Nöjesnytt Kalmar 1
SIONERSKIVRECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECEN LA
URA MARLING "Once I was an eagle" (Virgin/Universal) Bästa låt: "Master hunter" nnnnn Åh, denna Laura Marling. Blott 23 år gammal släpper hon nu sitt fjärde album och hon blir bara bättre och bättre. Brittiskan ruskar om en dammig musikstil som singer/songwriter-genren genom ett förhållningssätt som bara kan beskrivas som respektlöst. Hon lånar visserligen ur historien och jämförelserna med Joni Mitchell kommer hon inte undan, men hon står nu så stabilt som artist att hon vägrar att inlemmas i förväntningarnas kravfyllda handklovar. Man märker det på hennes sätt att ta sig an sina låtar. Ljudbilden är utsökt. Och det pågår hela tiden saker runt omkring. Man vet aldrig vart det ska ta vägen. Hennes självförtroende att hela tiden söka det oväntade, det svåra, är okuvligt. Imponerande. MIKAEL FORSELL BLACK SABBATH "13" (Mercury/Universal) Bästa låt: "Damaged soul" (För den är längst.) nnnnn För första gången sedan 1978 släpper Black Sabbath ett album med Ozzy Osbourne bakom mikrofonen. Frågan är om några andra har betytt lika mycket för tung rock som det här gänget och förväntningarna på "13" är därför extremt låga. Efter 35 år, typ 20 medlemsbyten och inte minst den vidriga tv-serien "The Osbournes" - hur skulle det här kunna bli något annat än en jättelik besvikelse? Men det är det inte. Det är mörkt, har glimten i ögat och drivs framåt av ett släpigt sväng där riffen sitter som gjutna i bly. Att Ozzy 43 år efter debuten tvingas undvika de höga tonerna kan knappast hållas emot honom. Snarare förundras man över hur väl han sjunger och hur han lyckas pressa punkiga kvaliteter ur sin stundtals bristande röst. Med Brad Wilks från Rage Against the Machine bakom trummorna dyker Sabbath rakt ner i det 70-tal som utgjorde bandets guldålder. I den "Planet caravan"bestänkta "Zeitgeist" är de farligt nära att plagiera sig själva, men flertalet av låtarna är riktigt vitala. "13" är betydligt mer relevant än någon skiva någon av de enskilda medlemmarna gjort på flera årtionden. Imponerade. CARL CATO QUEENS OF THE STONE AGE "...Like clockwork" DISCLOSURE "Settle" (Island/Universal) Bästa låt: "White noise" nnnnn Det är uppenbart att vi är inne i en guldålder när det gäller elektronisk dansmusik, kalla det house, EDM eller som belackarna säger "untz, untz, untz". Senast ut i raden är fantastiska brittiska duon Disclosure vars debutalbum är ett intelligent hopkok av brittisk garage och kommersiell modern pop - en skiva som inte skäms för sin tillgänglighet utan svämmar över av hitlåtar. Från början till slut. Plattan är dessutom något av ett greatest hits av brittisk dansmusikhistoria de senaste 15 åren. Disclosure, som består av bröderna Guy och Howard Lawrence (bara 22 respektive 19 år gamla) förvaltar och förfinar ett arv från det sena 80-talets housepionjärer och 90-talets dansvåg som hade rötterna i drum & bass. De har dessutom lyckats skrapa ihop ett slags all star team av stjärnskott på den brittiska popscenen som gästvokalister, som Sam Smith och Jessie Ware. Det är svårt att hitta en svaghet med den här skivan. MIKAEL FORSELL (Matador/Playground) Bästa låt: "...Like clockwork" nnnnn Det är nog lätt hänt att man börjar fundera lite efter nära döden-upplevelser. Så verkar vara fallet med Queens of the Stone Age-grundaren Josh Homme som efter sin knäoperation 2010, då hans hjärta stannade, nu bestämt sig för att bryta ny mark för sitt band. Och det är sannerligen ingen lätt väg han gett sig in på. För gamla QOTSA-fans rekommenderar jag att inleda med "My God is the sun". Det är det närmaste vi kommer gamla traditionella Hommeska rockrökare. Sedan är det bara att ta ett djupt andetag och ge sig ut. Det har nämnts lite om Trent Reznors betydelse och gästinhopp av bland andra Elton John och Arctic Monkeys Alex Turner, samt att en viss Dave Grohl åter är med och trummar. Själv kommer jag inte runt David Bowie vars 70-tal starkt präglar den här plattan. Men det spelar inte så stor roll. För det här är Hommes album från början till slut. Synd bara att han inte riktigt hann med att slipa färdigt på alla melodierna där vissa faktiskt faller ur ramen. I titelspåret får Hommes nya inriktning sitt främsta utlopp. En ballad där sångaren nog aldrig stått så naken. Bästa albumet sedan "Songs for the deaf". HENRIK LARSSON BEADY EYE "BE" (Sony) Bästa låt: "Ballroom figured" nnnnn Andra skivan med Liam Gallaghers nya band låter precis som väntat - okänslig brittrock med attitydstinn sång i urlöjlig modsfrisyr. Beady Eye är egentligen inte särskilt dåliga. Musiken på "BE" är kompetent framförd och relativt välproducerad. Rocknummer som "Face the crowd" är visserligen mer eller mindre fruktansvärda men mer avskalade låtar som "Ballroom figured" och "Soul love" har faktiskt vissa poänger. Som helhet är dock "BE" alldeles för poänglös för att man någonsin ska vilja höra den igen. LINUS BRÄNNSTRÖM 78 | nöjesnytt