Advokaten 1
Debatt Högsta domstolen och kompensatoriska I slu
tet av förra året kom två avgöranden från Högsta domstolen (B 1982-11 och T 5644-11) som båda behandlar frågan om kompensation för långa handläggningstider i brottmål. Som före detta domare i Europadomstolen och fortsatt intresserad av såväl rättighetsfrågor som konstitutionella diskussioner har jag läst de båda avgörandena med stigande förvåning. Det skriver Elisabet Fura, chefsjustitieombudsman. I det första avgörandet hade en person som gjort sig skyldig till smugglingsbrott dömts till böter av tingsrätten, som noterat att det tagit lång tid innan åtal väckts och att handläggningen i tingsrätten också fördröjts. Vid straffmätningen gav man ”rabatt” med hänsyn till Europadomstolens praxis i fall av långsam handläggning. Hovrätten, som delade tingsrättens bedömning att det gått ovanligt lång tid, menade att straffvärdet av den samlade brottsligheten motsvarade fängelse i tio månader men dömde till fängelse i sju månader eftersom man menade att det saknades godtagbart alternativ till ett frihetsberövande straff. Den dömde yrkade i Högsta domstolen i första hand att påföljden skulle bestämmas till en icke frihetsberövande sådan och i andra hand att fängelsestraffet skulle kortas. Det andra målet gällde en man som dömts för grov oredlighet mot borgenärer till villkorlig dom av hovrätten, som ansåg att straffvärdet motsvarade tre års fängelse men eftersom det tagit så lång tid att handlägga brottmålet så skulle en nedsättning av påföljden göras. Mannen yrkade i tvistemålet ersättning för ideell skada med 100 000 kr för rättighetskränkning på grund av långsam handläggning av brottmålet och tillerkändes ersättning med 10 000 kr av tingsrätten. Domen fastställdes av 42 hovrätten och överklagades till högsta domstolen, där mannen yrkade skadestånd med 100 000 kr. Högsta domstolen bestämde fängelsestraffet till fyra månader i det första fallet och bestämde skadeståndet till 60 000 kr i det andra. Mitt Första intryck är att Högsta domstolen gjort det onödigt svårt för sig och tappat fokus på sin grundläggande uppgift, nämligen att skapa praxis till vägledning för underrätterna. Resultatet av mödorna är i mitt tycke i bästa fall svårtolkat och i sämsta fall omöjligt att tillämpa. Det är olyckligt såväl för domarna i Sverige som för domarna i Strasbourg men framför allt för den som drabbas av en rättighetskränkning i form av en långsam process. Det finns också en icke obetydlig risk för att Justitiekanslern kommer att få mer att göra. När Högsta domstolen skapar nya begrepp som ”kränkningsgrad” och ”lindringsvärde” så komplicerar man bilden ytterligare i en, i mitt tycke, missriktad ambition att skipa matematiskt exakt rättvisa. Högsta domstolen går i vissa avseenden längre än Europadomstolen gjort med sina detaljerade krav på underrätternas formuleringar vid långsam handläggning. Underrätterna skall enligt Högsta domstolen dels erkänna att en kränkning ägt rum och dels beskriva hur påföljdslindringen eller ersättningsnivån beräknats. Så långt verkar allt vara i överensstämmelse med Strasbourgs praxis. Men när Högsta domstolen sedan går vidare och kräver att underrätterna skall – mer eller mindre exakt – ange kränkningsperiodens längd, gör de något som inte är nödvändigt enligt Europakonventionen. Därutöver skiljer Högsta domstolen på sen lagföring och långsam handläggning, vilket knappast är av intresse utifrån Europakonventionens perspektiv. Europadomstolen bryr sig ju i princip bara om den totala handläggningstidens längd, räknad från delgivningen av brottsmisstanken, även om specifika delar av den kan behöva beaktas för att bedöma om totaltiden varit rimlig. Enligt Europadomstolen är det oron och obehaget av att under alltför lång tid hållas i ovisshet som skall kompenseras och då spelar det ju knappast någon roll om den orsakats av sen lagföring eller långsam handläggning. Detta måste ur den drabbades perspektiv vara det enda rimliga synsättet, kan jag tycka. högsta doMstoLen stäLLer med andra ord upp en del nya formkrav som gör att underinstanserna måste vara väldigt noggranna för att det inte skall bli fråga om att senare döma ut skadestånd i tillägg till påföljdslindringen. Den kortare domen i det andra måAdvokaten Nr 2 • 2013