Advokaten 1
Debatt rättsmedel – blev det klarare så här? let
som diskuteras här visar just på denna konsekvens. Min slutsats blir att de extra formkraven och uppdelningen mellan lagföring och handläggning kommer att bli ett hemmasnickrat problem i rättstillämpningen och leda till ökad rättsosäkerhet. Konventionen och Europadomstolen ställer inga sådana krav så länge totalresultatet är acceptabelt. En av mina käpphästar i överläggningar till dom i Strasbourg beträffande kompensation var att domstolen i sina beslut borde undvika att ge intrycket att det var fråga om en exakt vetenskap. En kompensation, vare sig det handlar om att tillämpa principen ”restitutio in integrum” eller någon annan princip, kan aldrig bli exakt. Runda siffror och fokus på en rimlig nivå är det som gäller! (Det var inte alla som höll med.) Vidare är det problematiskt att Högsta domstolen på s. 13–14 i den första domen skriver ”påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel blir aktuellt först efter att kränkningen har nått en viss nivå”. Om jag förstått Högsta domstolen rätt så menar man att om exempelvis en acceptabel totaltid skulle vara fyra år så krävs det kanske fem års process för att rätt till påföljdslindring eller skadestånd skall uppstå. Om det enskilda målet skulle ta just fem år blir det med andra ord ingen kompensation. Detta stämmer inte överens med Europadomstolens praxis enligt vilken en kränkning har ägt rum i det tänkta exemplet och ersättning skall utgå från dag ett av densamma, det vill säga från början av det femte året. En ytterligare tveksamhet har jag funnit i den första domen på sidan 7, första hela stycket. Till en början konstateras att det är Högsta domstolens uppgift att tolka konventionen, vilket kan innebära att en enskild kan få ett bättre skydd i Sverige än vad som följer av Europadomstolens praxis. Gott så. Men sedan kommer det: ”Detta förhållningssätt leder till att i takt med utvecklingen av den svenska rättsbildningen kommer Europadomstolens praxis att få allt mindre betydelse när det gäller tillämpningen av Europakonventionen så som svensk lag.” Detta måste väl ändå bygga på (fel)synen att Europadomstolen kommer att stå still och inte utveckla sin praxis ytterligare? sLutLigen tiLLÅter jag mig att stilla undra vem som är bäst skickad att leda rättsutvecklingen, Högsta domstolen eller lagstiftaren? Visst är det bra med kreativa domare och jag är den första att välkomna att Högsta domstolen tar ett eget ansvar för att tolka Europakonventionen och inte bara lutar sig tillbaka och passar om det saknas ”klart stöd” för en viss tolkning i Europadomstolens praxis. Men i den nu aktuella frågan om kompensatoriska rättsmedel där ett lagstiftningsärende är öppnat kanske det hade varit bättre att stilla sig lite. SOU 2010:87 om Skadestånd och Europakonventionen ligger ju på regeringens bord, och jag menar att justitieråden kanske borde visat lite mindre kreativitet i just dessa mål. Risken är ju nu att regeringen kan uppfatta att frågan fått sin lösning i och med de båda avgörandena från Högsta domstolen och lägga utredningen till handlingarna utan att lagstiftaren fått chansen att sätta ner foten. Det vore väl synd! Elisabet Fura chefsjustitieombudsman Elisabet Fura. S VENSK DELGIVNINGSSERVICE - AUKTORISERAT DELGIVNINGSFÖRETAG - 08-616 76 43 delgivningsservice@intrum.com www.delgivningsservice.se sds_annons_201302.indd 1 2013-02-13 10:50:39