Nolltretton 1
Johnossi Torch//Flame H.E.A.T II Jag kommer ihåg
när Johnossi slog igenom där i slutet av 00-talet. Wow! Dom var inte bara bra utan även coola. De hade en tuff sättning med bara gitarr och trummor och kändes helt rätt där och då. Jag minns när de släppte dunderlåten "What´s the point" och att de då var landets kanske hetaste band. Men efter att vi tagit klivet in på 10-talet började det bli tystare om duon, även om de faktiskt släppte skivor både 2013 och 2017. När jag lyssnar på "What´s the point" idag tycker jag fortfarande att det är en riktigt bra låt, men den låter också daterad. Det låter helt enkelt 00-tal. På den tiden gjordes det fortfarande ganska mycket skränig svensk gitarrock. Idag känns den typen av bred indierock nästan utraderad. Kanske är det en av anledningarna till att jag tycker "Torch//Flame" är riktigt bra. Eller också beror det bara på att skivan innehåller så mycket bra låtar. För det är inte säkert att min förtjusning kommer sig av nostalgiska anknytningar, ibland är bra musik helt enkelt bara bra musik. Och här vimlar det av starka låtar: "The beat", "Echoes"... ja, jag kan i princip räkna upp hela albumet. Kul med ny, bra, svensk gitarrock! (TP) Ska man uppskatta H.E.A.T till fullo måste man nog koppla bort hjärnan ett slag. Man måste göra sig lite dummare än man är. Det går inte att sitta och vara modern, intellektuell och ifrågasättande, det är bara att följa med i flowet utan att fundera för mycket eller ställa några frågor. Jag har alltid haft svårt för H.E.A.T för att de känns som en pastisch. Det känns som att de härmar, på gränsen till parodierar, 80-talets klassiska band med sin partyvänliga och melodiösa hårdrock, sina stora poser och sin retrokänsla. Ofta får man känslan att allt bara är ett skämt. Med detta sagt går det inte att komma ifrån att bandet faktiskt är ganska bra i sin genre. De lirar 80-talshårdrock som den ska spelas (om den nu ska spelas). Det är starka låtar, bra sång, felfri produktion och kompetent framförande. Check i alla boxar. Fast det kanske inte hade varit fel med fler andningspauser som bryter av det energiska gitarrmanglet. Detta är gruppens sjätte album, men har fått titeln "II" för att bandet vill gå tillbaka till sina rötter. Och gillar man klassisk 80-talshårdrock så är det här säkert en skiva som man uppskattar. (TP) Ozzy Osbourne Ordinary man En av hårdrockens största genom tiderna - absolut. Men de sista tjugo åren har den gamla Black Sabbathsångaren tyvärr bara varit en pajas. Han har fjantat runt i tv och släppt dåliga skivor. Nu är han ute på en evig avskedsturné, och även om jag generellt är emot avskedsturnéer som koncept, så känner jag att det i vissa fall kan vara motiverat. Ozzy har ju dessutom drabbats av Parkinsons sjukdom så i hans fall finns det flera orsaker att börja dra sig tillbaka. Det ryktas även om att "Ordinairy man" skulle vara hans sista album. Det tror jag när jag ser det. I Ozzys fall är det hursomhelst för sent för ett värdigt avslut på karriären, det skulle i så fall ha kommit för sisådär femton år sedan. Här har Ozzy plockat in Post Malone, Travis Scott och självaste Elton John (!) som gäster. Låtarna brötar ofta runt i någon slags riffbetonad sörja, som vid en hastig lyssning skulle kunna tas för klassisk Sabbath-hårdrock, men som vid en närmare kontroll snabbt avslöjas som mer av en töntig pastisch. Nästan som att Ozzy parodierar sig själv. Tröttsamt, oinspirerat och tråkigt. Förutom de två Post Malone-låtarna på slutet, som är så udda i sammanhanget att de nästan blir bra. (TP) Christian Kjellvander & Tonbruket Doom country Den som förväntar sig en vanlig Kjellvanderplatta blir kanske inte besviken men förmodligen ganska förvånad. För denna gång har han jobbat lite annorlunda. Till att börja med har han samarbetat med Tonbruket och det har resulterat i en mer experimentell skiva som består av endast sex låtar. Nu ligger snittlängden per låt på sju minuter så det blir ändå albumlängd på skivan. Och ska man vara noga är det egentligen bara fyra låtar, varav spår fyra till sex är tre delar av samma komposition. Kjellvander öppnar med en pratlåt i Tom Waits-stil. Och hela plattan rör sig sedan i ett suggestivt och mörkt Nick Cave-land med skickliga musiker som vet hur man bygger stämning och skapar storartad konst med små detaljer. Kjellvander är ju ingen muntergök i vanliga fall heller, men här är han mer dyster och ödesmättad än någonsin. Hans varma röst är djup som en brunn och trots att musiken stundtals nästan står still svänger den nåt enormt. Som lyssnare faller man nästan i trans. Det är rent förtrollande. (TP) Biff Byford School of hard knocks Efter femtio år i branschen bestämmer sig plötsligt Saxons legendariska sångare Biff Byford för att släppa en soloskiva. Tja, varför inte? Som 69-åring gör man som man vill, men jag ska inte sticka under stol med att jag har en del funderingar som snurrar i bakhuvudet. Bara det faktum att en 69-åring solodebuterar får en ju att fnittra lite grann. Borde inte den gode Biff snarare sitta och mata duvorna? Och hur kommer det låta egentligen? Det kan ju bli riktigt pinsamt när en gammal gubbe får för sig att visa kidsen var skåpet stå. Så det är med stora farhågor jag drar på "School of hard knocks". Men jag kan ganska snabbt konstatera att Biff gör oväntat bra ifrån sig. Det här är ingen platta han behöver skämmas för, tvärtom överraskar han positivt genom att leverera gammal god hårdrock med mycket energi och bra tryck. Jag ska inte ta i för mycket. Det är inte världens mest spännande platta. Mycket av musiken består av tråkiga gitarriff och en känsla av att man redan hört det förut, för sisådär 40 år sedan. Men delar av materialet känns annorlunda och mer experimentellt än det Saxon brukar bjuda på. Här finns bland annat en del folkinfluenser, till exempel covern på Simon & Garfunkels "Scarborough Fair". Oväntat men kul. (TP) NOLLTRETTON 33 Slowgold Aska Vi som var med när det begav sig pratar ibland om den luddiga genren "Twin Peaks-musik". Det finns väl egentligen ingen musikstil som heter så, men ändå fattar vi exakt hur det låter och vad vi får för känsla när vi lyssnar på den typen av musik. Musiken i tv-serien Twin Peaks var alltid långsam, stämningsfull, ofta med mycket reverb och tremolo, mörk men elegant. Och det är exakt i det häradet som Slowgold rör sig. Slowgold är namnet på både artisten Amanda Werne och hennes band som även består av musikerna Johannes Mattsson och Erik Berntsson. "Aska" är hennes sjätte album. "Drömmar" som kom 2017 var drömskt, "Mörkare" från 2018 var som namnet antyder just mörkare och "Aska" låter som att hon bränt sitt gamla liv, vandrar runt i ruinerna och sen reser sig som fågel Fenix ur askan. Åtminstone med en rejäl dos fantasi hos lyssnaren. Jag föredrar de låtar där Slowgold är som mest suggestiv, repetitiv och mystisk. Där stilla gitarrtoner smyger omkring och sången skapar en förförisk stämning. Och det finns lyckligtvis många såna spår på den här skivan. (TP)