Advokaten 1
GÄSTKRÖNIKA av någonting större ”Det är bara snac
k”, har vi sagt med den distanserade arrogans som utmärker vårt skrå. ”Rubriker och politik, inte konkreta förslag. Inget att ta på allvar.” Men när vi trots allt har höjt blicken har vi inte kunnat undgå att se hur förslag efter förslag har gått i en enda riktning. Hur krav på repression staplas på krav på repression. Anonyma vittnen, husrannsakan utan brottsmisstanke, visitationszoner, förnedringsstraff. Vi har inte kunnat undgå att se hur förslagen syftar till att utvidga statens makt på bekostnad av individen. Hur rättigheter vi är utbildade att upprätthålla plötsligt verkar devalveras. ”Vi är inte Ungern”, säger vi. ”Vi har grundlagar. Överdriv inte.” Men så ser vi hur regeringen verkar se grundlagarna som rekommendationer, om ens det. Vi ser hur Lagrådet gång efter gång ses som en remissinstans som kan ignoreras och köras över som om det vore en intresseorganisation som vilken som helst. Hur försvarsadvokater misstänkliggörs för att de gör det arbete de är utbildade för. Det arbete som är centralt för själva grunden i rättsstaten: tanken om att ingen ska utsättas för statens oerhörda kraft utan att få adekvat representation och sin sak prövad. Att ett fungerande samhälle alltid måste fria om en misstanke inte kan bevisas. jurister är konservativa. Vi överdriver inte. Det ligger i sakens natur för den vars utbildning och arbete oftast handlat om att tillämpa spelregler som någon annan stiftat. Det är inte juristens uppgift att ha en åsikt om spelreglernas innehåll. En jurist skapar inte lag. Den tillämpar den. Men för varje förslag som inskränker individens rättigheter, för varje argument som åsidosätter juridiken, dess företrädare, oss, börjar vi tala med allt mindre övertygelse. Det blir allt svårare att se den man talar med i ögonen och övertyga den om att inte oroa sig. ADVOKATEN NR 7 • 2022 Sverige är inte som Ungern? Det blir allt svårare att upprätthålla den där distanserade arrogansen vi har varit så måna om att lägga oss till med. Varför? Vad är det som gör juridiken till mer än spelregler? Vårt samhälle har prövat sig fram genom århundradena. Politiken och åsikterna har böljat fram och tillbaka. Det är inte mycket vi har varit överens om. Men det vi har kunnat enas om har vi gjort till lag för att kunna leva tillsammans, för att ha något att hålla oss till. För att minska livets inneboende godtycklighet. Avtal och ägande. Straff och process. Skadestånd, beskattning, miljö och hälsa. Juridik är summan av det vi har kunnat komma överens om. Den minsta gemensamma nämnaren. Juristens arbete är att upprätthålla den minsta gemensamma nämnaren. Och under allt det finns det som är själva källkoden. Grundlagarna. De demokratiska processerna, rättigheterna och friheterna. Inte heller de är givna av gud, inte automatiska eller heliga. Kanske är de inte ens rättvisa. Men de är det bästa vi har mäktat med, resultaten och lärdomarna vi har dragit av att testa allting annat. De är vår erfarenhet. Vår historia har lärt oss, bortom varje rimligt tvivel, att våra demokratiska processer och våra grundläggande rättigheter och friheter är garantin för ett fungerande samhälle. De är den sista utposten. kanske var det vad många av oss anade redan de där första terminerna på juristlinjen? Att juridiken inte bara var paragrafer, utan någonting mer, någonting större? Kanske är det dags att vi tänker på det igen? Kanske är det dags att vi till sist pratar om det? Joakim Zander Författare och doktor i juridik 21