Advokaten 1
Debatt Rätt till resning i en Internationellt har
Sverige ett gott anseende som en stabil rättsstat med ett välfungerande rättsväsende. I den rättspolitiska debatten är emellertid bilden delvis en annan. Inte minst kritiska advokater har pekat på allvarliga brister i rättssäkerheten – att det i praktiken är närmast omöjligt att få resning även i sådana fall där det kan finnas misstanke om felaktiga domar. Det konstaterar advokat Anders Frigell. G rundprincipen i en rättsstat är att det är viktigare att en oskyldig inte straffas än att flera skyldiga går fria. Rättssäkerheten för den tilltalade är av central betydelse. För att ett åtal skall leda till fällande dom krävs därför att domstolen finner att det står utom allt rimligt tvivel att den åtalade är skyldig. Men efter en fällande dom gäller i Sverige inte längre skyddet att åklagaren skall visa att den dömde ”utom allt rimligt tvivel” är skyldig. Bevisbördan går över på den dömde. För att få resning krävs nu att den dömde kan åberopa omständigheter eller bevis som inte tidigare lagts fram och som sannolikt skulle ha lett till frikännande. Resning kan också beviljas om det finns synnerliga skäl att ompröva frågan om den dömdes skuld. Vad menas då med ”sannolikt skulle ha lett till frikännande”? Rent logiskt utifrån ordalydelsen borde det betyda att så fort bevisvärdepunkten flyttas om än bara en hundradels millimeter från ”utom allt rimligt tvivel” i riktning mot berättigat tvivel skall resning beviljas. Jag diskuterade ett resningsfall med en namnkunnig jurist, som hade möjlighet att verka för att resning beviljades. Denne medgav att mycket talade för att den fällande domen var felaktig, men att det inte var ”uppenbart” att så var fallet. Och där tror jag vi får svaret på hur domstolen resonerar när man skall bedöma frågan om huruvida resning 46 skall beviljas. Det räcker inte med att de omständigheter som åberopas endast medför ”rimligt tvivel” på att den dömde verkligen är skyldig. I praktiken krävs att det ska vara ”uppenbart” att domen är felaktig, för att resning ska beviljas. Konsekvensen blir att resning i vissa fall inte beviljas, trots att det saknas övertygande bevisning för att den dömde är skyldig. Bedömningsfrågor är naturligtvis svåra att analysera med någon grad av exakthet. Diskussionen blir ett tyckande. Men att resning beviljas i så extremt få fall beror enligt min övertygelse på att det finns ett inneboende motstånd mot resning hos domare och åklagare. Det handlar om prestige och ibland förmodligen också om missriktad kollegialitet. Självklart är det ett lika stort misslyckande för rättsstaten att en oskyldig har blivit dömd, som att en oskyldig döms. Lagen måste därför ändras så att resning skall beviljas så snart det finns minsta tvivel om att den dömde är skyldig. genoM ändring i rättegångsbalken från den 1 januari 2013 har en person som anser sig felaktigt dömd numera under vissa förutsättningar rätt till offentlig försvarare. Men förutsättningen är att ”förundersökning återupptagits eller kan återupptas eller att det annars finns synnerliga skäl”. Och villkoren för att en förundersökning skall återupptas är att det framstår som sannolikt att nya bevis eller omständigheter kan ge resning. Förordnande av offentlig försvarare skall vidare göras av den domstol som är behörig att pröva resningsansökan. Det här innebär i praktiken att den som söker resning får rätt till en offentlig försvarare på ungefär samma grunder som krävs för att få en resningsansökan beviljad. Lagändringen om rätt till offentlig försvarare är helt enkelt inte tillräcklig för att ge den som anser sig vara felaktigt dömd möjlighet till en rättssäker prövning av sin sak, trots att detta måste anses vara ett fundamentalt skyddsvärt intresse i en rättsstat. Mot detta intresse står den så kallade orubblighetsprincipen. Förtroendet för rättsväsendet kräver att domar som vunnit laga kraft i princip inte skall kunna rivas upp. Orubblighetsprincipen står mot det som kallas sanningsprincipen, som är det starka kravet på att rättsstaten alltid måste slå vakt om den enskildes rättssäkerhet. Tyvärr visar erfarenheten att rättssäkerhetskravet i verkligheten ofta får stå tillbaka till förmån för orubblighetskravet. Ett justitieråd säger i ett särvotum, när HD inte beviljar resning i ett omskrivet rättsfall, där en dömd söker för tionde gången: ”På grund av omständigheter och bevis som har förebragts i de olika resningsärendena kan tillförlitligheten ifrågasättas beträffande väsentliga uppgifter från flera av målsägandena. Om allt material hade lagts fram i ett sammanhang hade det enligt min mening funnits synnerliga skäl att på nytt pröva ”NN:s” skuld. De omAdvokaten Nr 2 • 2013