Advokaten 1
Ledare Generalsekreteraren ANNE RAMBERG Om att se
sig själv i spegeln Juridiken utgör en raM för samhällsbygget. Den sätter gränser. Den anvisar lösningar. Den är en förutsättning för att civiliserade samhällen ska utvecklas. Viktigt är att minnas att det rättsliga systemet i ett demokratiskt rättssamhälle inte bara måste uppfylla vissa krav på form utan också på innehåll. I ett alltmer komplext samhällsbygge får juridiken och därmed juristerna ett ökat inflytande. I ett rättssamhälle måste politikerna med nödvändighet underkasta sin maktutövning vissa begränsningar och viss kontroll. Några kanske ser detta som att juristerna tar makt från politikerna och därmed från folket. Att juristerna därmed inkräktar på folkets bestämmanderätt. Det är både rätt och fel. Fel därför att i normalfallet kan politikerna oftast köra över juristerna genom ny normgivning. Rätt i den meningen att rättsreglerna inte kan ändras hur som helst. För sådant krävs form som i sig innebär viss tröghet. Men i ett utvecklat samhälle krävs dessutom att rättsreglerna till sitt innehåll alltid harmonierar med vissa övergripande normer. På nationell basis grundlag. På supranationell bas av universella regler om mänskliga rättigheter. VeM bär dÅ ansVaret för att juristerna lever upp till det stora ansvar som ålagts dem? Vem granskar att det juridiska systemet fungerar? Domstolarna har här en central roll att spela. Övervakningsorgan som JK och JO likaså. Överhuvudtaget har förvaltningsmyndigheterna ett övergripande ansvar för att garantera den goda förvaltningen och rättstilllämpningen. Advokaternas roll i detta är att de ska fungera som rättsstatens vakthundar. Vi ska skälla och larma så fort rättsstatliga principer riskerar att åsidosättas. Men, ytterst är det medborgarna som i allmänna val anger inriktningen på den politik som ska föras. Och därmed den lagstiftning som beslutas. Det är den enskilde medborgaren som genom sin kunskap och sitt engagemang i sista hand ansvarar för vårt samhällsbygge. Det ansvaret är individuellt. Det bör inte gömmas bakom ett kollektiv. Varje individ har en skyldighet att inte vara likgiltig. I detta ligger bland annat 4 att i vardagen våga stå upp för sin familj, sina vänner och grannar, men också för medmänniskor i allmänhet. Förmågan till medkännande skiljer oss från de andra djuren. Den förmågan är en viktig del av detta med att vara människa. Att vara medmänniska innebär också att se till allas bästa. Det ställer krav på insikt om och förståelse för andra människors levnadsvillkor, kultur och religion. Detta kräver tolerans. Det betyder att egocentriciteten tillåts bli begränsad av andra, bredare hänsynstaganden. Det handlar om att hävda allas lika värde och allas likhet inför lagen. Jag har Just Läst göran rosenbergs gripande skildring ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”. Boken har med rätta belönats med Augustpriset. Den handlar om författarens fars väg från förintelselägret till Södertälje. Den handlar om den ofattbara ondska och de obeskrivliga mänskliga lidanden som den judiska befolkningen utsattes för under nazitiden. Men, boken handlar framför allt om hur likgiltigheten tillåts ta överhanden och om hur medmänskligheten successivt försvinner i det nazistiska samhällsbygget. Hur många i grunden anständiga människor underlät att reagera mot Hitlers politik, trots att denne mycket tidigt och mycket tydligt klargjort sin syn på territoriell expansion och på den judiska delen av befolkningen. Den intellektuella förlamningsprocessen är häpnadsväckande. Och skrämmande. Även om vi alla läst många skakande skildringar om nazitidens ofattbara vidrigheter och sett talrika filmer och lyssnat till överlevande, så är varje ny berättelse en påminnelse om den enskilda människans ansvar för sina egna handlingar och för sin egen underlåtenhet. Varje beskrivning från nazitidens Tyskland får mig alltid att undra: Hur var detta möjligt i en civiliserad kulturstat mitt i Europa? Hur var det möjligt att vanliga familjefäder kunde delta i detta vettlösa mördande? Och hur var det möjligt att alla de åskådare till dessa ändlösa tågtransporter av levande döda, till dessa marscher av tusentals människor på väg till förintelsen, till dessa tusentals slavarbetare i tysk industri, inte reagerade? Och slutligen: Hur Advokaten Nr 2 • 2013