Nöjesnytt Helsingborg 1
neoretrosoul? Det kallas neosoul, men det är egen
tligen precis tvärtom så retro det kan vara. Det är också lätt hänt att man förleds att tro att många artister i genren är bättre än de verkligen är, på grund av att produktionerna idag är så bra att de påminner så mycket om de gamla soulklassikerna att man blir helt förvirrad. Det är dock långt ifrån alla som har mer än en snygg ljudkuliss att visa upp. Aaron Frazer och Emma Donovan & The Putbacks är två artister som backar upp retrosoundet med minnesvärda melodier och sånginsatser att dö för. Frazer (till vardags sångare och trummis i likaledes magnifika Durand Jones And The Indications) solodebut heter passande nog Introducing… och Emma Donovans nya album (det tredje i ordningen) Crossover är hennes i särklass bästa hittills. whiskey-vargar från väst Whisky Wolves of the West må vara ett ganska färskt band, men bakom namnet är det inga duvungar direkt. Leroy Powell och Tim Jones har figurerat bakom många kända namn och har även egna solokarriärer, men när de nu slagit sina påsar ihop är det 1950-talets honky tonk och countryrock från 1960talet som gäller. Albumtiteln Country Roots talar väl för sig själv och även om det stundom blir mer proffsig stilövning över låtarna är det tillräckligt bra för att man ska sitta där med ett leende hela plattan igenom. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. hösten med eliot brobrännaren blir blåbärskungen Eliot Bronsons fjärde platta James var ett av 2017 års mest övertygande singer/ songwriter-album. På Empty Spaces (2020) blev han än mer personlig på grund av ett förhållande som gått i kras efter tio år, men symptomatiskt nog blev han också tyvärr lite mindre intressant rent musikaliskt. Med detta sagt är Eliot Bronson med sina fem album ändå en av de få folk-inspirerade sångare och låtskrivare som sticker ut mest på dagens indiescen. Börja med James, gå vidare med 2011 års Dave Cobbproducerade Blackbirds och vidare till Empty Spaces, och ni har innerlig, hjärtevärmande och själavårdande akustisk folkpop så ni klarar er långt in på hösten. Jag har följt David Ritschard under hela hans karriär, från honky tonkandet med Green Line Travellers (vars fina debut finns ute nu), via arbetet med Krokodiltårarna och hans enastående förstlingsverk som soloartist, Brobrännaren. I höst kommer uppföljaren Blåbärskungen, men redan nu finns Frida Hyvönen-duetten Än Går Det Vågor, finfina När Du Reser Dig och Sverigerocken ute som singlar. Den sistnämnda är dessutom kanske det närmaste en ny nationalsång vi haft sedan Ted Ströms Vintersaga. Genialt var ordet. bravo bravado Rose Cousin är ytterligare ett talande exempel på att de mest intressanta artisterna inom folkpopen kommer från Kanada. Med tre EP:s och fem album, senast Bravado från 2020, i bagaget har hon utforskat och inte minst utvecklat genren bättre än många andra. Samtliga låtar på Bravado har prefixet The, gärna med en förtydligande parentes efter, och det är en samling låtar som skimrar, glimrar och som låter som inget annat än Rose Cousins. Låtar som The Benefits of Being Alone, The Time Being och inte minst The Swimmer (To Be an Old Man) är små mästerverk, där inte en stavelse, inte ett ord, inte en andning och inte en ton wasteas i onödan. Magnifikt in i minsta detalj. magnifika margaret Margaret Glaspy är bara en av många indierock-tjejer som låtit syntharna ta plats på allvar i musiken på sistone, bevisat på nya plattan Devotion. Hur snyggt och experimentfylld amerikanskan tredje album än är kan man inte låta bli att längta tillbaka lite till det kontrollerade oväsendet på Emotions And Math från 2016. Men det är faktiskt petitesser i sammanhanget. Glaspy är bitvis kaxigt avig som en lillgammal PJ Harvey, bitvis smekande lättillgänglig som en oironisk Billie Eilish och hon är hela tiden intressant, lekfull och cool, väl sammanfattat i singeln Stay With Me. 28 | nojesnytthelsingborg.se