Advokaten 1
Aktuellt hiLdary månadsmöte februari vice riksåkl
agare kerstin skarp på hildary – Åklagare är min identitet, men när jag var liten ville jag bli städerska åt prinsessan birgitta. Vice riksåklagaren Kerstin Skarp fick publiken på februari månads Hildarylunch att skratta så man kunde ha trott att en ståuppkomiker var på besök. Redan inledningsvis varnar Kerstin Skarp för att hon pratar snabbt och sedan levererar hon den ena onelinern efter den andra. – Nu för tiden när folk frågar vad jag arbetar med händer det att jag säger att jag är åklagare, men förut när jag inte rörde mig med så ”fint” folk brukade jag säga att jag höll på med lite pappersarbete. En vanlig följdfråga för Kerstin Skarp när hon säger att hon är åklagare brukar vara: ”Har du några spännande mål?” – Nja, visst kan jag berätta om någon resningsansökan, men jag brinner kanske inte för dem på samma sätt som man gör för sina egna mål så då brukar jag svara att jag mest håller på med administration. Men det är en Mängd olika saker en vice riksåklagare får göra: skriva verksamhetsplaner, göra årsredovisningar, skapa budgetunderlag till regeringen, skriva remisser, lämna yttranden till JK, JO och HD. Kerstin Skarp berättar med passion och med en god dos självdistans om alla arbetsuppgifter. – Själv tycker jag att det här är jättespännande och inte alls så tråkigt om det låter. Man får vara med och man får en inblick i hela Rättssverige. Men man kan undra varför jag svarar åklagare när det sedan ändå är så mycket jag måste förklara. Men åklagare är helt enkelt min identitet. Men så har det inte alltid varit. När Kerstin Skarp var liten ville hon faktiskt bli städerska åt prinsessan Birgitta. En annan alternativ karriär kunde ha varit skådespelare. – I varje åklagare bor det en skådespelare. Eller skulle behöva göra det. kerstin skarp säger att hon inte tänker göra om kvinnorna i publiken till åklagare, men berättar att det är många 52 Vägen till att bli chef har inte varit självklar för Kerstin Skarp. som när de intervjuas på åklagarämbetet berättar att de läst juridik för att bli just åklagare. Det är betydligt fler på juristutbildningarna som vill bli åklagare än vad det var när hon själv studerade på 1980-talet. – Det låter som att det var 1800-tal, men då hette det fortfarande att kvinnor behöver väl inte läsa så mycket för de kan väl gifta sig med en rik advokat. – Att det har förändrats är vi glada för förstås. Fick jag välja igen skulle jag välja samma yrke för det är absolut det roligaste som finns! Som notarie var Kerstin Skarp i länsrätten och hade inte så mycket kontakt med åklagare. När hon sedan kom till Huddinge tingsrätt som polischefsaspirant upptäckte hon däremot att hon trivdes i rättssalen och att åklagare verkade vara ett både spännande och varierande yrke. Men det gäller att inte vara rädd och att kunna fatta beslut snabbt. – Mitt i natten blir man uppringd av en polis som säger ”vi har stoppat en bil här och nu vill vi göra husrannsakan”. Då kan man inte säga ”ja ja, det får ni gärna återkomma med om en timme för jag måste ringa och fråga först”. Vägen till att bli chef har inte varit självklar för Kerstin Skarp. Hon frågar sig varför hon inte står i rättssalen som vanlig åklagare när hon nu trivs så bra där. Hon gillar egentligen inte att bestämma även om hon var både ordningsman och elevkårsordförande i skolan. – Men jag gillar inte att någon annan bestämmer över mig. hennes Första cheFsJobb var som vice chefsåklagare i Stockholm, och efter det har det ena jobbet lett till det andra, men hon funderade egentligen inte över vägen. Enda gången som hon aktivt valt att ta steget uppåt var när hon sökte jobb som vice överåklagare. Kerstin Skarp berättar att det har tagit ett tag att acceptera sig själv i chefsrollen. Från början tyckte hon det var svårt att hon inte var en i gänget längre och att inse att det inte heller var möjligt. – Man blir helt enkelt lite annorlunda. När jag blev medlem i Hilda-nätverket tänkte jag att yngre kvinnor behöver förebilder och de som är förebilder behöver folk att vara med och så är det kanske. När jag är ute på middagar brukar jag alltid sätta mig bredvid högsta chefen, inte för att ”smajla” in mig, utan för att jag vet att ingen annan komma att sätta sig där. Tänk på det när er högsta chef är med. MP Advokaten Nr 2 • 2013