Svensk Jakt Chefredaktören
Svensk Jakt Jaktresan i Sverige
Svensk Jakt Ögonblicket
Svensk Jakt Opinion
Svensk Jakt Riksnytt
Svensk Jakt Forskning för jägare
Svensk Jakt Harjakt
Svensk Jakt I backspegeln
Svensk Jakt Svensk Jakt testar
Svensk Jakt Jaktkultur
Svensk Jakt Naturligt vis
Svensk Jakt Troféer
Svensk Jakt Jakthistoria
Svensk Jakt Älgjakt
Svensk Jakt Viltvård, fångst & fällor
Svensk Jakt Hälge
Svensk Jakt Sett & läst
Svensk Jakt Utrustning
Svensk Jakt Hälgekrysset
Svensk Jakt Vapen & skytte
Svensk Jakt Vapenutrustning
Svensk Jakt Frågor och svar om vapen
Svensk Jakt Fråga veterinären
Svensk Jakt Medlemstips
Svensk Jakt Jaktbart vilt
Svensk Jakt Soltider
Svensk Jakt Viltsmak
Svensk Jakt Redaktionen
Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten
Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland
Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg
Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro
Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland
Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland
Svensk Jakt Regionalt Sydost
Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne
Svensk Jakt Bernts betraktelser BERNTS BETRAKTELSE
R Konsten att jaga in sin bror Bernt Karlsson Journalist och författare, värvades till Svensk Jakt 1992. Har varit verksam som jaktpolitisk redaktör och sedermera Norrlands redaktör. D et hade blivit kväll i jaktkojan. Middagen var undanröjd och de små glasen hade kommit fram. Efter en hel dags klivande i tung terräng var vi alla sysselsatta med att kurera oss, så att benvärken inte skulle lägga hinder i vägen för behövlig sömn. Som bekant sker det bäst med whiskey och tigerbalsam i lämplig blandning. Det ena för invärtes och det andra för utvärtes bruk. Det var hög tid att söka sig en kudde, men samtalet förde oss ständigt in på Men drevet gick fortsatt fint, varför han åter försökte smyga in i buktområdet i hopp om att komma till skott. Den här gången skulle det väl lyckas? Men, nej. Haren stöttes för andra gången och tog sig nu för att vända om och springa hela vägen tillbaka mot den ursprungliga upptagsplatsen. ”Här ska du stå, för hit kommer haren förr eller senare ...” nya, intressanta ämnesområden. För stunden handlade det om hur man lämpligast bör gå till väga för att vinna nya utövare av vår trevliga hobby. – Akta er bara för att göra som jag gjorde, när jag skulle jaga in lillbrorsan, inföll en av jägarna i vårt sällskap. För det blev inte bara första utan också sista gången han följde med på jakt. Därmed var vår nyfikenhet väckt. Vi bad honom att utveckla saken och fick oss följande historia till livs: Det var vinter. Lite snö som fallit under kvällen före hade adderat ett par tum till det tidigare snötäcket. Med andra ord: morgonen var som gjord för stövarjakt. Vår jägarvän hämtade upp sin bror och det bar av ut i markerna. Innan stövaren släpptes fick brodern sitt pass. Han medförde eget hagelgevär, med vilket han skjutit några skott när det köptes men som sedan dess mest hängt på en spik på väggen. – Här ska du stå, för hit kommer haren förr eller senare, försäkrade storebror, som inte bara kunde sina marker utan även sina harar, dem han och hans stövare så flitigt motionerat sedan tidig höst. Det stod inte på förrän några väckskall förkunnade att stövaren gick på slag och snart var också haren på benen. Drevet drog sig emellertid bortöver, tills haren hittat ett lämpligt buktområde. Vår jaktkompis följde med drevet och försökte smyga sig in till ett lämpligt pass, men bara med resultatet att han skrämde haren. Den drog åter vidare ett gott stycke innan den på nytt började bukta. Vår vän plumsade efter i snön. Det hade nu blivit ljust och börjat klarna upp. Och inte bara det. Även temperaturen hade börjat falla. Trots att vår jägarbroder varit i rörelse mest hela tiden kände han behov av att både knäppa ihop sin jaktrock ända upp till halslinningen och fälla ner öronlapparna på mössan. ILLUSTRATION: AAKE NYSTEDT SVENSK JAKT Nr 11 2018 105 Vid det här laget kände sig vår kojkamrat sliten och upplevde även obehaget av att ha svettat upp sig under den tidiga morgonen. För nu hade det blivit kallt. Riktigt kallt. Då hördes plötsligt ett avlägset, dovt skott åt det håll drevet förtonat. – Brorsan! I sin jaktliga upphetsning hade vår harjagande vän totalt glömt bort sin yngre bror, som han i den tidiga morgonbräckningen ställt på pass med uttryckliga order att inte vika från detsamma. Han skyndade på sina steg och anlände omsider till skottplatsen. Där låg en död hare och bredvid den satt stövaren. Mycket, mycket trött, men lycklig. Lycklig var däremot inte brodern, trots att det var han som skjutit haren. Han stod orörlig kvar på sitt pass, totalt stelfrusen. – Jag stod där du sa, var det enda han fick fram mellan skallrande tänder, när bröderna möttes. Den kommentaren avrundade också hans jägarkarriär efter som han aldrig, aldrig mer kunde förmås att följa med ut på jakt. Det var givetvis synd, eftersom han bevisligen ägde en av harjägarens främsta dygder; den att envist kunna bita sig kvar på sitt pass i alla väder.
Svensk Jakt Nästa nummer