Familjen Renberg RIPJAKT Tack till er som utför a
rbetet med pistning av leder! kommit. En GPS är med oss Ripornas vinterdräkt Fjällripan och dalripans vinterdräkt är nästan helt vit, både för hanar och honor. Hanfåglar kan urskiljas då fjällriptuppen har ett mörkt band (tygel) mellan ögat och näbben. på våra turer men karta och kompass får alltid plats i packningen och skall med. Ny och relativt enkel teknik som GPS får den yngre generationen dela med sig och karta och kompass den får äldre generation stå för. Förr var det oftast obefintlig mobiltäckning och vi har mer än en gång fått köra skoter upp på nå’n höjd för att kunna ringa anhöriga och meddela ”allt väl” – detta oftast i mörker eftersom det är snålt med dagsljus i januari. Pistade leder har gjort resan från vägslut där bilar och släp parkeras, till stugorna vi bott i enklare och mindre strapatsrik. När det inte var så vanligt med pistade leder har det hänt flera gånger att vi fått kämpa flera timmar för att kunna spåra nytt och ta oss fram till någon stuga i djup snö. För att inte nämna det vatten som ligger på isarna när sjöar och älvar ska passeras. Tack till er som utför arbetet med pistning av leder! Kläder, skor, utrustning för matlagning med mera har utvecklats över tiden sedan starten. En bra fungerande utrustning underlättar vistelsen i fjällvärlden. En bra dag med få minusgrader, klar himmel och lite vind då är det enkelt men motsatsen då kan ingen värdesätta bra och FUNGERANDE grejer nog. Jakten och platsen Fjällriporna är viktigast och roligast – alltid utmanande med klättring, men oftast värt det. De gäckande dalriporna som är i låglandet kring de vindpinade fjällbjörkarna innan de kala fjälltopparna 84 JAGUARMAGASINET.SE | NR.01/02 – ÅR 2020 är oftast de man först stöter på i sin färd ut. Vid alltför blåsigt och tjurigt väder på topparna så får dalriporna bli de man söker efter. Att bege sig upp på fjälltoppen och se över vyerna får en både att kännas sig liten i en stor underbar orörd värld vars landskap kan förändras från ena dagen till den andre med anledning av blåst och snö, och samtidigt få den känslan av någon form av odödlighet av att tagit sig upp på toppen av fjället. En speciell plats som Anita besökt själv flera gånger och visat flera av familjemedlemmar är en fjällsida som man åker uppför en kall och klar dag för att hinna möta solen och dess ljus som precis orkar upp till på halva fjällsidan mitt på dagen. Anitas förmåga numera begränsas till att ”bara orka åka en bit från stugan”. Men några ripor kommer alltid med hem till stugan innan dagen är till ända. Det är inte alltid bättre på andra sidan konstateras det. Anders och Anitas mångåriga jakt i Jokkmokksfjällen och då främst i Tarrekaise och Såmmarlappa har gett en fördjupad kunskap om dalgången och dess karaktär som är svår att uppnå på kortare tid. - Många av de saker vi lärt om fjällen och riporna går såklart sedan att använda på andra platser, säger Anita. Minns ett tillfälle när Klas nyss börjat jaga och det var halv snöstorm med dålig sikt och svårjagat som följd. Anders pekade ut en risrand i deltat och sa till Klas att ”där sitter alltid några”, varvid Klas åkte dit och sköt 4 dalripor. (se hans egen berättelse nedan). Tur eller skicklig från Anders och Klas sida är fortfarande ett ämne för samtal familjen emellan. Men som Ingemar Stenmark uttryckte sig, ”desto oftare jag tränar desto oftare inträffar tur”. De är en liknelse som alla kan ta med sig. Desto fler gånger man är ute, desto oftare finns chansen att man lyckas. Jaktlycka Antalet ripor man lyckas fälla varierar mellan åren. Så många faktorer spelar in varvid vädret oftast är den största faktorn. Att få