Advokaten 1
Fokus Integritet och yttrandefrihet PO/PON – bakg
rund och Självsaneringen inom pressen har en lång tradition i Sverige. Genom att bedriva en pressetisk debatt och själv beivra avsteg från god publicistisk sed har lagstiftaren varit återhållsam och avstått från att lagstifta för att komma åt klandervärda yttranden. D e första stegen mot en mer formaliserad pressetik och prövning av pressen togs 1868. På dagordningen för det första så kallade publicistmötet stod bland annat frågan om användandet av bulvaner. Men framför allt diskuterades vad som kunde göras för att motverka ”skandalpressen” som ansågs dra ned anseendet för pressen. Ytterligare ett steg togs när Publicistklubben (PK) bildades 1874 med uppgift att höja pressens status och förtroende hos allmänheten. På PK:s sammankomster diskuterades problemet med ”notisjägare”. Det var den tidens ”paparazzi”, som mot betalning per rad frossade i detaljer om enskildas liv och leverne. Inte minst hämtade de uppgifter från rättegångar. Bevakningen av rättegångarna och polisärenden borde skötas av ”insiktsfullt folk” och inte av ”förste bäste slusk”, menade PK. Ur dessa diskussioner föddes 1900 det första regelverket. Det var utformat som rekommendationer med fokus på betydelsen av att vara varsam med publicering av uppgifter om unga som begått brott. Pressens Opinionsnämnd (PON) bildades 1916. Ledamöterna utsågs av PK, Svenska Tidningsutgivareföreningen och Svenska Journalistföreningen med en hög jurist som ordförande. PON hade som uppgift att lösa tvister mellan tidningsföretag och mellan tidningsföretagen och deras anställda men skulle också pröva om enskilda publiceringar levde upp till de pressetiska rekommendationerna. PON:s enda uppgift i dag är att pröva om enskilda lidit publicitetsskada. Omfattningen var blygsam i starten och verksamheten låg nere helt under andra världskriget. Under 1950-talet uppgick antalet ärenden till ett 20-tal per år. Under 1960-talet riktade flera tongivande riksdagsmän stark kritik mot pressen. Krav på statlig reglering framfördes. I något som kan beskrivas som en omvändelse under galgen förändrade pressens organisationer prövningen av pressen. Allmänhetens Pressombudsman (PO) inrättades och allmänheten fick platser i PON. I dag leds och finansieras PO och PON av Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Publicistklubben och Journalistförbundet. Samarbetet sker i Pressens Samarbetsnämnd som 36 äger publicitetsreglerna. Bland dessa finns regler som ska skydda privatlivets helgd. Föreningen Utgivarna har tagit initiativet till en utredning för att vidga tillämpningsområdet och i sak stärka de etiska reglerna. Ambitionen är att omvandla PO till Allmänhetens Medieombudsman och PON till Mediernas etiska nämnd. Tanken är att MO och MEN ska kunna pröva i stort sett alla publiceringar som sker i medier som faller in under tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Även public service-företagen – SR, UR och SVT – är tänkta att ingå. Public service liksom även TV4:s sändningar står under granskningsnämndens tillsyn men deras webbpubliceringar faller utanför granskningsnämndens tillsyn. Denna verksamhet som blir allt mer omfattande saknar annan tillsyn än den JK utövar vad gäller till exempel frågan om hets mot folkgrupp och övriga yttrandefrihetsbrott. pressetisk pröVning aV integritetskränkningar Advokaten har sammanställt uppgifter om PON-fällningar vad gäller integritetsintrång för fyra år. För att åskådliggöra vilka integritetsintrång det rör sig om ges ett antal exempel av de 48 fall som bedömts beröra privatlivets helgd. Publicitetsreglerna omfattar en rad områden. Där finns regler om genmäle, bildpubliceringar, krav på saklighet och allsidighet och maningar om försiktighet vad gäller att utmåla någon som brottsling. Det som är av intresse här gäller intrång, kränkningar, av den personliga integriteten, eller som det är formulerat i publicitetsreglernas punkt 7: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd”. Det vill säga publiceringar som innebär att det sker en spridning av uppgifter som enskilda bör få ha för sig själva. Undantaget från att lämna sådana uppgifter ska bara få ske om det är försvarligt, till exempel om det gäller privata uppgifter som berör en offentlig person i dennes offentliga roll. Till skillnad mot att utmåla någon som brottsling eller klandervärd i sitt leverne finns ingen straffbestämmelse mot att lämna integritetskänsliga uppgifter. Det är en fråga som stötts Advokaten Nr 2 • 2013