Nordens Tidning 1
Samhällets polisiära aktiviteter, både i Norden o
ch i övrigt på det internationella planet, går ut på att fånga in de stora langarna och deras finmaskiga försäljningsnät, eftersom de förser narkomanerna med den åtråvärda vara som de narkotikaberoende vill ha. Sådana insatser är betydelsefulla. Men det stoppar aldrig spridningen av narkomanin till noviser. Skälet är enkelt. Det är inte de professionella narkotikalangarna som lyckas förmå personer som aldrig använt narkotika till att börja med detta. De professionella langarna kommer in på ett senare stadium, när den nya narkotikakonsumenten kräver en stabil tillförsel av narkotika. Tidigare engelsk och amerikansk forskning har visat hur det i själva verket går till vid narkotikadebuten. Det absolut vanligaste är att en nyligen etablerad narkotikamissbrukare delar med sig av den åtrådda varan till en nära vän eller kompis samt demonstrerar hur den skall användas för att inte oönskade effekter ska uppstå. Denna kunskap är helt avgörande för ett positivt resultat. Varan säljs inte första gången. Den erbjuds gratis för att också vännen eller kompisen ska få vara med om den fantastiska upplevelsen av ett narkotikarus. UNDER ALLA ÅR från 1966, då jag gjorde mina första lärospån i detta ämne, och senare har jag frågat både aktiva narkomaner och före detta narkomaner om situationen kring debuten och nästan alltid fått svaret, att första gången var det en kompis som erbjöd narkotikan – inte en professionell langare. Bara ett exempel från en liten stad i Schweiz, där jag deltog i en debatt för många år sedan: Efter debattens slut kom en ung man, 22–23 år, fram till mig och sade att han inte hade hört tidigare om de saker jag hade beskrivit. Jag passade på att fråga honom om vem som hade erbjudit honom hasch första gången. Han svarade: Det var min scoutledare. Alltså en nära kamrat som han hade förtroende för och som han litade på. Inte någon okänd person som ville sälja något och tjäna pengar på det. Med den kunskapen är det lätt att ringa in vem det är som sprider narkomanin till debutanter. Det är de ganska nyetablerade narkomanerna som står för detta dynamiska och helt avgörande skede av spridningsmönstret. Amerikansk forskning har till och med preciserat i vilket stadium den aktive spridaren av missbruket oftast befinner sig. Det är efter den egna debuten fram till 10–12 månader – men inte sällan ända upp till två år efter debuten. Därefter avtar denna aktiva spridning av naturliga skäl, bl a genom att missbrukaren börjat uppleva allt fler besvärande biverkningar av sitt drogintag. Narkomanin förändrar efterhand debutanten till en person som omgivningen börjar uppfatta som en etablerad narkoman. I synnerhet nära vänner och kompisar förstår detta och hajar till och tvekar inför erbjudandet från en etablerad narkoman – även om de känner varandra väl sedan tidigare. Amerikanska forskare har också visat att det tar omkring 4–5 år innan frivillig vård uppsöks. Då har spridningen till debutanterna redan skett. Vården kommer alltså in på ett senare stadium. HELA DENNA avgörande kunskap om spridningen av narkomanin döljs för allmänheten och förnekas ofta av framträdande forskare. Skälet är att de inte känner till detta förlopp, eftersom de aldrig frågat efter det, forskat i det eller brytt sig om att läsa in sig på den internationella forskningslitteraturen. Dagens nordiska forskare, inte minst de svenska, är helt omedvetna om den epidemiska spridningsfasen av narkomanin. För samhället är denna kunskapsbrist förödande. Samhället får ingen information om hur viktig både primär prevention och sekundär prevention är för att begränsa eller stoppa spridningen av narkomanin. Forskarna i Norden har i stället riktat in ljuset på hur man ska kunna hålla de etablerade narkomanerna med ett kroniskt narkotikaberoende under armarna och hjälpa dem att överleva, även om de fortsätter att använda narkotika. Forskarna borde i stället hjälpa samhället att i största möjliga mån begränsa eller stoppa spridningen av narkomanin till de nya personer som senare får ett kroniskt narkotikaberoende. MED ANDRA ORD har forskarna fastnat på individnivån i problemet och missat samhällsnivån. Forskarnas förenklade stridsrop är numera: ”Mera ’Harm reduction’!” (Harm reduction, på svenska ”skadelindring” avser att dämpa sviterna av narkomanin men inte att stoppa missbruksbeteendet). Forskarna presenterar inte heller några konstruktiva svar på frågan hur ett narkotikaberoende ska kunna botas eller visar på lösningar på detta problem. De ger inte heller utrymme åt en diskussion om vad som krävs för att patienterna ska bli drogfria. Samhället måste därför börja satsa på forskning om primär och sekundär prevention inom narkotikaområdet. Ett sådant perspektiv skulle kunna göra det möjligt att sammanställa erfarenheter från bl a socialarbetare, skolpersonal, arbetsledare och poliser m fl människor i första ledet. Forskarna själva har inte kommit på tanken att detta är en viktig kunskap som samhället behöver. Här måste politiker och medier efterfråga sådan forskning. ROLF BROMME, JOURNALIST OCH FÖRFATTARE nordens tidning nr 4 | 2018 27 FOTO: PENCHAN PUMILA /MOSTPHOTOS