STT 1
34 STT Vecka 13 onsdag 25 mars 2015 VARDAGSLIV ÄN
NU MERA ELIN Hårresande beslut Alla människor har ett kännetecken, något som sticker ut och gör att man känner igen dem på håll. Ofta handlar det om längd, hår, hårfärg, ögon eller kanske en gångstil. I hela mitt liv har jag varit tjejen med långt hår. Jag inbillar mig att folk har sagt ”det är hon med långt lockigt hår” när de ska beskriva mig. Kanske har de sagt ”det är hon den tjatiga med stora fötter” men i så fall har det inte kommit till min kännedom, därför tänker jag fortsätta tro att håret har varit mitt kännetecken. Håriga fördomar Hår är viktigt, så är det bara. Det är ett attribut som kan användas både för att dölja sig och sticka ut. Personligen tycker jag att man kan läsa av vilken typ av person någon är genom att analysera deras frisyr. En asymmetrisk och kortklippt blonderad frisyr tillhör ofta en cool tjej med attityd, någon med en välfönad page är snarare en ordentlig businesswoman, alla vet vad som sägs om en kille med backslick, och någon med en utstickande färg på håret är ofta en kreativ och estetisk själ. Självklart är detta hårfördomar från min sida, men de stämmer ofta ovanligt bra. Ett nät för komplimanger Mitt eget hår fungerade länge som ett nät för komplimanger. Långt hår på små barn aktiverar något centra i gamla tanters hjärna och man fullkomligt överöses av beröm. Därför har mitt hår, liksom Simsons i berättelsen om Simson och Delila alltid varit min styrka, jag har skytt saxar som pesten och gjorde mitt allra första frisörbesök när jag gick på högstadiet. Innan dess hade min mamma (som nästan har varit mer noga Var med viss vånda jag stegade in hos frisören. med längden på mitt hår än jag själv) toppat mitt hår en gång om året. Det gamla bantarknepet Därför var det med en viss vånda jag stegade in hos frisören och bad att bli klippt i axellång page. Hon tittade på mig genom spegeln och förklarade att det skulle innebära att jag klippte av över tjugo centimeter, och jag kände hur det isade i kroppen. Men jag kunde inte ändra mig, för jag hade använt mig av det gamla bantarknepet och talat om för alla jag kände att jag nu skulle klippa av mig håret. Om jag gick ifrån frisörsalongen ännu en gång endast toppad skulle jag anses feg och opålitlig. Att förändras i grunden Det första klippet förändrade mig inte som människa i grunden, men jag visste ju att jag skulle vara en annan person när jag reste mig ur frisörstolen. En halvtimme senare var jag inte längre tjej med långt hår. Jag var nu tjej med axellång page och jag kände... ingen skillnad alls. Jag var precis som vanligt fast med lite kortare hår. De största skillnaderna är att jag inte längre vaknar av smärta i hårbotten när jag har lagt mig på mitt eget hår, att jag inte irriterar min sambo genom att lämna långa hårstrån i handfatet och att det går åt hälften så mycket schampo. Annars är jag faktiskt exakt den samma. Hår är bara hår Egentligen borde jag ha förstått redan innan klippningen att styrkan inte på något vis sitter i håret, för då hade min egen far varit en svag människa, vilket han verkligen inte är. Hår är hår, det växer ut, och gör det inte det så finns det alltid andra attribut att bli igenkänd på. Mina stora fötter har till exempel aldrig varit så framträdande som nu. Elin Larsson, krönikör i STT, är uppvuxen i Sexdrega och bor i Redslared. Här skriver hon om vardagsfunderingar ur en ung Kindsbos perspektiv. Tipsa henne gärna på elin@stthuset.com. Hon finns även på annumeraelin@blogspot.com. Trolska gestalter i Glasets hus LIMMARED Kotor, kokonger, skallar, trasiga klädnader - Ingegärd Härgestams konst rör sig i mystikens, sagans och det fördoldas världar. Ingegärd, bosatt och verksam i Blidsberg, säger själv att hon fascineras av fågelskrämmornas klädedräkter, mumierna och kokongernas lindor. Hon lämnade in en intresseanmälan och nu är hon alltså på plats med sin utställning. – En del hade jag hemma redan, men jag kom också igång med att göra saker som jag hade i huvudet. I sin sparsmakade utställning i Glasets hus, tar hon med besökaren på en fantasieggande skulpturvandring bland fågelkranier, kotor, skrämmor och kokonger. Trasor, död och förgänglighet. Trolskt, men ändå så fridfullt – och vackert. Kändes som ett gott rum att vara i. INGEGÄRD HÄRGESTAM Ingegärd arbetar i många olika material, betong, glas, papier maché, stengods, textil och, nytt för i år, även brons. – Det har varit spännande och över huvud taget har det känts riktigt bra inför den här utställningen. Faktiskt att jag har känt mig lugnare ju närmare utställningen jag kommit. Ett lugn som också präglar hela utställIngegärd tycker mycket om utställningshallen i Glasets hus. – Redan när jag var här första gången, kändes det som ett gott rum att vara i och jag kände att här skulle min grejer kunna vara. ningen. – Nu hoppas jag förstås, som man alltid gör, att utställningen ska kännas berikande och ge upphov till samtal och nya tankar. ANN-LOUISE KJELLNER redaktion@stthuset.com Se mig i ögonen – skulptur i blandteknik. Ingegärd Härgestam visar sina skulpturer på Glasets hus till och med den 10 maj. FOTO: VIAVINGA ROCKANDE SOCKAR I SEXDREGA SEXDREGA I fredags var det den Internationella Downs Syndrom-dagen. Det uppmärksammades på många håll. Bland annat av barn och personal på Ängagårdens förskola i Sexdrega. Alla avdelningar deltog. Både Junibacken, Lönneberga, Saltkråkan och Bullerbyn. Genom att rocka sockar symboliseras att alla är olika. FOTO: PRIVAT BOENDE BESÖKTES AV BLOMMAN I BYN DALUM I förra veckan fick de boende på Parkgården ett uppskattat och givande besök. Det var Matilda Karlsson från företaget Blomman i byn i Timmele som bland annat visade hur man binder en vårbukett. FOTO: BOEL FERM