Snickers Workwear Magasin SS18 1
Möt Barrell & Gunn Det är en onsdagkväll i februa
ri. Greg McGeough står i sin verkstad och knyter sitt tunga skinnförkläde runt alla lager med arbetskläder. När han andas ut i den kalla luften i rummet ser varje andetag nästan ut som om rökpelare stiger från hans mun. Han tänder svetsaggregatet och går fram till en hög med tungt spillvirke som är på väg att genomgå en förvandling med hjälp av en teknik som är mer än 300 år gammal. — Jag var utbytesstudent i Kyoto, Japan, och återvände senare för att bo där. Jag besökte en Hi-matsuri (eldfestival) i en av de små traditionella byarna vid foten av bergen och frågade en japansk vän varför husen var svarta. Det var första gången jag någonsin hörde talas om Yaki Sugi, och på den tiden var min japanska inte så bra, så att översätta förklaringen var nästan lika svårt som att lära sig tekniken. Träet bränns delvis till kol över öppen låga, och därefter skuras, borstas, oljas och grovslipas det tills det får en vacker, slät, satinerad svart finish. Förutom att det ger träet ett fantastiskt utseende ger processen ett naturligt skydd mot brand, samtidigt som det gör träet vattenbeständigt och skyddar det mot insekter. Vackert, funktionellt och naturligt. Hela paketet! Var det där och då som du bestämde dig för att tillverka dina egna möbler? — Inte alls! På den tiden gick jag fortfarande (eller försökte) i släktens fotspår — gå på college, skaffa ett jobb (helst någonstans där det var varmt och rent), ta huslån osv. Min pappa är hantverkare och såg till att vi hade det extremt bra, men även om han alltid såg till att vi visste hur vi skulle använder våra händer fanns det alltid en förkärlek för det akademiska och en distansering till overaller! Jag började som utbytesstudent i Japan men åkte tillbaka för jag var lite trött på det akademiska, och så befann jag mig i en fas där jag njöt av livet som ung utlänning utomlands. Under mina studier/parallellt med arbetet blev jag också delägare i en irländsk pub i Kyotos Geisha-distrikt. Det var faktiskt där som jag lärde känna mina första japanska hantverkare och andra konstnärer. Föga förvånande gjorde kombinationen pints med Guinness och det allra senaste att det inte dröjde länge innan jag blev störtförälskad i allt som är traditionellt japanskt — konst, hantverk och teater. Hur tog sig denna nya kärlek uttryck? — Jag arbetade med Geisha och reste på Europaturné med ett traditionellt japanskt teatersällskap och tänkte att, ”Det här är det jag vill göra! Det här är min grej!”. Livet som boende i utlandet började sjunka in, och nyhetens behag att jobba som en stereotyp, fräknig irländsk bartender började förlora sin tjusning (och så drack jag på tok för mycket!), så jag flyttade hem till Irland igen och startade ett produktionsbolag. Tajmingen kunde inte ha varit sämre eftersom det inte dröjde länge innan recessionen slog till och jag insåg snabbt att mitt företag inte skulle överleva. Samtidigt drabbades jag av ett inbrott, där tjuvarna stal allt av värde. Utan något företag, utan pengar och ett förestående bröllop var jag tvungen att improvisera. Snabbt! Vad gjorde du? — Jag har alltid varit händig (tack pappa!) och att jobba med honom på familjeföretaget, arbeta med hantverkarna i Japan och med att bygga teaterscener gjorde att jag hade en bra grund att bygga vidare på. Mellan de gamla teaterscenerna och mitt garage (jag är helt klart en manisk samlare) hade jag mycket gammalt virke och stål (Barrell and Gunn!) och jag tänkte att jag kunde förvandla det till något värdefullt. Som jag sa hade jag redan en bra grundkompetens och Google hjälpte mig att fylla i luckorna! Det värmer faktiskt mycket att se hur många som lägger upp instruktionsfilmer på YouTube — speciellt amerikaner. Det finns en stark kultur och avancerad gör det själv-nivå i USA, med många generösa män och 52 vår/sommar 2018 I Snickers Workwear