Nöjesnytt Växjö 1
Nöjesnytt Växjö NATTLIV
Nöjesnytt Växjö MÅNADENS PROFIL: ANNA NEWMAN
Nöjesnytt Växjö DIGGILOO
Nöjesnytt Växjö GREASE
Nöjesnytt Växjö KARL-OSKARDAGARNA 2014
Nöjesnytt Växjö E-TYPE
Nöjesnytt Växjö HOFFMAESTRO
Nöjesnytt Växjö TREND TJEJ
Nöjesnytt Växjö TREND KILLE
Nöjesnytt Växjö VÄXJÖ STREET FASHION
Nöjesnytt Växjö CITYLIV
Nöjesnytt Växjö LOST IN TRANSLATION
Nöjesnytt Växjö RESTAURANGGUIDE
Nöjesnytt Växjö CAFÉGUIDE
Nöjesnytt Växjö ÅRETS PARTY 2014
Nöjesnytt Växjö VIN
Nöjesnytt Växjö BROLLE
Nöjesnytt Växjö DIGILISTAN BY NÖJESNYTT
Nöjesnytt Växjö RECENSIONER & FILMKOLLEN
82 SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS
POSTIS-PER-FILMEN Svenska röster: Niclas Wahlgren, Louise Raeder, Claes Ljungmark med flera Regi: Mike Disa TRACKS I rollerna: Mia Wasikowska, Adam Driver, Rolley Minutma med flera Regi: John Curran nnnnn Vem drömmer inte om att stänga sitt trådlösa nätverk och dra iväg på egen hand ett tag? I våra tjattriga tider är det lätt att sympatisera med Robyn Davidson, vars inställning till mänskligt sällskap får Greta Garbo att kännas som en Lasse Kronér. 1975 påbörjade hon förberedelserna för en solofärd genom Australiens öken, med fyra kameler och sin hund Diggity som sällskap. En enda person, på fysisk och mental resa, kan skapa filmmagi. I "Gravity" slutade Sandra Bullock aldrig att engagera och i mötet mellan en klippskreva och en arm karvade James Franco fram en av sin karriärs mest framgångsrika roller i "127 timmar". Mia Wasikowska ("Alice i underlandet") har fått massor av beröm för sitt porträtt av den verkliga Robyn Davidson men jag tycker mest att hon är precis så där surmulet trumpen som hon brukar vara. Möjligen mer skitig och solbränd. En berättarröst förklarar hennes drivkrafter inledningsvis, men särskilt mycket information om Robyns inre utveckling under färden får vi inte. Fotografen Rick (Adam Driver) från sponsorn, tidskriften National Geographic, dyker upp då och då för att fotografera, vilket skapar berättarteknisk friktion, och inte minst frustration hos Robyn. Hon får också sällskap av urinvånaren Eddy längst vägen men vad som egentligen hände inuti henne under alla de 2 700 kilometerna, det får man nog läsa i hennes självbiografi. Till skillnad från i "Gravity" och "127 timmar" står inget på spel och "Tracks" blir mest yta. Den är visserligen himla snygg. Fotot är stundtals fantastiskt och miljön i västra Australien är stenhård, vacker och förföriskt inbjudande. Det blir givetvis heller aldrig tråkigt när kameler är inblandade. Men ett "makalöst äventyr", som det annonseras om i pr-materialet, är "Tracks" inte. MIRANDA SIGANDER OCULUS I rollerna: Karen Gillan, Brenton Thwaites, Katee Sackhoff Regi: Mike Flanagan nnnnn "Oculus" tillhör subgenren skräckfilmer för tonåringar där ett övernaturligt väsen är skurken, i detta fall en magisk spegel som får människor att mörda varandra. För att få en sådan film att fungera krävs en rejält bra story och riktigt övertygande skådespeleri, som i "Poltergeist" eller "The shining" till exempel. Tyvärr saknas båda delarna i detta spektakel som i stället försetts med oförlåtligt stora, logiska luckor och menlösa huvudrollspersoner i syskonparet Tim och Kaylie. Deras barndom krossas brutalt och snabbt när deras föräldrar dör under märkliga omständigheter. Tim hamnar på mentalsjukhus efter händelsen men inte Kaylie. När han kommer ut har han gjort sitt bästa för att lägga historien bakom sig medan Kaylie gjort allt för att förbereda en hämnd på spegeln som hon anser helt och hållet skyldig till föräldrarnas öde. Detta har hon gjort på ett ytterst intrikat sätt som involverar termometrar, väckarklockor, kameror, glödlampor, äpplen och en hund. Hon kräver att Tim ska vara med när hon inte bara krossar spegeln utan också försöker bevisa och dokumentera att den är skyldig till minst 50 olika mord. Efter det följer en historia som hoppar mellan barndomens tragiska händelser, de som leder upp till föräldrarnas död, och nutidens väntan på vad spegelns eventuella väsen ska hitta på denna gång. Man förlitar sig inte så mycket på specialeffekter utan mer på stämningsuppbyggande vilket förvisso hedrar filmen men varken gör till eller från för en ointressant historia vars slut är lika förutsägbart som en spegelbild. CAROLINE HAINER 82 | nöjesnytt nnnnn Postis Per har varit en brittiskproducerad småbarnsfavorit i trettio år. Nu har det gjorts långfilm om honom, hans katt och deras, i grunden, trivsamma brevbärarliv på landet. Gröna fält, rosa klängrosor och den intensiva relationen mellan en britt och hans äventyrliga husdjur för kanske tankarna till Wallace och Gromit. Men det är inte bara härlig (ler)animation som saknas för den jämförelsen. Fattas gör även originalseriens nostalgiska charm, lämpliga tempo och en story som inte susar rakt över huvudet på den tilltänkta målgruppen. Den genomhygglige Per blir nämligen ersatt av en otäck robot när en ond konsult dyker upp och vill rationalisera postverksamheten. Han får inte heller sin bonus och det innebär att hans hemmafru inte får åka på semester. I stället för att berätta det för henne ställer Postis Per upp i "Talang" och lokaliserar sin inre Paul Potts för att vinna en resa. Nog för att det ska börjas i tid men vilka förskolebarn vill och behöver se en film om en medelålders brevbärare som tampas med livspusslet och sina 15 minuter i rampljuset, samtidigt som det skärs ned för fullt på hans jobb? Inga, gissar jag. Det finns absolut inget att hämta för deras föräldrar heller. Trots blinkningar i form av karaktärer som Simon Cowbell och allmän kritik mot giriga storföretag som tokrationaliserar bort sin arbetskraft, finns inga fyndiga Pixar-poäng att hämta. Den här vuxenångesten i barnfilmsförpackning är en grov felkalkylering. Och konkurrensen på området är hård, tänk bara dvd-aktuella mästerverket "Frost", pigga "Tingeling och piratfén" och pålitligt fantasifulla "Bamse och Tjuvstaden", som fortfarande går på bio. Vilken standardeftermiddag som helst på Barnkanalen klår faktiskt detta trista upplägg. MIRANDA SIGANDER EDGE OF TOMORROW I rollerna: Tom Cruise, Emily Blunt, Bill Paxton med flera Regi: Doug Liman nnnnn Det tar 25 minuter, sedan dör Tom Cruise. Lugn i stormen, det är ingen egentlig spoiler. För om "Oblivion", Cruises senaste sci-fi-film, bar spår av Chris Markers "Terrassen" och Kubricks "År 2001 - ett rymdäventyr" är det i "Edge of tomorrow" till den gamla Bill Murray-klassikern "Måndag hela veckan" som tankarna går. Ytterligare tio minuter in dör han nämligen igen. I den här högteknologiska framtidsdystopin, som bygger på Hiroshi Sakurazakas roman "All you need is kill", har jorden blivit invaderad av snabbrullande tentakelprydda utomjordingar. Filmen nickar till både första (slaget vid Verdun) och andra världskriget (D-day och landstigningen vid Normandie) för att vi riktigt ska förstå allvaret. Major William Cage (Tom Cruise) är en mesig pr-strateg för militären, som mot sin vilja blir inslängd på frontlinjen. Utan någon stridsvana blir han dödad direkt i det brutala kaoset. Sedan vaknar han till en ny dag. Och blir åter inslängd i krigets hetta. Och dör. Och vaknar. Faktum är att han kittlande nog återupplever samma dag om och om igen. Ok, lite tjatigt blir det. Men precis som Bill Murrays väderpresentatör Phil på sin tid, använder William Cage sin tid i omtagslimbo väl och blir dessutom förtjust i en Rita. I det här fallet den deffade krigshjälten Rita Vrataski (Emily Blunt) som hjälper honom att utvecklas till en riktig hjälte. Naturligtvis. För att vi inte ska glömma vem vi har att göra med slänger filmskaparna in en scen där Cruise åker motorcykel precis som i fornstora dagar. Den spänstiga och slätkindade femtioplussaren är lätt overklig i sig själv och för bästa Cruise-effekt bör han alltid spela på den här utomvärldsliga, exklusiva rädda-världen-nivån. Där gör han ingen besviken, även om resten av filmen mest består av välkänd alieninvasions-stapelvara, kryddat med några riktigt maffiga actionscener. Samt tidsenlig, helt onödig, 3D. MIRANDA SIGANDER
Nöjesnytt Växjö SERIER