Advokaten 1
Ledare Generalsekreteraren Sans och balans borde
oftare drabba både politiska beslutsfattare och troféjagande journalister i detta nummer av tidskriften Advokaten behandlar vi den svenske ämbetsmannens roll och betydelse i vår demokrati. Ämbetsmannen har under lång tid, med rätta, åtnjutit stort förtroende. Den tilliten har varit en styrka för vårt samhälle. Den har utgjort grundvalen för medborgarnas förtroende för myndigheter och andra samhällets institutioner. Jag upplever dock att bilden av den oväldige och kloke ämbetsmannen, som med saklighet och objektivitet behandlar alla lika samt värnar medborgarens intressen i enlighet med lag, på senare tid har kommit att förändras. Riksrevisorer, generaldirektörer och rikspolischefer ifrågasätts på ett sätt som aldrig förr. Min uppfattning är att alla de skickliga, lojala och hårt arbetande tjänstemän med hög integritet som finns ute på våra myndigheter inte på något sätt är mindre goda ämbetsmän än sina företrädare. Tvärtom. Jag tror att det i dag ställs högre krav på våra ämbetsmän. Särskilt gäller detta chefstjänstemän. Orsakerna är flera. Samhället har på kort tid genomgått en dramatisk förändring. Allmänheten har fått ökade kunskaper. Den tekniska utvecklingen har inneburit bättre möjligheter till snabb kommunikation och till insyn. Möjligheterna för anställda att sprida information – anonymt och ibland mot betalning – om brister eller missförhållanden på en myndighet har, i enlighet med lagstiftarens intentioner, fått ett betydande genomslag. Exemplen är många. Förr kallades sådana personer ofta för angivare. I dag benämns de visselblåsare. Den terminologiska förskjutningen speglar ett nytt synsätt. Alldeles oproblematiskt är nog inte detta. Men det hör till en annan historia. publiceringen om skatteverkets agerande när en tjänsteman försökte varna en tidigare kollega för medias granskning, liksom publiceringarna när det gäller riksre4 visorerna är båda ett resultat av visselblåsarnas information. Genomslaget för Dagens Nyheters granskning av Riksrevisionen blev stort och ledde till att KU samlades mitt i sommaren. Man kallade med kort varsel riksrevisorerna till förhör. Efter olika ”avslöjanden” av varierande allvarlighetsgrad har nu två av riksrevisorerna avgått. Den administrativt ansvariga riksrevisorn, Margareta Åberg, har meddelat att också hon ska sluta så snart KU hittat en efterträdare. Man måste ställa sig frågan om dessa konsekvenser verkligen var proportionerliga. När reaktionerna på DN:s granskning tog sig uttryck i något som tidvis mer kom att likna en troféjakt på riksrevisorernas huvuden än ett relevant problematiserande av vad som förekommit, finns skäl till eftertanke. Möjligen störs jag av att en sedan länge pensionerad riksrevisor, som närmast programmatiskt kräver allas avgång, tillmäts en alldeles oförtjänt stor medial tyngd. Den som inte är insatt i frågan bibringas nämligen uppfattningen, att de tre riksrevisorerna är, om inte brottsliga, så i vart fall synnerligen omoraliska figurer, vilka inte förtjänar någon som helst respekt. Detta är inte en korrekt bild, även om det förekommit misstag, som otvetydigt skadat förtroendet för Riksrevisionen. Bilden av de tre riksrevisorerna har likväl blivit djupt orättvis. Låt mig ta ett exempel. När tv påannonserade nyheten om Margareta Åbergs aviserade avgång var det med påståendet att det förekommit oegentligheter på myndigheten. Detta är för en oförvitlig ämbetsman djupt kränkande och representerar inte ett adekvat språkbruk. jag ser en fara i att journalister efter ett intensivt och svårt grävande lätt blir förälskade i sin egen tes. Det är mänskligt och tesen behöver inte vara fel. Men, den kan ses i olika kontexter. När granskaren får ett eget intresse i Advokaten Nr 7 • 2016