Nöjesnytt Växjö 1
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS TA
LE OF TALES I rollerna: Salma Hayek, John C Reilly, Vincent Cassel med flera Regi: Matteo Garrone EN UNDERBAR JÄVLA JUL I rollerna: Maria Lundqvist. Robert Gustafsson, Inga Landgré med flera. Regi: Helena Bergström nnnnn En familj försöker fira jul i Helena Bergströms fjärde långfilm som regissör. Humor och allvar avlöser varandra i en berättelse om föräldraskap, fördomar och förlåtelse. Det gör ont att fira jul. Efter två månader av stegrande pyntvolymer, barnens trogna kryss i almanackan och blodtryckshöjande shoppingrundor krävs det en näst intill manisk julaftonsglädje för att dagen ska kunna leva upp till förväntningarna. Det är som bäddat för ren och skär ångest. De flesta julfilmer blundar helt för denna självklara del av högtiden – i stället är det gemenskap och tindrade barnaögon på längden och tvären. Eller så driver filmskaparna med eländet och gör slapstick av alltihop, med överförfriskade fäder som faller framstupa in i noggrant inslagna hockeyspel under julgranen. Helena Bergström är modigare än så. I sin fjärde långfilm som regissör skildrar hon ett tillkämpat familjemys där konflikterna ligger alldeles under ytan och hotar den sköra julfriden. I centrum står det unga paret Simon och Oscar (Anastasios Soulis och Anton Lundqvist) som precis har köpt ett hus tillsammans med vännen Cissi (Rakel Wärmländer). Hon är höggravid och tillsammans ska de tre bilda familj, men ingen av killarna har vågat berätta det för sina föräldrar. Nu ska det äntligen ske, när familjerna samlas för att fira jul i deras nya hem. Men ingenting blir som de hade tänkt sig. Bergström ställer frågan "hur toleranta är vi egentligen i Sverige 2015?", och en stor del av mig vill hoppas att hon har fått det hela om bakfoten: att en far idag aldrig skulle säga att han inte har någon son för att denne är bög, att ingen längre höjer på ögonbrynen åt att ett barn har två pappor. Men sanningen är att inskränktheten är seglivad. "En underbar jävla jul" är en dramakomedi, och visst finns här en hel del tröttsamt snubbel och komiska pinsamheter. Humorn levereras också i form av vassa oneliners (främst från formidabla Inga Landgré som frispråkig farmor) och Rikard Wolff i en underbar drift med trivselfascistiska julvärdar i tv. Men det är också den brutala blandningen av humor och hjärtskärande allvar som gör att filmen verkligen känns, den känns i hela kroppen. Det är värt mer än god julstämning. KARIN SVENSSON HE NAMED ME MALALA Medverkande: Malala Yousafzai, Ziauddin Yousafzai med flera Regi: Davis Guggenheim nnnnn Hon blev skjuten i huvudet av talibaner när hon var 15 år. Osannolikt nog överlevde hon och arbetar nu för alla flickors rätt till skola. Gripande och upprörande skildras Malalas vardag i den här filmen som handlar om tapperhet och faderskärlek. Utbildning är ett farligt vapen. "En bok och en penna kan förändra världen", säger Malala Yousafzai i filmen. Det vet talibanerna också. Och Boko Haram och andra mörkermän som vill förhindra att kvinnor får tillgång till dessa vapen och därmed ges en möjlighet att tänka självständigt och, kanske, förändra saker och ting. Malala Yousafzai föddes i den paradisiska Swatdalen i Pakistan. Hennes pappa Ziauddin Yousafzai döpte henne efter en afghansk frihetskämpe, som profetiskt nog blev skjuten på slagsfältet. Han var lärare och tyckte att det var en självklarhet att hans älskade lilla dotter skulle få en utbildning. "Skolan var mitt hem", säger Malala om sin harmoniska barndom. Men så kom talibanerna till staden. Och det förändrade allt. Historien om hur den modiga lilla flickan fortsatte att gå till skolan trots talibanernas uttalade motstånd, och började blogga om det för BBCs räkning, är vid det här laget välkänd. Men i Davis Guggenheims ("En obekväm sanning") händer växer också den fina historien om Malala och hennes pappa fram jämsides med den större berättelsen om det absurda faktumet att 66 miljoner flickor världen över nekas rätten till utbildning. Han går också vidare i Malalas liv och vi möter en ödmjuk, fnissig, klok och tapper ung kvinna som numera bor i England och arbetar för flickors rättigheter och inte vill tänka så mycket på det jobbiga som hänt. I stället kämpar hon med skolan och bråkar med sina småbröder. Det blir gripande, inspirerande och givetvis upprörande att följa även om filmen ibland hoppar onödigt mycket fram och tillbaka i tiden. När Malala till slut tilldelas Nobels fredspris 2014 är det svårt att hålla tårarna borta. Även om det är tack vare sin progressiva pappa som hon kunde ta de första stegen blir det tydligt att det bara är hon själv som bestämmer vart detta ska sluta. MIRANDA SIGANDER 92 | nöjesnytt nnnnn I en oförglömlig scen sitter den stenhårda Salma Hayek i ett helvitt slottsrum och äter ett blodigt sjömonsterhjärta med hela ansiktet. Tyvärr lever resten av den här grymma tredelade sagan inte upp till den smetiga visuella höjdpunkten. Det pågår sjuka saker i tre angränsande kungariken i en sagoversion av det medeltida Italien. Låt nu inte beteckningen "saga" vilseleda tankarna åt något barnvänligt Disney-håll. Tänk i stället Bröderna Grimm, fast på syra. Här finns en barnlängtande drottning, som får veta att kokt sjöodjurshjärta tillagat av en jungfru kan ge henne ett barn. En liderlig kung som får ihop det med en mycket gammal kvinna i ny kropp. Och en kung som låter sin dotter bli bortgift med ett vidrigt troll samtidigt som han föder upp en stor loppa. Andlig fader till de här historierna är den Neapelfödda författaren Giambattista Basile (1566-1632), som sägs vara den som först skapade en samling av en mängd gamla folksagor, däribland "Törnrosa" och "Askungen". Bröderna Grimm populariserade flera av sagorna, som sedan dess genomgått en hel del förskönande tvättar. Matteo Garrone ("Gomorra") går tillbaka till berättelsernas ursprungliga, blodiga och grymma natur som passar väl in i en italiensk tradition av grotesk karneval. Fulhet ställs mot skönhet, det oskyldiga mot det korrupta. Sagans hjälte blir den med sämst tänkbara odds medan byxorna dras ned på de styrande. "Tale of tales" är en visuell karamell. Man måste också ge Garrone att den här mörka skräckkomedin är en mycket oberäknelig och vindlande filmupplevelse. Men konkurrensen är hård i genren dramatisk fantasy. Och i jämförelse med exempelvis tv-serien "Game of thrones", där vartenda avsnitt är en välskriven orgie i nakenhet, dramatiska vändningar och omoraliskt maktspel saknas en viktig ingrediens, nämligen angelägenhet. En saga vars alla delar inte är lika starka och egentligen inte säger sådär vansinnigt mycket om nutiden blir bara just en saga, om än festlig att se. MIRANDA SIGANDER THE HUNGER GAMES – MOCKINGJAY, DEL 2 I rollerna: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Julianne Moore med flera. Regi: Francis Lawrence nnnnn Krigets fasor kryper nära inpå i den fjärde och sista filmen om Katniss Everdeens kamp mot förtrycket i framtidsdiktaturen Panem. "The hunger games - Mockingjay del 2" är en stark och tung film som speglar vår egen sargade värld med otäck skärpa. Det var i mars 2012. "The hunger games" hade precis haft premiär och jag satt på en buss och tjuvlyssnade på två mammor som hetsigt diskuterade filmen. "Den handlar om barn som mördar barn!" fastslog en av dem upprört, och väninnan höll med om att det var högst olämpligt för deras tonårsdöttrar att se filmen. De påminde mig om människor som bara läser rubriken på tidningsartiklar och sedan tvärsäkert diskuterar innehållet. För hade mammorna brytt sig om att kliva in i sina barns världar och faktiskt läsa Suzanne Collins romaner så hade de upptäckt att det knappt finns någon lämpligare läsning för en receptiv tonåring. Böckerna och filmerna om Katniss Everdeens upplevelser i den framtida diktaturen Panem ställer läsaren och biobesökaren inför stora och svåra frågor om förtryck och uppror, om makt och medmänsklighet. Det är en berättelse som vill väcka unga människor ur politisk dvala. Allt detta blir särskilt tydligt i denna fjärde och sista film, där Panem står inför ett fullskaligt inbördeskrig. Rebellerna är enade mot huvudstaden, men i takt med att de rycker fram suddas gränserna ut mellan ond och god. Krigets logik gör alla till barbarer. Katniss (Jennifer Lawrence) blir alltmer obekväm med den propagandaroll som rebellernas ledare Alma Coin (Julianne Moore) vill trycka in henne i, och bestämmer sig för att själv söka upp diktatorn Snow och döda honom. Med sig på resan har hon barndomsvännen Gale och den sköre Peeta, bundsförvanten från Hungerspelen som har torterats till oigenkännlighet av Snow. Detta triangeldrama är egentligen det minst intressanta i berättelsen, Katniss torde ha viktigare saker att fundera på än vem hon ska hångla med. Men den påminner oss om hur förtvivlat ung hon är, en trygghetstörstande barnsoldat med förfärliga upplevelser i bagaget. Genom hennes ögon får vi se det moderna krigets smutsigaste sidor: det mediala tjuvspelet, utnyttjandet av massornas hämndbegär och revoltörernas hemliga maktlystnad. Inget dåligt diskussionsunderlag för den som vill försöka förstå sig på världen 2015. KARIN SVENSSON