Nordens Tidning 1
Hallänningar på rundresa i Estland Efter en mycke
t intressant studiecirkel under våren startade vi, 24 medlemmar från Föreningen Norden i Falkenberg, Halmstad och Getinge-Harplinge, den 2 september vår resa till Estland. På väg från Tallinn stannade vi till vid det s k Sångfältet. Sommaren Bilden är från Viinistu konstmuseum, med Jaan Manitski i förgrunden. 1990 inleddes där ”den sjungande revolutionen”. Tusentals ester sjöng tillsammans nationella sånger omringade av stridsvagnar. Numera hålls regelbundet sångfester här med flera tusen sångare och hundratusentals lyssnare. Akustiken och utsikten är fantastisk. Vi fortsatte norrut genom nationalparken Lahemaa, där vi bl a besökte Estlands största vattenfall, Jägala och Viinistu, ett fiskeläge vid Finska viken. Där finns nu ett stort konstmuseum med estnisk konst. Grundaren, Jaan Manitski, guidade oss och berättade, att hans familj 1943 flydde i en liten fiskebåt och kom till Borås, där han tog studentexamen. När Estland 1990 blev fritt blev han landets första utrikesminister. Nästa dag åkte vi österut till Narva, EU:s gränsstad mot Ryssland. Staden förstördes helt under 2:a världskriget. Från den återuppbyggda borgen Hermansborg ser man över floden Narva borgen Ivangorod i Ryssland. 96 procent av invånarna är ryssar och arbetslösheten är mycket hög, 40 procent. Med EU-pengar har man delvis restaurerat den stora Alexander-kyrkan. Rådhuset, byggt på 1600talet, påminner om Svensk-tiden i Estland, vilken slutade 1710. På väg mot Tartu stannade vi till i den lilla byn Kolkja vid Pejpus-sjön, Europas 5:e största insjö. Vi åt lunch på en mysig fiskrestaurang och promenerade sedan längs bygatan, där kvinnor i gammaldags kläder bjöd ut olika trädgårdsprodukter, bl a lök, till försäljning. Invånarna är gammaltroende ryskortodoxa, vilket bl a märktes på korsen på kyrkogården. Från Tartu gick färden vidare västerut till den lilla staden Viljandi. Där finns en mäktig borgruin med bevarade vallgravar. Borgen har belägrats många gånger men aldrig intagits. På söndagen startade vi tidigt för att åka båt från Virtsu till ön Muhu och vidare till Saaremaa (Ösel), Estlands största ö. Där finns endast en stad, Kuressare, med en unik biskopsborg från 1300-talet, vars fasad har bevarats. Saaremaa är liksom Gotland och Öland en kalkstensö med mycket lövskog och stora åkrar. På kvällen kom vi till Haapsalu, en liten idyllisk kuststad. I Haapsalu finns en mycket speciell järnvägsstation, byggd i början av 1900-talet. För att tsaren och hans följe skulle kunna gå utan att bli våta av regn, byggdes Europas längsta taktäckta perrong! Men tsaren kom aldrig! Resans sista mål var huvudstaden Tallinn. Tallinn är en mycket välbevarad hansastad med en delvis bevarad stadsmur med försvarstorn och portar. Det var fascinerande att promenera längs gator och gränder förbi rådhuset, rådhusapoteket (ett av de allra äldsta i Europa) och många vackra köpmanshus upp mot Domberget. Domberget var ursprungligen en befäst stad för kung, biskop och adel. Veckan i Estland gick fort, och vi hade det mycket trevligt tillsammans. Vi hade en fantastisk guide och en duktig och välvillig chaufför. Vi har lärt känna Estland och fått en större förståelse för dess invånare. Trots endast 45 års sammanlagd frihet har de lyckats bevara sitt språk och sin kultur. Birgitta KahnBerg, Föreningen norden i FalKenBerg Musikkväll med Hallandsdistriktet Söndagen den 20 september samlades nordenvänner från hela Halland på Katrineberg för att lyssna på musik. Det var Bosse Liljedahl och Christina Thellkvist som spelade och sjöng på sitt smittande medryckande sätt. Programmet innehöll både några fina nyare sånger och gamla välkända låtar som vi kunde sjunga med i. Efter musiken samlades alla i matsalen och försåg sig från buffén med ost och frukt. Där blev också tid att utbyta erfarenheter och idéer. text och Foto: Monica carlsson Herman Lindqvist med ny bok Den 15 oktober hade Föreningen Norden och Västerås hembygdsförening bjudit in författaren Herman Lindqvist till Västerås. Han kom för att berätta om sin senaste bok. Den bär titeln Våra kolonier – de vi hade och de som aldrig blev av. Det är författarens 59:e bok. Och han har ännu inga planer på att lägga ner sin penna. Boken fyller en lucka i den svenska historieskrivningen. Det är första gången, som en bok om alla Sveriges kolonier och besittningar utkommer. Boken ger en ambitiös och engagerad skildring av vårt lands “kolonialvälde”, som inte är så känt av nutida svenskar. Drömmen om ett svenskt imperium förverkligades delvis under vår stormaktstid på 1600-talet. Men Sverige ville liksom andra länder i Europa skaffa sig kolonier på andra sidan haven. I Amerika vid Delaware-flodens mynning anlade man kolonin Nya Sverige. Ett av huvudmotiven var att man ville få tillgång till egna tobaksodlingar. Här kom man i strid med holländare och engelsmän. Det var inte långt från en plats, som först kallades Nya Amsterdam. Numera har den namnet New York. Den svenska industrins fader Louis de Geer finansierade expeditioner till Västafrika. En svensk koloni, Cabo Corso, grundades i nuvarande Ghana. Den blev en länk i den s k triangelhandeln, då man skickade afrikanska slavar till Amerika. Under 1700-talet fortsatte Sverige ansträngningarna att skaffa nya kolonier. Man förhandlade om att göra öarna Tobago och Madagaskar och staden Agadir till svenska besittningar. Men de blev aldrig av. Den koloni som Sverige hade längst – i nästan hundra år – var ön Saint-Barthélemy i Västindien. Den kom främst att bli en plats för slavauktioner. Ön inköptes från Frankrike på Gustav III: s tid och såldes tillbaka till samma land då Oskar II var kung. I dag finns gatuskyltar både på franska och svenska i huvudstaden Gustavia. Det är den enda stad, som Gustav III fått uppkallad efter sig. Publiken uppskattade Herman Lindqvists välkända och underhållande berättarstil. En bokgåva överlämnades till honom. Det var Föreningen Nordens årsbok 2015 om unionsdrottningen Margareta. UlF WilUnd nordens tidning nr 4 | 2015 33 Så in i norden