Advokaten 1
Praktisk juridik relativa möjligheter att försäkr
a sig mot risken? Finns det rationella och transparenta skäl för en riskdelning? hur är det då om båda parter framstår som lika starka ekonomiskt sett? Åter till lotteriexemplet. Anta att den ena parten kan delta i en serie likadana lotterier, medan den andra bara deltar i ett enda lotteri. Den part som till exempel kan delta i tio lottdragningar kan räkna med att få vinst i ungefär hälften av dragningarna och förlust i resten. Det förväntade värdet på serien blir 5 MSEK (10 × 500 000 kronor). Det sagda betyder att den part som kan repetera en riskfylld transaktion har en förmåga att sprida risken i en enskild transaktion över en serie liknande transaktioner. Utgångspunkten är att risken ska ligga på den parten snarare än på den andra parten. Hur göra om båda parter framstår som jämbördiga i förmågan att bära risk och avtalet eller lagregeln är oklar? Ge mig ett gott skäl för att utgångspunkten inte ska vara att risken delas. över till ett par andra problemkomplex vars lösningar nog är ödesfrågor för mänskligheten. Min gissning är att juridiken måste möta vissa ekonomiska insikter. Jag börjar med det så kallade ”allmänningsproblemet” som beskrevs av ekologen Garreth Hardin (1968). Anta att det finns en betesallmänning nära dig. Allmänningen ger maximalt utbyte om 100 djur betar. Besättningen blir då värd 50 kronor. Om 200 djur betar blir besättningen värdelös – alla svälter ihjäl. Om du äger marken skulle säkert 100 djur få beta. Men nu är det en allmänning och den råkar vara tom, så du släpper ut 100 betesdjur. Din granne inser att det verkar vara en bra idé att låta djur beta på allmänningen. Om han vill maximera sin avkastning, kommer han att släppa ut 50 djur. Advokaten Nr 2 • 2017 Nu är det 150 djur ute på allmänningen och det ger ett sämre totalt utbyte än när det bara var 100 djur i farten. En så kallad social kostnad uppstår alltså. Denna kostnad kan minska om du och din granne gradvis anpassar er till varandra och låter 66 eller 67 djur vardera beta. Det följer av den enkla formel som Hardin använde för sitt exempel. Men du och din granne kan också sluta ett avtal som eliminerar den sociala kostnaden; ni kan avtala om att låta 50 djur vardera beta. När detta väl är gjort kommer andra grannar med i leken. Avtalsförutsättningarna brister. Anta att det finns 100 grannar. Det kommer då till slut att finnas 199,9 betande djur på allmänningen som nu förstås blir värdelös. Avtal då? Jo, man kan avtala om att var och en bara får ha ett djur på allmänningen. Vem i kollektivet ska ta tiden och kostnaderna för att få till ett sådant flerpartsavtal med alla – annars är det ingen idé? Och vem ska ta sin tid och sina resurser i anspråk för att bevaka att alla uppfyller sina avtalslöften? Jag slipper helst och hoppas att någon annan gör det. Det är tydligt att allmänningsproblemet har en koppling till frågor om hur äganderätter ska struktureras. Hardins exempel talar för att allmänningen borde ägas av staten. Det kan tilläggas här att Elinor Ostrom, som fick dela 2009 års ekonomipris, visat att tragedin kan utebli och samfälligheten vara en bättre form för förvaltning än statligt ägande om grannarna är fysiskt nära och delar värdegrund och normer. hur ska vi hantera att gemensamma resurser överutnyttjas, genom till exempel rovfiske på världshaven, när statligt ägande inte är ett alternativ och Ostroms premisser inte håller? Det är nog mindre en fråga för ekonomer och mer en fråga för jurister. Hur sätter man upp ett internationellt system givet de ekonomiska drivkrafter som man kan önska bort, men som nog ovedersägligen finns? Jag tar ett exempel till: ”det sociala kontraktets dilemma”. Det handlar om externa effekter, vilket är en av marknadsimperfektionerna. I korthet kan dilemmat beskrivas så att många situationer medger att jag kan driva en aktivitet. Den ger vinst därför att jag kan övervältra en del av kostnaderna för min aktivitet på andra, till exempel kostnaderna för förstörd luft eller förorenat vatten. anta att det finns 101 stycken länder med medborgare som ägnar sig åt att se till att vi får rikligt med mikroplaster i haven och mycket koldioxid i atmosfären. Vi kallar detta för ”utgångsläget” med värde 0 poäng. Något land orkar ta initiativet till ett fördrag som går ut på att alla länder ska se till att dess medborgare slutar att förorena. Det kostar förstås. Anta att kostnaden är −100 poäng. Om alla går med och efterlever fördraget är ändå nettovinningen 100 poäng. Men det går kanske inte att få med alla länder. Gott nog att 70 procent går med. I exemplet med det sociala kontraktets dilemma gäller att nettovinningen då blir 40 poäng. För de som står utanför och slipper kostnaderna blir nettovinningen 140 poäng. Så varför gå med? Dilemmat är att om jag struntar i att gå med eller om jag kan bryta fördraget och 70 procent ändå efterlever, så blir min vinning 140. Ekonomin i det hela är nog klar, men vilka rättsliga konstruktioner kan vi bygga upp internationellt för att möta detta dilemma? Det har stor juridisk praktisk betydelse och det känns som om det börjar bli litet bråttom, faktiskt. Ett grundtips är dock att det inte lär gå genom att appellera till enbart humanitära skäl eller andra omätbara faktorer. Eric M. Runesson Advokat 51 Hur ska vi hantera att gemensamma resurser överutnyttjas, genom till exempel rovfiske på världshaven, när statligt ägande inte är ett alternativ och Ostroms premisser inte håller? Det är nog mindre en fråga för ekonomer och mer en fråga för jurister.