AMES 1
KRÖNIKA RÄTTIGHETEN ATT HATÄLSKA FORTNITE TEXT: L
OUISE LENNERSTEN FOTO: PRESSBILD Det är bäcksvart i sovrummet och ambilightsen lyser upp väggen bakom skärmen. Solens strålar utomhus är blockerade bakom mörkläggningsgardinen och värmen i rummet närmar sig tropisk temperatur. Luftfuktigheten likaså. Barn luktar sällan innan, men i kombination med doften av el blir även små söta änglar odörframkallande och de eventuella planerna att skicka barnen på Dreamhack krymper i attraktionskraft. I rummet sitter en blond lagom stor pojke i gränslandet mellan barn och tonåring och jublar, skriker, vrålar, skrattar, ojar sig, gormar och studsar. Och jag sitter i rummet utanför och hör varje ord. Trots stängd dörr, och ibland även brusreducerande hörlurar, går ljudet av gormande pre-teen ut som om han satt bredvid. Och jag irriterar mig vansinnigt på ljudnivån, skriken och själva grejen att det är det där som nuförtiden kallas att umgås. Jag har så svårt att förlika mig med tanken att jag måste acceptera att livet på datorn är där gemenskap och kommunikation byggs upp, men försvarar samtidigt ofta för mig själv att ”de lär sig ju ändå samarbeta genom gejming”. Samarbete genom kills. Applicera det på verkligheten om du kan! För oss som tycker att umgås är att titta varandra i ögonen, sitta mittemot varandra, hänga i samma rum eller göra något aktivt tillsammans är det här en väldigt svår sak att svälja. Jag menar, barn ska väl vara aktiva och studsa runt i tid och otid och leka häst och tjuv och polis eller vad vi nu höll på med som barn. Samarbeta i det verkliga livet med att i fantasileken utplåna varandra med pinnar till gevär, bygga läger och klättra i träd för att spana och låta fantasin flöda. Inte sitta framför en dator för att landa tryggt i en animerad värld som redan är kontrollerad. Samtidigt sker något i det där rummet som lite gått mig obemärkt förbi och bara hänt; språkutvecklingen. Och nej, jag syftar inte på spelrelaterade termer som innebär variationer på dödande, edits eller spawns. Jag syftar på engelskan som helt plötsligt bara fått utrymme och blivit ett språk både min tioåring och tolvåring behärskar nästintill flytande. Jag satt på en lunch med en engelskspråkig kollega och min ena son var med. En hel måltid höll vi på engelska där relativt komplicerade resonemang framfördes av sonen utan större svårigheter. När han dessutom levererade med brittisk accent i äkta Downtown Abby-stil, blev jag mäkta stolt. Det är min unge det! Och han har lärt sig allt han kan på… Fortnite… eller Rocket League eller vad han nu spelar. Motstridigheten i mig är stor. Jag vet inte om jag älskar eller hatar gejmandet längre. Jag lärde mig prata flytande engelska som femåring. Där jag tillbringade somrarna fanns bara engelsmän och för att kunna leka med jämnåriga fick antingen de lära sig svenska eller jag engelska. Som minoritet blev det som det blev och vid fem års ålder kommunicerade även jag med sann brittisk accent. För mig har det varit en målsättning att även mina barn ska få med sig möjligheten att lära sig fler språk och kunna kommunicera var de än hamnar i världen. Engelska är ett bra sätt att börja då. Jag har försökt prata engelska med dem hemma i perioder och ibland vägrat prata svenska med dem bara för att trigga deras verbala förmåga. Till deras frustration har jag till och med låtsats inte förstå svenska. Hur poppis tror du att jag varit då? Även min treåring har fått lära sig engelska och är så pass språkligt förvirrad att han inte vet vad fyrkant eller lila heter på svenska. Jag tänker att han lär sig det, men i perioder är det förvirrande även för mig att förstå vad han syftar på när han pratar. Så när den ena av de två stora sönerna bygger ett lag i Rocket League med spelare i Belgien och Kroatien och vinner en turnering efter flera timmars tjattrande och spelande får jag vackert strunta i gormandet och skriken, i odörerna, mörkret och fukten. Det är ju just där som det händer något magiskt och min unge inte bara lär sig samarbeta - han lär sig även ett nytt språk. Och jag både hatar och älskar det samtidigt. ® Louise Lennersten, CEO Interspectral Vi hjälper företag att växa och expandera såväl nationellt som internationellt Maminza Advokatbyrå AB Järnvägsgatan 10, 582 22 Linköping, Sweden Sankt Annegatan 7, 611 34 Nyköping, Sweden Tel (växel): 010 - 165 00 30 www.maminza.com 25