Utmärkt Malmö 1
skrattar Klara till. Det är bra, men det kan ju o
ckså få motsatt effekt. Om det bara var jag som styrde skulle det nog inte bli så bra. De flesta låtarna skulle aldrig bli färdiga, till att börja med. Det behövs både plikt och lust, föreslår jag. – Och jag är bara plikt, fnissar Johanna medan Klara protesterar högljutt. – Det är du ju inte. Du styr ju över hur låtar ska låta, rent musikaliskt så har du ju en oändlig lust! Det är ju så kul att jobba tillsammans och ha den lusten båda två. – Det är svårt att dra gränser eftersom vi får så många erbjudanden om roliga saker, resonerar Klara. Om man haft oändlig energi hade det varit skitkul, men när den inte finns blir tvärtom ingenting kul. – Det var så det blev till slut efter Stay Gold, suckar Johanna. Jag tappade lusten helt. Jag var utbränd. Jag orkade ingenting. Och då klarade ni ändå att sätta den gränsen till slut? – Vi var ju bara så illa tvungna, säger systrarna med en mun, och Johanna slår fast att det inte fanns några alternativ. – Jag kände mig bara som en robot, att gå upp och spela samma sak varje kväll. Vi hade gjort det för många gånger. Det gick inte. Frustrationen och utmattningen i att svara på standardfrågor i löpandeband-intervjuer med ointresserade journallister världen runt. – Under en sådan intervju med en journalist som inte hade en aning och inget intresse kommer jag ihåg att jag satt med ett glas i handen och bara ville ställa mig upp och kasta glaset i väggen, skrattar Klara. Men det gjorde hon inte. – Nej, det är svårt det där, för samtidigt ska man vara professionell och trevlig, och artig, suckar Johanna. – Det är ju på samma sätt i privatlivet, fortsätter Klara. Så fort man går utanför dörren så måste man vara beredd på att någon kan komma fram. – Man blir ju iakttagen hela tiden, instämmer Johanna. Man kan inte slappna av. – Och samtidigt vet jag ju att jag har varit i den situationen fast på andra sidan, liksom, tvekar Klara, så jag vet att det betyder så mycket för den som kommer fram. – Men just de där fulla som kommer fram, suckar Johanna. ”Hur är det att vara känd?” ”Hur mycket tjänar du?” ”Hur är Håkan Hellström egentligen?” - folk är helt besatta av honom! Nu finns lusten där igen. Förutom arbetet med nya albumet , inklusive ett intensivt interrationellt promotionarbete under flera månader fram till release, gästade systrarna både Fleet Foxes och Marlon Williams på Stockholms scener. – Lusten vaknade ju redan när vi åkte till Los Angeles för att börja skriva låtar, berättar Klara. Den återfunna glädjen märks också i en skiva med ett betydligt friare förhållningssätt till arrangemang än tidigare. Redan på Stay Gold lämnade bandet det sparsmakade format som var avsett att fungera live. Nu är det ännu mer så. Synthar dyker upp både i titelspåret och i My Wild Sweet Love, medan drivande trummor och stora orkestreringar dominerar Rebel Heart och Fireworks. – Förut har jag haft väldigt tydliga regler för vad som får finnas på en First Aid Kitskiva, berättar Klara. Vilket sound, vilka instrument. Nu släppte vi lite på det, ”äh, fan, vi kör lite 80-talssynthar och elgitarr”. Vi förlitade oss på musikerna som var med, de fick ganska fria tyglar. Det känns bra. – Tidigare har det ju varit du, jag och pappa, konstaterar Johanna. Vi har gjort nästan allt. Men den här gången lät vi musikerna göra sin tolkning av låtar som vi hade med oss på bara sång och gitarr, utan att vi hade så jättemycket idéer om arrangemang. – Jag menar, vi hade ju Glenn Kotche från Wilco på trummor, säger Klara förklarande. – Världens bästa trummis, skjuter Johanna snabbt in. – … och McKenzie Smith från Midlake. De är så jäkla grymma, och man måste ge dem utrymme att spela. Jag är ju egentligen så jäkla tråkig, om jag fick bestämma skulle alla låtar bara ha akustisk gitarr, Hammondorgel och tågtrummor. Jag vill att allt, precis allt, ska låta som Blonde on Blonde. Och det skulle ju bli lite enformigt. Fireworks har alla drag av en klassisk torch song, med ekande Patsy Cline-karaktär. – Vi lyssnar ju mycket på sådant. Unchained Melody, eller The End of the World med Skeeter Davis, nickar Johanna. Och så blandade vi det med Beach House-gitarrer, och en liten 80-talssynth, så blir det så där. Hem of Her Dress å andra sidan spårar ur fullständigt efter en avskalad inledning, och landar i en New Orleansk begravningsmarsch 14