Advokaten 1
Porträtt Elisabeth Rynning » hon sin näst sista d
ag som justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen, HFD. Kontoret på Riddarholmen, som hon tillsammans med vaktmästaren håller på att tömma, har varit hennes sedan 2012. Hon säger att hon kommer att sakna utsikten över Riddarfjärden. – Jag har varit fyra år på Högsta förvaltningsdomstolen, vilket inte är särskilt lång tid. Det som jag kommer att sakna mest är det kollegiala beslutsfattandet, när vi suttit fem justitieråd kring en svår rättsfråga och det samarbete som leder fram till den slutliga lösningen som vi enas om. Vägen dit kan ibland vara ganska krokig, och det ger en stor ödmjukhet att man kan gå in i ett mål med vissa föreställningar men sedan landa någon helt annanstans. Det samarbetet har gett mig väldigt mycket och det ska jag försöka ta med mig något av, för även om varje ombudsman självständigt beslutar i sina egna ärenden behöver vi nog diskussioner både med varandra och med våra medarbetare. riksdagens ombudsmän, eller i dagligt tal Justitieombudsmannen, är fyra till antalet varav en av de fyra är chefs-JO. Elisabeth Rynnings uppgift i den rollen är även att vara administrativ chef för ämbetet och bestämma verksamhetens inriktning. – Jag måste först sätta mig in i verksamheten och ha en dialog med medarbetarna kring vad vi behöver arbeta ”Många problem bottnar i systemfel, men samtidigt får vi inte glömma bort att se den enskilda människan, som måste ha någonstans att vända sig när det har blivit fel.” särskilt med. När jag växte upp och studerade uppfattade jag att JO var en välkänd myndighet, men jag har förstått att den bland alla myndigheter som i dag finns kanske inte är lika känd och synlig längre. Det är förstås en utmaning att arbeta med. Det går inte att fullgöra uppdraget om inte de som behöver JO vet att JO finns och vad vi gör. Och allteftersom samhället och omvärlden förändras finns det också saker att göra för att förbättra och upprätthålla den funktion som JO ska fylla. Det skapas nya grupper i samhället som kan behöva vända sig till JO, och då måste vi försöka nå dem, säger Elisabeth Rynning. tidigare chefs-jo elisabet fura menade att JO i tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar i första hand skulle fånga upp och justera eventuella systemfel, något som Elisabeth Rynning håller med om – men bara till viss del. – Många problem bottnar i systemfel, men samtidigt får vi inte glömma bort att se den enskilda människan, som måste ha någonstans att vända sig när det har blivit fel. Då måste JO också kunna uppmärksamma sådant som inte har med ett systemfel att göra, utan med att någon myndighetsföreträdare inte har agerat på ett korrekt sätt. Men för att kritisera en verksamhet och dess handlande måste vi sätta oss in i verksamheten och dess villkor man arbetar under där, aldrig sitta i ett elfenbenstorn och peka finger. Det är nog en förutsättning för att myndigheterna ska respektera JO:s beslut, säger hon. elisabeth rynning var innan hon blev chefs-JO och justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen verksam som professor i medicinsk rätt vid Uppsala universitet 2003–2012. Hon har dessutom medverkat som sakkunnig eller expert i några offentliga utredningar och tidigare varit såväl styrelseledamot i Nationellt centrum för kvinnofrid och Myndigheten för vård- och omsorgsanalys som ledamot i Vetenskapsrådets expertgrupp för forskningsetik samt Pressens opinionsnämnd. Trots den långa meritlistan säger hon sig aldrig haft någon plan för sin karriär. – Tvärtom har jag nog snarare bortsett från några av de goda råd från välmenande äldre kolleger. Jag har i stor utsträckning gjort det som jag tycker är roligt, och känner mig oerhört priviligierad att få ha sådana spännande jobb som jag har och har haft, säger Elisabeth Rynning. Men det var inte självklart att hon Nya chefs-JO Elisabeth Rynning kommer att sakna det kollegiala beslutsfattandet som fanns på Högsta förvaltningsdomstolen. 22 skulle läsa juridik. Under gymnasieåren läste hon naturvetenskapligt program för att hålla alla yrkesvägar öppna. När det så småningom blev dags att läsa vid universitet föll valet ändå på juridiken. – Jag har aldrig ångrat det valet. Inte en enda gång. Det är en utbildning som ger väldigt många och spännande möjligheter. När jag började läsa juridik var jag inte främmande för advokatyrket, och efter att jag blivit kammarrättsfiskal i början av 1980-talet var jag faktiskt i ett intervjuförfarande med en större advokatbyrå. Men i samma stund fick jag erbjudande att bli föredragande hos JO, som jag tackade ja till. Den korta tiden på JO innan jag blev barnledig påverkade mig mycket; bland annat insikten att myndigheters beslut förutom att vara juridiskt korrekta, men så långt som möjligt också måste skrivas för de enskilda människor som beslutet gäller, så att de känner sig sedda och förstår att man har beaktat deras argument. Det har jag fortfarande med mig, säger Elisabeth Rynning. n Advokaten Nr 7 • 2016