Nöjesnytt Växjö 1
Nöjesnytt Växjö SEBASTIANS NATTBOK
Nöjesnytt Växjö TREND
Nöjesnytt Växjö TEMA
Nöjesnytt Växjö STUDENTLIV
Nöjesnytt Växjö TEKNIKPRYLAR
Nöjesnytt Växjö NOTISER
Nöjesnytt Växjö DIGILISTAN BY NÖJESNYTT
Nöjesnytt Växjö MUSIK, SPEL & FILM
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS HA
NSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS Regi: Tommy Wirkola, 2013 Medverkande: Gemma Arterton, Famke Janssen, Jeremy Renner m.fl. nnnnn Hans och Greta lämnas i skogen av sin pappa. Vilsna hittar de ett hus av godis och därinne en fruktansTHIS IS 40 Regi: Judd Apatow, 2012 Medverkande: Leslie Mann, Paul Rudd, Graham Parker m.fl. nnnnn Ungefär på samma sätt som Judd Apatows tidigare filmer, exempelvis The 40 year old virgin (2005) och På smällen (2007) behandlas här våndorna med vuxenlivet i allmänhet. Den här gången specifikt inriktat på det heterosexuella samspelet föräldrar emellan när medelåldern knackar på dörren. Filmen är fragmentarisk och består mest i ganska löst sammansatta scener ur ett äktenskap. I vissa filmer är ett sådant upplägg mest trist och ett slags bevis för ett slarvigt filmskapande. I This is 40 fungerar det utmärkt som ett stilistiskt grepp eftersom livet mitt i livspusslet där vi studsar mellan föräldraåtaganden, partnerskap och en längtan efter egen tid faktiskt också är starkt fragmentariskt. Det här överdrivs såklart i This is 40 men lyckas ändå vara på pricken där mannen hittar egna stunder under långa toalettsittningar eller med cykelklubben. Stereotypt nog längtar självklart just kvinnan efter mer gemenskap och engagemang av sin make. Eftersom det verkar vara hon som håller ihop familjen genom att ta ansvaret borde det egentligen vara hon som gömmer sig på toaletten. Filmen pekar på att könsrollerna aldrig går ur, men kanske mer allmängiltigt att vi inte längre riktigt växer upp. Sammantaget blir allt snack om åldersnojor, sex, egentid, träning, ekonomiska problem och att inte nå varandra till mer ångest än komedi, och då är det här ändå en välbärgad och snygg medelklassfamilj med mycket värme och charm. Hur det ska gå för oss andra 40-åringar är en helt annan historia. JONAS DANIELSSON värd häxa som vill föda dem feta för att sedan glufsa i sig dem. Men barnen är inga dumskallar och snart brinner häxan själv i ugnen. Så levde de lyckliga i alla sina dagar. Eller inte. För Hans och Greta växer nämligen upp till häxjägare, och mycket kompetenta sådana. Det här är historien om dem. Att ta gamla sagor och skruva till dem är inte precis en ny filmfluga. Otaliga är väl versionerna av Rödluvan eller Kung Arthur. Men att behandla dem med total avsaknad av respekt för grundmaterialet är relativt nytt i västvärlden. Och självklart är det en filmskapare från Norge som står bakom idén. Självklart säger jag eftersom det på senare tid kommit en generation norska filmare som vågar tänja på gränserna. Det som gör att Hansel & Gretel blir så ofantligt skön är att Wirkola helt struntar i att upprätthålla någon autentisk känsla över huvud taget. Här blandas mustiga tavernor med modernt slang och kulsprutor med modiga troll. Att Wirkola dessutom förlitat sig starkt till traditionell sminkning visar en fingertoppskänsla många genreregissörer tycks sakna idag. Häxorna är som hämtade ur vilket norskt Black Metal-band som helst som skändar kyrkogårdar till frukost och lyckas till och med behålla sin svarta ondska när de hanterar sina kvastar. Famke Janssen är dessutom perfekt i rollen som den onda överhäxan. Känner att jag på något sätt saknat henne ända sedan Lord of Illusions (Clive Barker 1995) även om hon också är som klippt och skuren som Jean Grey i X-men-filmerna. Hansel & Gretel: Witch Hunters är totalt vansinning, ibland nästan buskis, överdrivet, groteskt, löjligt och alldeles alldeles underbart. Det är exakt den här injektionen av respektlös galenskap action- eller skräckgenren behöver och som länge gapat som ett tomt hål i vårt filmutbud på bio. JONAS DANIELSSON THE IMPOSSIBLE Regi: Juan Antonio Bayona, 2012 Medverkande: Naomi Watts, Ewan McGregor, Tom Holland m.fl. nnnnn En familj bestående av föräldrar och tre barn åker till Thailand för att fira julen. Det dröjer inte länge innan familjelyckan och små triviala problem om jobb avbryts i en av världens dödligaste naturkatastrofer. Tsunamin i julhelgen 2004 berörde hela världen, främst då det slog mot en stor turistort och många känner vi människor som var med. Jag tror att just de kanske ska avstå The Impossible.För det här är en skräckfilm i dess allra mest påtagliga betydelse. Att göra film om tsunamikatastrofen 2004 är rätt självklart eftersom traumat fortfarande hemsöker oss. Men att göra en film om tsunamin med dokumentär känsla och att rikta fokus på en familjs upplevelser mitt i Khao Laks kaos känns som det snarare bygger på än förlöser ångest. Bilderna av vattenmassornas brutala kraft och människornas förtvivlan och ångest går knappt att se. Familjens kamp för överlevnad och rädsla för övriga familjemedlemmar går knappt att uthärda. Ändå bygger The Impossible på just ett omöjligt, högst osannolikt, slut som på något sätt ändå ska andas hopp. Tyvärr kvävs ljuset i tunneln om man ser på tsunamin, eller livet, ur ett större perspektiv än den sanna historien om den lilla familjen. Här är det också fullt legitimt att undra vad som hände med människorna i Thailand medan eftertexterna spelas upp och gör den där fyran i betyg lite skakig. Det här är ingen film för dig med separations- eller dödsångest. Hajen fick folk att sluta bada, Exorcisten gav folk mardrömmar men The Impossible har potential att få folk att låsa in sig i sina skyddsrum och aldrig lämna hemmets trygghet. För det här är pur dödsrädsla på film oavsett om det är livet och ljusglimtarna i kaos som hyllas eller inte. JONAS DANIELSSON 90 | nöjesnytt CLOUD ATLAS Regi: Tom Tykwer, Lana & Andy Wachowski, 2012 Medverkande: Tom Hanks, Xun Zhou, Hugh Grant m.fl. nnnnn Sex olika historier i olika tider men med samma skådespelare som spelar olika roller. Låter det krångligt? Inte ens hälften så krångligt i jämförelse med syskonen Wachowski och Tom Tykwers gemensamma mastodontfilm om underkastelse och människans primitiva väsen. Oavsett om vi lever som slavar eller hamnat mitt i Battlefield Earth är vi ändå bara människor, typ. Mastodontlånga filmer börjar tära på tålamodet. Att spendera nästan tre timmar i en biograf är ju egentligen drömmen men att göra långa filmer för att det är på modet säger mer om filmbranschen än om dramaturgisk nödvändighet. "Kill your darlings" är nämligen inte bara en tom floskel utan ett uttryck för att våga skära där det behövs för att framhäva det väsentliga i historien. En underhållare bör liksom inte lämna sin publik mätt - den ska vilja ha mer. Är det någonting den gör, den här röran av historier, är det att berätta alldeles för mycket alldeles för länge och alldeles för tråkigt. Bara för att de sex historierna vävs samman för att bilda en slags helhet betyder det inte att det är smart. Cloud Atlas är lurendrejeri. Ett pretentiöst och egenkärt experiment som skulle passa bättre som sex separata novellfilmer som inte försökte framstå som för smart för sin publik. Till skillnad från andra fragmentariska, surrealistiska berättare som till exempel Terry Gilliam är Cloud Atlas nämligen rätt ogenomtänkt nonsens lagt lite huller om buller så summan blir betydligt mindre än dess delar. Vissa sekvenser, eller alla historierna, är spännande och underhållande men intresset faller när vi genast kastas in i någon av de andra historierna där Tom Hanks har lustiga löständer eller Halle Berry tror att hon är med i Star Trek. JONAS DANIELSSON
Nöjesnytt Växjö SERIER