Nöjesnytt Jönköping 1
SIONERSKIVRECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECEN BE
YONCÉ "Lemonade" (Sony Music) Bästa låt: "Freedom" nnnnn Blir någon överraskad av överraskningssläpp längre? Beyoncé visar återigen att hon lever efter trollkarlen Gandalfs devis om tidpunkt: ett album kommer aldrig för tidigt eller för sent – det släpps när det släpps. På egen hand framstår inte "Lemonade" som Beyoncés starkaste verk, men som pendang till hennes självbetitlade föregångare är det förkrossande. Kärleksberusningen har övergått i en krigsförklaring. Med albumet följer också ivriga spekulationer om superstjärnans privatliv, men Beyoncés uppmaning att vinka adjö med ett utsträckt långfinger är lika generell som den är specifik. Det här är en artist som har daltat färdigt. Beyoncé pendlar mellan känsloyttringarna, från återhållsam sorg ("Pray you catch me") till svavelosande ilska ("Freedom"). Men någon borde ha övertalat henne att lämna rodeonumret "Daddy lessons" hemma. PATRIK STANELIUS LAAKSO "Grateful dead" (Adrian Recordings) Bästa låt: "Breaking up with friends" nnnnn Du vet, när det inte ens är maj och man längtar efter sommaren så mycket att det gör fysiskt ont? Laaksos "Grateful dead" är som ett helt lass salt i det såret. Markus Krunegårds band bildades 2003 och släppte med åren fyra plattor. Sedan 2007 har de varit relativt tyst och medlemmarna har fokuserat på andra projekt, men nu är de tillbaka och för att citera plattans pressmeddelande: "2016 är allting annorlunda och ingenting har förändrats". Skivans elva spår innehåller de flesta byggstenar man förväntar sig av ett album – men inte nödvändigtvis i den väntade formen eller ordningen. En av plattans absoluta höjdpunkter kommer efter tre fjärdedelar av låten "Breaking up with friends" då den ganska ljumma låten plötsligt exploderar i ett avslut som kommer att få även de tröttaste att börja dansa. Mer dans bjuds det på i tredje singeln "Fall down", ösiga "Can't be friends with everyone" och på tre klubbspelningar i maj. MATILDA KVARNSTRÖM CHERRIE ”Sherihan" (RMH Sound) Bästa låt: "Lämna han" nnnnn Hon slog igenom på allvar i fjol, och nu följer Sherihan "Cherrie" Hersie upp debuten med "Sherihan". Och hon gör det briljant: med mjuk r'n'b, en fenomenal röst och känslomättade texter. Med avstamp hemma i Rinkeby tar Cherrie lyssnaren på en lågmäld resa där hållplatserna stavas oro och sorg men också hopp. Det är förtrolig, lågmäld, sparsmakad r'n'b som känns mer som en konversation än ett album. Ibland saknar man ett driv, en paus i den röda tillbakalutade tråden, en tempohöjare. Sedan inser man att styrkan ligger just i minimalismen, där känslorna tillåts ta plats. SARA HALDERT MARIA "Succession" (Woah Dad!) Bästa låt: "Lift me up" nnnnn I en intervju beskriver Maria Andersson musiken som en plats där hon kunde "gasta och skrika". Det handlar så klart om tiden i Sahara Hotnights, bandet hon var med och bildade som elvaåring och pausade först 20 år senare. När hon nu som 34-åring gör solodebut är volymen i stället rejält nedskruvad. "Succession" är gastandets och skrikandets motpol, en väldigt vuxen och väluppfostrad skiva – på gott och ont. Det startar lovande, med trumvirvlar och trumpetstötar på inledningsspåret "Lift me up". Men den energi som förmedlas här mattas betydligt på resten av materialet. Det är förmodligen ett genomtänkt grepp, som lyfter fram den ton av fint vemod som genomsyrar plattan, men det gör också att musiken inte riktigt tränger igenom i det hetsiga vardagsbruset. "Succession" är en kärleksfull uppdatering av den franska 60-talspoppen men har också beröringspunkter med tidiga Cardigans – en referens som de mer röjiga kollegorna i Sahara Hotnights förmodligen skulle ha tyckt var helt absurd. SARA ULLBERG