualsadistiska inslag, övergreppen hade inträffat många år innan lagföringen, och psykologer och terapeuter spelade en avgörande roll för de fällande domarna. Vid den här tiden fanns det en mycket röststark opinion som hävdade att sexuella övergrepp var betydligt mer vanliga i Sverige än vad som var känt. I en offentlig rapport gick man till och med så långt som att hävda att var tredje man var en sexualförbrytare och det påstods även att det fanns djävulsdyrkande sekter i Sverige som ägnade sig åt rituella övergrepp mot barn och kvinnor. Från politiskt håll restes krav på att problemet måste åtgärdas och brottslingarna lagföras. Problemet var att anklagelserna oftast handlade om händelser som låg långt tillbaka i tiden och de hade inte lämnat några andra spår än den berättelse som målsägande lämnade. Berättelsen gick således inte att kontrollera. Lösningen blev att tillämpa en bevisvärderingsmetod i ord mot ordfall som innebar att om målsäganden bedömdes trovärdig och inget motsade berättelsen, ansågs åtalet styrkt. För att staga upp bedömningen användes terapeuter och psykologer som vittnade om att det fanns omständigheter, framför allt kring målsägandens beteende, som bekräftade att minnesbilderna var riktiga. I Stures fall handlade det om egna erkännanden, men de var så förvirrade, motsägelsefulla och i strid Advokaten Nr 1 • 2017 från sanningen med de objektiva fynden att även där krävdes det en ordentlig dos psykologisk sakkunskap för att acceptera dem. Så här i efterhand kan man tycka att berättelserna innehöll ett antal märkliga omständigheter som var förvånansvärt i linje med de idéer som piskades fram i opinionen. Det fanns till exempel en tjugoårig häxa som arbetade som strippa i Stockholm och då och då åkte ner till Höganäs för att tillsammans med ett antal medelålders män delta i rituella övergrepp mot barn på ett ålderdomshem, en pedofilring i Västerås som förfogade över en buss som åkte runt och plockade upp minderåriga enligt ett system i en orange katalog för att sedan förgripa sig på dem och en beskrivning av brottsoffer, brottsplats och tidpunkt för gärningen som var bevisligen helt falsk i alla delar. I dag kan allt detta te sig som helt osannolikt, och så här i backspegeln kan vi bara konstatera att det aldrig avslöjades några djävulsdyrkande pedofilringar bland den burgna medelklassen, men då var det en högst påtaglig realitet. I vart fall för vissa tongivande personer. Och de som dristade sig att vara skeptiska utsattes för skoningslösa angrepp. Själv blev jag bland annat uthängd som en machotyp med målet att upprätthålla patriarkatet, böcker om hur man avslöjar incest skickades anonymt till min familj, Advokaten Nr 1 • 2017 vänner sa upp bekantskapen och representanter för rättsväsendet avfärdade kritiken mot bevisvärderingsmodellen med en axelryckning. Det var så tidsandan såg ut då. PRESENTATION DEN IDEOLOGISKA ÖVERBYGGNADEN Personligen har jag min egna lilla teori om vad allt det här handlar om. Jag brukar kalla teorin för den ideologiska överbyggnaden. Tankekonstruktionen ”Mitt namn är Thomas Olsson. Jag bestämde mig för att bli brottmålsadvokat redan under studietiden och det är ett beslut som jag aldrig har ångrat.” bygger på att det finns en dold brottslighet. Utgångspunkten är en motsättning mellan olika grupper i samhället. För att bevara eller stärka sin ställning begår den ena gruppen övergrepp mot den andra gruppen, men har makt att dölja brotten. Och då menar jag inte att dölja vem som begått brotten, utan brotten som sådana. Det är själva brottsligheten som är dold. Till det kommer ofta en dimension av otrygghet där det hävdas att brottslingarna finns mitt ibland oss utan att vi vet om det. Med den här utgångspunkten blir det angeläget att rättsväsendet utreder, inte de brott som begåtts, utan avslöjar brottsligheten som sådan. När en anklagelse om ett sådant brott dyker upp är inte frågan längre om brottet kan styrkas, utan en bekräftelse på att brottsligheten finns. Det enskilda fallet ska inte bevisas, utan utgör ett bevis för den underliggande teorin om hur verkligheten är beskaffad. Ett säkert tecken, enligt min uppfattning, på att det handlar om en ideologisk överbyggnad är förekomsten av talking heads. Det är mer eller mindre självutnämnda experter som utan något mer omfattande empiriskt stöd uttalar sig vitt och brett om fenomenet och påstår att de kan tyda de tecken som visar på det som vi andra inte ser. Nu vore det inte hela världen om de excellerade i debatter och tvsoffor, men faktum är att de även slinker in i rättssalarna och där händer det att deras uppgifter ges vitsord som sakkunnigutlåtanden. Hela det problemkomplexet är väl analyserat i den av HansGunnar Axberger författade JKrapporten Felaktigt dömda. Själv har jag bland mycket annat suttit i rättssalar och frågat ut en psykolog om det vetenskapliga stödet för att påstå att en rädsla för hästar eller anorexia är ett tydligt tecken på övergrepp i barndomen. Med talking heads intåg i rättssalarna är cirkeln sluten och den ideologiska överbyggnaden börjar färga av sig på rättskipningen. Och det som först får stryka på foten är beviskravet. Om verkligheten förutsätts, och det enskilda fallet är ett bevis för den verkligheten, så är manegen krattad för en fällande dom och det gäller bara att snitsla banan dit. Personligen har jag svårt att se någon annan förklaring till att de stolligheter som förekom i Bos, Börjes och Stures ärenden kunde godtas som verkliga händelser. Nu är allt detta historia och vi kan lämna det bakom oss. Visst, det finns en och annan som avtjänat ett långt fängelsestraff på grund av den omkastade bevisbörda som utsageanaMed talking heads intåg i rättssalarna är cirkeln sluten och den ideologiska överbyggnaden börjar färga av sig på rättskipningen. Och det som först får stryka på foten är beviskravet. » 51 S om Sture Bergwalls försvarare kan Thomas Olsson tillåta sig mycket. Han kan försvara Bergwall på nästan vilket sätt som helst. Det gör han också, mestadels korrekt och bra. Men när han i Advokaten nr 1 uppmanar mig och andra att tiga (”Väx upp!”), då går han över gränsen. Han har varit advokat i många år, och han bör veta att den som är oskyldigt anklagad har rätt att bli försvarad. Och bör så bli. I Quickärendet har Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, Claes Borgström, Sven Å. Christianson och Birgitta Ståhle utsatts för mycket allvarliga anklagelser. De har beskyllts för manipulationer och bristande professionalism av sämsta slag. Det enda stödet för att de inte talar sanning om vad som hände under utredningarna är Bergwalls ändrade uppgifter. Är det då rimligt att tro att det är just han som talar sanning? Fråga Bergwallkommissionen – en statlig utredning under Justitiedepar46 tementet – som i praktiken har slagit fast att de fem bär huvudansvaret för landets största rättsskandal. Skulle de inte få försvaras? Det dröjde tolv år innan Dreyfus blev slutligt friad år 1906. Det kan dröja lika länge – i så fall till 2024 – innan sanningen accepteras i Quickaffären och de oskyldiga går fria. Mediernas intresse är, under lång tid ännu, att inga stenar vänds i onödan. ”Quick är ett avslutat kapitel för mig”, har journalister sagt. Och jag har sett skammen i deras ögon. Det är journalister som har förstått hur det kan ligga till. De vet själva vilka de är. PRESENTATION Göran Lambertz har varit justitiekansler och justitieråd. Sedan den 1 mars är han pensionär. thomas olsson frestas måhända hävda att liknelsen med Dreyfus passar bättre på hans klient. Men så är det inte. Om Olsson vill förstå – verkligen förstå – styrkan i den bevisning som fanns mot Thomas Quick i rättegångarna, kan han studera de beräkningar som jag har gjort enligt Bayes sats. (Se min hemsida www. goranlambertz.se.) Även med påtagligt försiktiga indata ligger bevissannolikheterna för ett par av morden på 99,999 procent. I dessa tider av fake news kan man naturligtvis inte vänta sig korrekta referat från den som har allt intresse av att oskyldigt anklagade personer inte försvaras. Men Thomas Olsson kan gärna jämföra sin egen text om ”en sannolikhet över 100 procent” på s. 54 med min text i Quickologi på s. 297 och 300. Thomas Olsson domderar förgäves. Jag fortsätter att med jämna mellanrum påminna om villfarelsen. Göran Lambertz F.d. justitieråd Advokaten Nr 2 • 2017