Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK Om betydelsen av vetenskaplig Ba
rns berättelser är ofta avgörande för olika utredningar. Samtidigt är dessa berättelser särskilt känsliga för påverkan, vilket gör intervjuer med barn till ett svårt och omdebatterat område. Mer kunskap om psykologisk teori, minne och beteende kan motverka konflikter kring tillförlitligheten i barnförhör. Det anser forskarna Anneli S. Larsson och Rickard L. Sjöberg. P sykologiska frågor som handlar om utsagor från barn och minnen från barndomen har inom juridiken ofta betraktats som svåra, speciella och känsliga. Till följd av detta har hanteringen av dessa frågor dominerats av en eller ett fåtal, mer eller mindre informellt utsedda, experter. Dessa har, ofta med hänvisning till resonemang kring vad som är barnets bästa, anlitats för att lansera metoder för barnförhör samt ofta också att utvärdera dessa. I de fall där experter och de metoder de lanserat varit anpassade till vetenskaplig kunskapsutveckling inom barnförhörsforskning, så har förstås den typen av arrangemang stora fördelar. Exempelvis har vi under ett antal år i Sverige haft en situation där medlemmar i svensk poliskår, med stöd i den här typen av expertuppfattning, kommit att utbildas i att hålla förhör utifrån det så kallade NICHD-protokollet. Ett sådant är förstås att föredra framför en situation där till exempel polis, åklagarmyndighet, socialtjänst, 40 PRESENTATION Rickard L. Sjöberg är överläkare i neurokirurgi, docent i medicinsk psykologi och lektor vid vid institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet. Hans engagemang ledde till den förnyade granskningen av Kevinfallet. Anneli S. Larsson är lektor vid institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. Hon är disputerad i psykologi och har en bakgrund som bland annat barnförhörsledare inom polisen. rättsväsende och advokatkår närmar sig barnförhörets teori och praktik lite ”på känn”. Men samtidigt finns tydliga risker med att överlämna alltför stora delar av frågor med relevans för exempelvis juridiska bedömningar eller bedömningar kring vad som är barnets bästa till enskilda självutnämnda auktoriteter. Det kanske allvarligaste problemet är att en alltför inskränkt tillit till en eller ett par individers kunskap, åsikter och förmågor i den här typen av frågor riskerar att leda till att olika perspektiv i viktiga frågor aldrig kommer att brytas mot varandra på det sätt som är så centralt i både akademin och i en rättsstat. Detta problem diskuteras bland annat i slutbetänkandet från SOU 2015:52 (den så kalllade Bergwallkommissionen) som konstaterar att i en situation där en grupp människor använder sakkunskap som inte alla medlemmarna i gruppen förmår ifrågasätta riskerar så kallat ”grupptänkande” att uppstå. Konsekvensen blir då att man helt undviker kritiska diskussioner, vilket i sin tur riskerar att leda till grava felbedömningar. Hur kan man då minska risken för att den här typen av problem ska uppstå när det gäller just barnförhör? En uppenbar men ändå i ett ADVOKATEN NR 7 • 2022