Marknad 1
KLIMAT OCH MILJÖ GRÖNT ÄR SKÖNT TEXT: PETER STEEN
CHRISTENSEN FOTO: PRESSBILD Den gröna våg som svept genom medelklassen i de mest utvecklade länderna på jorden har hjärtat på rätta stället, en lockande charm och är lätt att ta till sig. Alla har gått över på samma sida av båten, utan att lägga större vikt på huruvida den gröna revolutionen faktiskt är vad den utger sig för att vara. Och ifall någon inte rättar sig in i ledet så är de i bästa fall en barnhatande nazist. Ursäkta, får man försiktigt räcka upp handen och fråga var råvarorna ska komma ifrån? ”Det enda som är värre än att veta att vår planet är på randen av att utrotas… är att upptäcka att vi satt vårt hopp för överlevnad… i illusioner.” Denna text är en teaser för dokumentärfilmen The Planet of the Humans. En film skapad och regisserad av Jeff Gibbs, men den är producerad av Michael Moore. Och i detta kapitel måste vi prata om Michael Moore. Den tjocksmocka, lite oborstade dokumentärfilmaren som både är uppvuxen i amerikanska bilindustrins mittpunkt Michigan och som gjort karriär som en miljökämpe som hyllats av hela den politiska vänstern. Men inte längre. Gibbs och Moores The Planet of the Humans har ursinnigt attackerats av samma miljömedvetna och vänsteridealistiska flock som tidigare älskat honom. Har han förrått dem? 24 Det hela handlar om att hans nya, väldigt miljömedvetna enligt mig, dokumentärfilm stilla påpekar att förnybar energi som vind och sol kanske inte är den enkla lösningen till en rosenröd framtid där vi har samma levnadsvillkor som vi har idag, bara där fossila bränslen har ersatts av en blomstrande planet. Med kraftig iver och, någon gång då och då även en smula fradga i mungipan, har filmens belackare skrikit och pekat, rivit sig själva i håret, pekat och skrikit igen, att faktiskt så är det eller det påståendet i filmen fel. Och faktiskt ett annat också. ”Michael Moore har blivit köpt av oljeindustrin”. Ungefär så. Är det faktafel i filmen? Du får nog fråga någon mer vetande än undertecknad. Spelar det egentligen så stor roll? Filmen är kontroversiell. Kanske har det kontroversiella också ett syfte. De vill skapa debatt. Och hysteriska belackare har nog missat poängen. ”Det ultimata problemet är att det är för många människor som konsumerar för mycket och vi har inte ens ett ord eller namn för vad den här totala mänskliga apokalypsen kallas”, säger Jeff Gibbs innan han fortsätter och berättar att även om de har dykt ner i de felaktiga vägvalen vi tagit som miljörörelse så handlar det om att få ett nytt perspektiv genom att se oss som ensam art på en planet med begränsade tillgångar. Det handlar om att evig tillväxt och allt större konsumtion av en allt större grupp människor är en svår ekvation i en värld med ändliga resurser. Man lär sig efterhand att vill man bromsa den här utvecklingen så har vi få val, sänka vår så kallade levnadsstandard – inte ett alternativ – eller sänka befolkningsökningen alternativt stoppa den ökande levnadsstandarden i fattiga länder – inte heller direkt en attraktiv lösning. Så vi står och lutar oss mot teknologisk utveckling. Det är emellertid något som människan varit otroligt duktig på genom åren, så kanske kan vi lösa den här nöten också? Vi har i alla fall försökt de senaste 50 åren så vi närmar oss möjligen. Kritikerna mot filmen The Planet of the Humans fokuserar på filmens känga mot miljörörelsen där den påpekar brister med den gröna revolution som så ivrigt trumpetas ut i media, som stöttas av regeringar och kapital, och som nu är verkligheten för gemene man. Människan, kanske som tur är, har vaggats i någon slags falskt trygghet om att det här ska nog lösa sig. Den gröna revolutionen är ju på väg, grannen kör Tesla. Filmen tar upp hur industriell, och metall-, mineral- och fossila bränsle-beroende den förnybara energin är och dyker dessutom ner i exempel som Ivanpah. Vad som i alla fall tidigare var världens största solenergifarm i den kaliforniska öknen på gränsen till Nevada. 13-14 kvadratkilometer fylld av speglar som ska fånga energi till att driva den kaliforniska elektriciteten. En initial kostnad på 25 miljarder vilket sedan följts av dålig ekonomisk utveckling visade sig vara det största problemet. Att saker börjat brinna, att mellan 3 och 6 000 fåglar om året (beroende på vem du frågar) friteras i luften över den enorma sjön av speglar (kanske i jakt på alla de insekter som attraheras av ljuset) eller att man måste använda sig av så mycket naturgas för att driva projektet har kanske ansetts vara mindre problem. Sen är det ju den där frågan om hur länge det håller. Från filmen: ”Så efter all gruvdrift, det fossila bränslet, gifterna, miljödestruktionen, här är vad som händer härnäst. Bara ett par år efter att det byggdes började saker och ting i Ivanpah att falla samman, trasiga speglar fyller öknen. Jo, dessa gigantiska sol- och vindteknologiska installationer håller möjligen ett par decennier. Sen ska vi riva ner det och börja om från början. Om det är tillräckligt med planet kvar.” Nu, innan man avfärdar solenergi, ska man tillägga att det finns mer lyckade solenergiprojekt än Ivanpah. Och satsningarna kommer bli fler, och större. Också på vind och alla möjliga andra alternativa energikällor. Joe Biden vann ett omtvistat presidentval i USA och blir ledare för världens mäktigaste land. Klang- och jubelföreställning i media. Biden vill lägga en plan som ska göra detta mäktiga land till klimatneutralt till 2050. Och minst halva amerikanska befolkningen glädjer sig till denna potentiella ”gröna nya deal”. Att klimatet och satsningar på gröna teknologier kommer i fokus lär det inte vara någon tvekan om. Heller inte i Europa eller i Kina som gärna vill andas bättre luft. Men dessa satsningar tar mig till min egen poäng. Det går inte att implementera det här i närheten av den skala som folk tror eller hoppas. Det är en tjusig tanke, något måste göras, men det är omöjligt att genomföra baserat på den kunskap och de resurser vi har idag. Problemet är det