Advokaten 1
REPORTAGE » Valet av inriktning hänger också samm
an med hans barndomserfarenheter. – Jag kände att här finns det något jag kan göra och förstå. Och det viktigt att göra någonting. Thomas Buergenthal konstaterar hur han återkommande haft tur, att klara sig genom tiden i koncentrationsläger och genom sitt liv och yrkesgärning. Men det finns en ytterligare förklaring. – Framför allt blir jag inte deprimerad av misslyckanden. Det tycker min fru är mycket förvånande. Är det något som inte fungerar, släpp det. Jag har även försökt lära av andra människor. Men låt inte andra få dig att misströsta. Men det finns ett hack i hans levnadsbana. Ett uppdrag som gick honom förbi. Han skulle väldigt gärna ha blivit nominerad till Internationella brottmålsdomstolen, ICC (the International criminal court). Thomas Buergenthal berättar att när han såg listan med USA:s kandidater tyckte han Tiden i koncentrationslägret och vägen fram Thomas Buergenthal är en av de yngsta som överlevt Förintelsen. Det som höll hans mod uppe under den grymma tiden i fångenskap var vänskap och en vilja att inte låta Hitler segra. Thomas tysk-judiska föräldrar hade flyttat från Tyskland till Tjeckoslovakien 1933. 1939 hade det blivit farligt för judar även i Tjeckoslovakien och familjen begav sig till Polen, till det judiska gettot i Kielce. Senare förde tyska soldater bort mer än 20 000 människor, nästan hela den judiska befolkningen i Kielce, till Treblinka där de mördades. De som inte skickades till Treblinka, däribland Thomas familj, hamnade i ett arbetsläger i Kielce. I juli 1944 fördes familjen ombord på ett godståg. Tåget stannade vid en station med namnet Auschwitz-Birkenau. Thomas familj fördes inte till Birkenau utan till Auschwitz. Normalt sett gjordes ett urval, berättar han. De som skickades till Birkenau mördades, de som fördes till Auschwitz hamnade i ett arbetsläger. Den här dagen gjordes inte något urval. Enligt Thomas hade han skickats till Birkenau om så varit fallet. Han brukar därför säga att han hade tur som kom till Auschwitz. Väl framme skildes han från sin mamma. Men han hade sin pappa kvar. Maten var mycket knapp och många svalt ihjäl. Varje dag ställdes fångarna upp för att räknas, ofta hade någon dött under natten. Ungefär varannan vecka gjordes ett urval. Barn, gamla och sjuka fördes bort till gaskamrarna. Thomas brukade ställa sig längst 20 JAG TÄNKTE INTE LÅTA HITLER VINNA. OCH JAG VISSTE ATT JAG SKULLE ÅTERFÖRENAS MED MINA FÖRÄLDRAR. JAG KUNDE INTE FÖRESTÄLLA bak, sedan smet han in i baracken om han trodde att det skulle göras ett urval. Han minns särskilt den fasa han upplevde när han såg den ökände doktor Mengele närvara vid kontrollerna. – Som barn i lägret hade jag två dominerande känslor. Den första var hungern. Man fick en liten bit mörkt bröd på morgonen. En vattnig soppa till lunch. Och om man hade tur fick man en liten brödbit på kvällen. Alla fick samma portion så för ett barn var det inte lika illa som för en vuxen människa. Men den värsta känslan var rädslan. Vad höll då uppe hans mod, som så ung hamnade i ett jordiskt helvete? Thomas understryker att varMIG ATT NÅGOT SKULLE HÄNDA DEM TROTS ALLT JAG SÅG. ken han eller hans familj var eller är djupt troende. Och visserligen hade en spåkvinna förutspått före kriget att han var ett Glückskind, som skulle övervinna de svåra tider som var i antågande. Det gav mamman hopp. Så till den grad att hon under två år efter kriget envist kämpade för att återfinna Thomas, vilket hon lyckades med. Men vad som höll hans mod uppe var något annat. – Jag tänkte inte låta Hitler vinna. Och jag visste att jag skulle återförenas med mina föräldrar. Jag kunde inte föreställa mig att något skulle hända dem trots allt jag såg, säger han och tillägger att den vänskapen som växt fram mellan honom och ett par andra pojkar i lägret var mycket viktig. Kamraterna hjälptes åt och stöttade varandra. – Barn är verkligt kreativa när de är ensamma och kämpar för sin överlevnad, säger han. Ingången till koncentrationslägret Auschwitz i södra I januari 1945 fick fångarna order att lämna lägret och tusentals tvingades ut på en lång marsch i den kalla vintern. Med sina unga vänner klarade Thomas marschen. Efter en tågtransport hamnade han i koncenADVOKATEN NR 1 • 2019 sig vara betydligt mer kvalificerad än de för att bli nominerad. – Jag blev väldigt besviken eftersom jag kände att det här är en plats där jag borde vara. Jag hade kunnat göra mer i ICC. I Internationella domstolen finns bra duktiga folkrättsjurister men om jag var där eller inte spelade inte någon roll. Medan i ICC:s begynnelse hade jag kunnat bidra mer. BOKEN OM LYCKOBARNET Thomas skrev sin självbiografi ”Lyckobar