Nordens Tidning 1
Föreningen Norden 100 år 2019 Nordiska läroböcker
– en knepig historia ”Djupt upprörd över sina egna olyckor tänkte han dock främst på fäderneslandets (olyckor) och beslöt att liksom fordom Engelbrekt och Sturarna kalla dalkarlarna till vapen för fäderneslandets räddning.” S å beskrevs Gustav Vasas reaktion på Stockholms blodbad i en mycket spridd lärobok för svenska gymnasier från 1918. Temat som behandlades i denna lärobok var upplösningen av Kalmarunionen. I en senare svensk lärobok som gavs ut 1973 framställs motsvarande tidsperiod på ett helt annat sätt. I det läromedlet beskrevs det istället hur den svenska stormannaopinionen var delad när det gällde Kalmarunionens framtid. Vad hade hänt mellan 1918 och 1973? I en intressant bok ”Norden, nationen och historien” har historikern Henrik Åström Elmersjö undersökt hur Föreningarna Norden blev en tongivande aktör i nordisk historieundervisning under ett halvt sekel. Föreningarna var under perioden 1919-1972 tongivande aktörer kring diskussionen om vad som kunde tänkas vara ett lämpligt innehåll i historieundervisningen. Vad är bakgrunden? 1900-talet var ett sekel som förde med sig stora förändringar för historieämnet. I början av det gångna seklet skulle historieämnet främst vara ett verktyg för att skapa patriotiska medborgare. Men i ökad grad kom historien att bli en grund för utbildandet av européer och världsmedborgare. Elmersjös studie av den nordiska historieskrivningens förändring från nationellt till nordiskt speglar också denna förskjutning. Varför förändras historieböckernas berättelser ständigt? Det går att peka på många förändringar som också påverkar historiska skildringar. Samhälleliga omvandlingar i Sverige under 1900-talet kom att påverka exempelvis behovet av en ny berättelse om Sverige. Jag tänker här på sådant som demokratiseringen av samhället, förändrade sociala förhållanden, ökade internationella samarbeten 22 nordens tidning nr 4 | 2018 Föreningarna Nordens kommitté för historieundervisningen vid sjätte mötet, november 1938 i Oslo. globalt och så vidare. Sådana strukturella förändringar ledde, enkelt uttryckt, till ett uppfattat behov av andra historiska berättelser. NORDISK HISTORIESKRIVNING Även på nordisk nivå uppkom alltså ett behov av att se över läroböckerna i historia. Upprinnelsen var att en norsk litteraturhistoriker – I.A Refsdal – i en artikel 1919 menade sig ha hittat felaktigheter i hur den svensk-norska unionen 18141905 beskrevs i den svenska läroboken i svensk historia under denna tid Lärobok i fäderneslandets historia samt grunddragen i Danmark och Norges historia för gymnasiet, av Theodor Odhner. Artikeln föranledde den norska Föreningen Norden att tillsätta en kommitté för att undersöka norska läroböcker för att ta reda på om de innehöll liknande partisk historieskrivning och fördomar visavi andra nordiska länders historia. I Danmark och Sverige menade man då att en läroboksrevision måste ha som utgångspunkt att länderna granskade varandras läroböcker. Först avslogs förslaget av den norska föreningen. Men så småningom bildades en kommitté på delegerandemötet 1932. Kommittén konstituerades sedan vid ett möte i Stockholm i januari 1933. Den nya historiekommittén fick då namnet ”föreningarna Nordens kommitté för historieundervisning”. Kommitténs ledamöter utsågs av styrelserna i de fem föreningarna och valen meddelandes via brev till de andra föreningarna under hösten 1932. Alldeles uppenbart hade ledamöterna i kommittén hög akademisk status. Tre av de sex var professorer. Ytterligare två ledamöter var disputerade forskare. Åren 1933-35 genomlystes så läroboksbeståndet. Kommittén valde att låta nationella nämnder utföra själva granskningsarbetet. 1935 fann kommittén att det fanns omstridda punkter i de nordiska folkens uppfattning av gemensamma historiska erfarenheter i gemensamma eller parallella framställningar. En anledning till den bristande samstämmigheten var att de olika länderna inte kunde komma överens om när olika nationers ”guldåldrar” inföll. En nations guldålder är en upplyftande period i en nations historia. I Sveriges fall är det ganska klart att ”fornstora dagar” syftar på 1600-talet, fram till stormaktstidens slut. I framför allt de länder som hade en relativt kort självständighetstid bakom sig (Finland, Island och Norge) sammanföll ofta ursprung och guldålder. De mest svårlösta konflikterna visade sig ursprungs- och migrationsmotiven vara. Framför allt gällde diskussionerna överlappande diskrepanser: norrmännen såg Island som ett norskt projekt där islänningarna såg sitt ursprung som