Nöjesnytt Växjö 1
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS TH
E BIG SHORT I rollerna: Steve Carell, Brad Pitt, Christian Bale med flera Regi: Adam McKay CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR I rollerna: Chris Evans, Scarlett Johansson, Robert Downey Jr med flera Regi: Anthony & Joe Russo nnnnn Efter fenomenala "Inside job" och "Margin call" kommer ännu en rapp och upprörande lektion i mänsklig girighet och dumhet. Och visst finns det mer att tillägga om finanskrisen. Här med Hollywoods samlade manliga elit på sitt mest pedagogiska humör. Hur gick det oglamorösa jobbet "bankman" till att plötsligt bli vad den coolaste killen i rummet ville jobbade som? Hur kunde vår "jag-vill-ha-allt-nu"-kultur eskalera så snabbt? Och hur kunde kackiga bolånerelaterade värdepapper i USA sänka hela världsekonomin? Hur gick det oglamorösa jobbet "bankman" till att plötsligt bli vad den coolaste killen i rummet ville jobbade som? Hur nnnnn "Captain America: Civil war" ger oss genomtänkt handling och läcker action. Men man blir ändå utmattad vid tanken på att Marvel planerar att ge ut ytterligare tio superhjältefilmer framöver. MIN DOTTER, MIN SYSTER I rollerna: François Damiens, Finnegan Oldfield, Agathe Dronne med flera Regi: Thomas Bidegain nnnnn "Min dotter, min syster" har ett viktigt budskap. Men regidebuterande Thomas Bidegain går stundvis vilse i sin vilja att skapa aktualitet med sitt tema om islamiserade ungdomar. Det är inte bara den franska originaltiteln "Les cowboys" som skvallrar om att Thomas Bidegains "Min dotter, min syster" har inspirerats av John Fords "Förföljaren". Där gav sig John Wayne ut på en hängiven hämndresa efter att hans brorsdotter kidnappats av comancher. Men Bidegains ambition att behandla westernklassikerns patriarkalt och rasistiskt anstrukna tema utifrån ett nutida sammanhang, vacklar. Filmen tar avstamp 1994, när den 16-åriga Kelly (Illiana Zabeth) försvinner från en cowboyträff hon besöker tillsammans med sina föräldrar Alain (François Damiens) och Nicole (Agathe Dronne), och en yngre bror. Tecknen pekar mot att hon försvunnit självmant, med en för föräldrarna okänd pojkvän, Ahmed. Det blir startpunkten till ett decennium långt sökande över flera världsdelar – först för Alain, så småningom även för brodern Kid (Finnegan Oldfield). Bidegain, begåvad manusförfattare till flera av Jacques Audiards filmer (bland annat "En profet" och "Rust and bone"), utmanar inte direkt konventionerna som regissör. Men det finns tyngd i Arnaud Potiers bilder, och Moritz Reichs musik ruskar om när filmen börjar vackla för nära melodramens rand. I temat om islamiserade ungdomar har Bidegain också ett brännande aktuellt trumfkort. Men något saknas i den här berättelsen, nämligen det utpekade offrets röst. Den heligt förbannade Alain frågar sig aldrig om det är rätt eller fel att fortsätta leta efter Kelly, inte ens när hon via brev ber om att få bli lämnad ifred. I "Förföljaren" blev John Waynes rollfigur så rasande vid tanken på att hans brorsdotter skulle föredra att leva med comancher, att han försökte döda henne. Så långt går aldrig Bidegain i sin film, men när Alain flippar ut i raseriutbrott efter raseriutbrott, börjar åtminstone jag undra om det inte ligger mer bakom Kellys flykt än en längtan efter att leva som muslim. Det är en av många frågor som tyvärr aldrig får några svar. ELIN DAHLMAN HERMELINEN I rollerna: Fabrice Luchini, Sidse Babett Knudsen, Eva Lallier med flera Regi: Christian Vincent nnnnn Skådespelaren Fabrice Luchini ger tyngd åt "Hermelinen", en film om en brottsmålsdomare som oväntat möter kärleken i rätten. Men regissören Christian Vincent kan inte bestämma sig för vilken riktning hans film ska ta. Det finns en symbolik i filmens titel, ett djur vars päls ändrar karaktär beroende på årstid. För nog är det märkligt när saker som ter sig självklara, plötsligt kan slå hål på våra fördomar? Christian Vincents "Hermelinen" är full av sådana detaljer; antaganden som visar sig felaktiga, personer som bär på hemligheter. Till och med filmens rättegångsfall är inte vad det verkar vara från början. Men finns det något värde i alla dessa metaforer? Berättelsen tar avstamp i ett otäckt brottsfall, där en man sitter åtalad för att ha sparkat ihjäl sin bebis. Rättegången leds av domaren Michel Racine (Fabrice Luchini), en karl vars höga svansföring inte går hem hos kollegorna. Och visst gör han ett pompöst intryck. Någon med mustigare svada skulle nog tala om pinnar i specifika kroppsöppningar. Men domarens strama självbehärskning kommer på skam när en av jurymedlemmarna visar sig vara Ditte (Sidse Babett Knudsen), en kvinna han en gång förälskade sig i. Christian Vincent verkar gilla att hålla åskådaren på halster. Det har han tyvärr inget för, eftersom den enda effekt det ger är att man undrar vad filmen egentligen vill säga. Fokus svajar mellan händelseförloppet i rättssalen och den uppflammande flirten mellan domaren och Ditte. Till detta kommer långa utsvävningar som inte har någon funktion senare i filmen. Luchini är lysande; rollen som missförstådd medelklassman kan han utan och innan. Och det finns mer att hämta, som i den underutnyttjade skådespelarduon Victor Pontecorvo och Miss Ming, som spelar föräldrarna till det döda barnet. Istället låter Christian Vincent filmen trampa vidare i gemytlig takt medan de outtalade frågorna fortsätter att hänga i luften: ska Michel och Ditte bli kära igen eller inte? Är pappan skyldig till mordet på barnet, eller är det den deprimerade mamman som ligger bakom? Till slut bryr man sig knappt. ELIN DAHLMAN Ska vi någonsin se slutet på det evighetslånga åbäke som kallas Marvel Cinematic Universe? Kanske, men just nu är det enbart tanken på att höstens "Dr Strange", med hjälp av sina mer flummiga krafter, möjligtvis kan innebära ett lyft för en filmnisch som börjar kännas riktigt urvattnad vid det här laget. Men även om man börjar ledsna på trikåkalaset är "Captain America: Civil war" en av de mer sevärda Marvelfilmerna, och den som hittills bäst bearbetat ett tema som kan appliceras på verkligheten. Här problematiseras idén om att ändamålen helgar medlen, genom att världen börjar ifrågasätta om det verkligen är hållbart att ett garde av (super)hjältar ska kunna agera utanför internationell lag och rätt. Avengers – minus Thor och Hulk, som inte är med i filmen överhuvudtaget – tar emot omvärldens nya krav, ett FN-dikterat fördrag som innebär att de får begränsad självbestämmanderätt, på olika sätt. Frihetskämpen Captain America (Chris Evans) sätter sig på tvären. Iron Man (Robert Downey Jr) förespråkar självkritik (filmens chock!), och får medhåll av flera i Avengers. Konflikten är ett faktum, och saken förenklas inte av att "Cap" tar sin ibland goda-ibland onda gamla kompis Bucky Barnes (Sebastian Stan) i försvar när den senare misstänks för ett terrorattentat. "Captain America: Civil war" innehåller riktigt tajta strids- och jaktscener, men den närgångna kameran gör det samtidigt svårt att hålla koll på vad som händer på duken. Och inga effekter i världen rår på de logiska luckorna. Varför är "Cap" mer lojal mot Bucky, en kille han kände för hundra år sen, än mot sina Avengerskompisar? Och är inte flirten mellan "Cap" och hans döda tjejs brorsdotter jätteskum? När regiduon Anthony och Joe Russo kastar in skämtglada Marvelhjältar som Spider-Man och Ant-Man, verkar det mest vara för att lätta upp den deppiga stämningen. Det behövs i och för sig. Efter två och en halv timme står man inte ut längre med att se polarna i Avengers puckla på varandra. ELIN DAHLMAN