Utmärkt Malmö 1
PLIKTEN OCH LUSTEN FIRST AID KITS BALANSGÅNG Musi
kaliskt är First Aid Kit starkare än någonsin när vi träffade dem i samband med den stora återkomsten med albumet Ruins, och efter några hårda törnar har de mer rutin än någonsin. Men känslomässigt finns fortfarande några oroande mörka moln på systrarna Söderbergs himmel. Text Patrik Forshage Foto Daniel Stigefelt Det finns nog inga musiker jag har intervjuat fler gånger än First Aid Kit. Sedan Klara var 15 och just hade bestämt sig för att ta ett sabbatsår med musik istället för att börja gymnasiet har jag träffat henne och storasyster Johanna för att prata om varje album de gjort. Under snart tio år har det mer fått formen av ett långt pågående samtal, med långa pauser i, än av enstaka nya samtal. Senast vi sågs var det över en utmärkt middag i Stockholm inför Stay Gold, och vi konstaterar att det gått tre och ett halvt år sedan dess, – Det är kanske lite lång tid mellan skivor, nickar Johanna, Men när man är ute och spelar hela tiden så är det inte realistiskt att hålla på som de gjorde på 1970-talet och släppa en skiva om året, eller mer. – Jag måste ju hinna med att skriva, förklarar Klara. Vi är inte sådana som skriver och spelar in på turné, man blir så urholkad. På turné tar man ju in en massa saker, men för att skriva behöver jag ha lite ro. Jag behöver ha lite… tråkigt. I vårt förra samtal var ett tema flyktighet, och det är där vi tar avstamp nu. Då beskrev de musikskapande som en antiintellektuell process, baserad på känsla, och både Klara och Johanna uttryckte viss oro över att den känslan och därmed musikskapandet skulle kunna försvinna. – Oron att det helt plötsligt inte skulle komma mer låtskrivande, nickar Klara. Det känns väl lite tryggare, på något sätt. När det stoppar känner jag nu att det kommer att komma tillbaka. Man kan ju inte spotta ur sig saker hela tiden. Nu har vi till exempel inte skrivit något sedan vi gjorde nya skivan. När vi åkte till Los Angeles för att skriva låtar förra året däremot var det som att sätta på en kran av låtskrivande. - Leonard Cohen har jämfört det med just en vattenkran, förklarar Johanna. För en del skruvar man på kranen och så rinner det en ström tills man stänger av. För andra droppar det lite grann hela tiden. För oss är det kanske droppar ibland, det kan vara lite kämpigt. Men till den här skivan hade vi 18 låtar. Det kändes lyxigt, vi brukar bara ha exakt de tio som kommer med på skivan. En annan aspekt i flyktighetsresonemanget handlade om huruvida First Aid Kit hade nått toppen då för tre år sedan. Sedan dess har det bara fortsatt att växa för systrarna Söderberg, inte bara musikaliskt kvalitativt utan också uppmärksamhetsmässigt. Stay Gold sålde guld i England och platina i Sverige, till att börja med. Ändå finns oron kvar. – Det där tycker jag är jättejobbigt, säger Johanna och lutar sig tillbaka i soffan. Jag försöker verkligen att inte tänka på det. Jag kan få ångest av det, kanske mer än du Klara? Jag är alltid rädd att det ska ta slut, och därför var det nog bra att ta en paus och märka att musiken inte är allt. Innan det kände jag verkligen att vårt jobb var vårt liv, både yrkesmässigt och socialt. Då blir man väldigt rädd att förlora det. – Det är ju hela min identitet, säger Klara. Vem är jag utan det här? – Jag tänkte att, shit, om det skulle ta slut med bandet skulle jag gå in i en sådan kris, jag vet inte om jag skulle klara mig ur den, fortsätter Johanna. Det var därför det var viktigt att ta en paus, och förstå att bandet inte är allt. Visst, jag har kvar den rädslan fortfarande, men jag känner mig ändå tryggare. Det vore inte jordens undergång, vi skulle kunna gå vidare. Lou Reed gjorde en gång i tiden ett album som hette Growing Up in Public, och det har varit systrarna Söderbergs vardag sedan tidiga tonår. – Sedan jag var barn, nästan, nickar Klara. Det var väl därför vi behövde lite tid borta från det här, för att få känna vad som finns i livet förutom musik. – Jag tror att det var du som pushade mest för att vi skulle göra det, berömmer Johanna sin syster. Jag är mer så att jag bara dras med. Jag vill alltid göra alla nöjda. Jag tror liksom att om jag inte gör det här eller det där - intervjuerna, det där giget - då kommer det att förstöra så mycket. – Jag är lite mer så att det spelar ingen roll, 12