Nöjesnytt Växjö 1
tre flickor som heter Joseph Precis som sina musi
kaliska själsfränder HAIM, MUNA och The Staves lyckas syskonen Natalie, Allison och Meegan Closner förena folkrock med både modern pop och en gnutta soul och skapa något fullkomligt eget. Namnet kommer från deras hemstad i Oregon och även om deras musik är både eklektisk och oförutsägbar finns det något förtjusande lantligt över den. Det senaste albumet Good Luck, Kid kom 2019, men i januari släpptes en ny singel, Nervous System, som lovar väldigt, väldigt gott inför den kommande fullängdaren. Glöm inte att kolla in Side Effects, heller! Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. ständigt dessa kanadensare Kanada har en fantastisk tradition av att ta fram singer-/songwriters som inte väljer den enkla vägen. De är alltid lite mer edgy, lite mer arty och lite smartare än övriga, som om det finns i deras musikaliska DNA att tänka utanför den gängse boxen. Dan Mangan är ett lysande exempel på detta. I hemlandet är han megastor, trots att han aldrig tar den enkla vägen, men det krävs bara ett par lyssningar på ett enda av hans sju album för att inse hans storhet. Var ska man då börja, tänker ni? Med Lay Low från 2018 års More or Less – ett mästerverk i hur man skapar musik där less is more. Pun intended. soligt... krig? en stråle tjejdisco, tack! Den London-baserade tjejtrion Girl Ray hörde först tala om sig med sin idiosynkratiska cover på Sophie Ellis-Baxter dansklassiker Murder On the Dancefloor, men har genom åren gått från dansant gitarrpop à la Orange Juice till en mer utpräglad elektronisk ljudbild. Det klär dem. Det är fortfarande ur-brittiskt i det lite styltiga, maskinella svänget, men samtidigt är finns det så mycket charm och så mycket talang att resultatet likväl är oemotståndligt. Och singeln Girl skulle mycket väl kunna vara vårens vackraste soundtrack. Hur i hela helvetet kommer man på idén att skaffa sig ett artistnamn som Sunny War? Det har i vilket fall den här afrikansk-amerikanska tösen från Nashville gjort och precis som artistnamnet är hennes musik om inte motsägelsefull så åtminstone en korsning av det vackra och det fula. Anarchist Gospel heter albumet som blandar ett närmast punkigt uttryck med både folk och amerikansk rotsmusik på ett bländande och emellanåt omtumlande sätt. Både David Rawlings (känd för sitt samarbete med Gillian Welch) och My Morning Jackets Jim James gästar och det känns självklart på något sätt – Sunny War är lika mycket Appalacherna som Kalifornien, lika mycket berg som solsken och lika bra, eller bättre, än något du kommer att höra under 2023. maskerade metallmonster Det är väl inte det mest originella knepet att som band gömma sig bakom konstiga masker för att skapa mystik, men faktum är att hajpade britterna i Sleep Token lyckas förvånansvärt väl. Visst bidrar den suggestiva, väl genomtänkta imagen och bildspråket, men det är framför allt musiken i sig som gör att de sticker ut från mängden. Den har kategoriserats som allt från alternative metal och post-rock/metal till progressive metal och indierock och allt stämmer lika bra. Eller illa. Att döma av singlarna från det kommande albumet Take Me Back To Eden kommer deras okonventionella, egensinniga och mörka rock att ta dem hela vägen till superstjärnestatus. Välförtjänt, dessutom. har ni feist, eller? Leslie Feist är ett geni. Jag säger det igen: Leslie Feist är ett geni. Hennes debutalbum Let It Die från 2004 är en av de skivor jag spelt mest i hela mitt liv och vartenda en av hennes fyra album sedan dess har varit nästan-mästerverk hela bunten. Det är ingen idé att försöka beskriva Feists musik – den trotsar liksom beskrivning – och inte heller att rekommendera någon speciell låt: det är bara att ge sig in i Leslie Feists musikaliska universum och jag avundas er som fortfarande kan se fram emot att upptäcka det. För Leslie Feist är ett geni. Och just; har jag nämnt att hon är från Kanada?