Advokaten 1
DEBATT om olydnad PRAKTISK JURIDIK PRAKTISK JURID
IK Om den enskildes rätt Det berättas i Andra Moseboken första kapitlet att israeliterna förökade sig i Egypten. Farao blev rädd att de skulle förena sig med Egyptens fiender om det blev krig och tänkte att införandet av en förtryckarregim skulle råda bot på problemet. Men israeliterna växte än mer i antal. Då kallade Farao två hebreiska barnmorskor inför sig och befallde dem att döda alla gossebarn som de såg födas. De lydde förstås inte. Farao kallade dem till sig igen: Varför gören I så och låten barnen leva? Barnmorskorna ljög och sa: De hebreiska kvinnorna äro icke såsom de egyptiska. De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan kommer till dem, hava de fött. till civil olydnad ligt ansvar för lagar som stiftats av riksdagen som är folkets främsta företrädare. Bakom denna andra linje kan ligga hypotesen att om lagbrott tolereras, så bryter rättsstaten samman. Den allmänna laglydnaden riskeras. Det spelar då ingen roll om lagbrotten är betingade av samvetsbetänkligheter snarare än av oförstånd eller av en vilja att vinna fördelar på andras bekostnad – som väl är de vanligaste anledningarna till att folk bryter mot lagar. Dworkin ifrågasätter om det finns V ad ska staten göra med folk som bryter mot lagar av samvetsskäl? I hettan under förlidna sommar fick jag anledning att reflektera över frågan. Jag plockade fram mitt gamla exemplar av Ronald Dworkin, Taking Rights Seriously (1977). Dworkin behandlar frågan i kapitel 8. En behandling med något andra utgångspunkter finns i John Rawls, A Theory of Justice (1971, 1975 och 1999). Jag tog denna eftermiddag Dworkins tankar till utgångspunkt för mina egna funderingar. Jag vill gärna så här i efterhand dela med mig av dem, mest för att erinra om att de gamla rättsfilosoferna har mycket att säga som har bäring på förhållanden i dag. Men vem trodde egentligen något annat? Mina tankegångar är privatmannens. De framläggs huvudsakligen 50 PRESENTATION Eric M. Runesson är jur. dr, docent och justitieråd i Högsta domstolen. Han är också invald som ledamot av Svenska Akademien. Han var verksam vid Sandart & Partners Advokatbyrå och ledamot av Advokatsamfundet 1993–2018 (samt ledamot i dess styrelse 2014–2018). Hans huvudsakliga verksamhetsområden som advokat var avtalsrätt, process- och skiljemannarätt samt medling. med ett de lege ferenda-perspektiv. De ska alltså inte ses som ett uttryck för vilken position Högsta domstolen kan tänkas inta i något mål där fråga om ansvar för civil olydnad kommer på bordet. De ska inte heller ses som uttryck för vad Advokatsamfundet anser – jag var i somras ännu samfundsledamot med uppdrag som ledamot i huvudstyrelsen. Med dessa försiktigheter uttalade, tillåter jag mig tro att Advokatsamfundet kan behöva artikulera en syn på den enskildes rätt till civil olydnad inom ramen för samfundets rättspolitiska positioner. Ja, vad ska staten göra med folk som bryter mot lagar av samvetsskäl? Några – är jag rädd – skulle säga att de ska straffas på samma sätt som andra lagbrytare; samvetsbetingad olydnad är precis lika straffvärd som all annan olydnad. Andra skulle säga att de ska straffas därför att författningar som tillkommit i laga ordning måste upprätthållas. Moralisk rätt får inte förväxlas med ett rättsADVOKATEN NR 8 • 2018 någon evidens för hypotesen om rättsstatens undergång och fall och pekar samtidigt på att argumentationen bygger på en icke redovisad premiss: Lagbrytaren antas veta att han eller hon bryter mot en giltig lag. Om det antagandet spricker, så spricker också hållbarheten i argumentationen enligt Dworkin. mina funderingar utgår från det hypotetiska antagandet att ”den olydige” efter överväganden kommit fram till att den författning som överträds är ogiltig. Med ogiltig menar jag nu att författningen, enligt den olydiges uppfattning, strider mot grundlag eller annan överordnad författning, mot EU-rätten eller mot EMKR. Detta kan jämföras med innehållet i 11:14 RF, 2:19 RF och principen om EU-rättens företräde. Man kan säga att den enskilda människan gör en egen privat normprövning. ADVOKATEN NR 8 • 2018 För fortsättningen ska jag göra två basala antaganden. Det första antagandet är att tolerans för civil olydnad knappast kan motiveras av att sakfrågan som den olydige försvarar allmänt gillas i den ena eller andra grupperingen. Samma princip borde rimligen upprätthållas oavsett om lagbrott begås för att hindra en förment olaglig utvisning, markanvändning, abort eller inskränkning av rätten att uttrycka extrema eller dumma åsikter. Principen bör alltså vara sakneutral. Det andra antagandet är att den olydiges handlande – jag ska strax återkomma till underlåtenhet – inte får medföra en kränkning av andras rättigheter när rättigheterna grundas på lagar och normer, vars giltighet inte kan ifrågasättas. Jag är medveten om att den närmare innebörden av detta andra antagande kan diskuteras, men jag förbigår en sådan diskussion i detta sammanhang. Antagandet framstår för mig intuitivt som tillräckligt moraliskt försvarbart så att det kan ligga till grund för en fortsatt diskussion av huvudtemat. Den som ägnar sig åt egen normprövning löper förstås risk att ta miste. Den domstol som i sista instans prövar saken kanske gör en annan bedömning än den enskilde gjorde. Kanske avgörs saken på grund av att lagen, som visserligen kan tyckas skava till exempel mot Europakonventionens skrankor, trots allt ryms inom statens tillåtna bedömningsmarginal (”margin of appreciation”). Man kan säga att den enskilde har agerat under inflytande av en rättsvillfarelse – som det visade sig till slut. den konventionella visdomen är att den som svävar i en rättsvillfarelse i grund och botten får skylla sig själv. En del av motiven för detta återgår förmodligen på en sammanblandning av okunnighet och villfarelse. Få kan väl säga emot att det bör finnas incitament för medborgarna att hålla sig kunniga snarare än okunniga om innehållet i rättsregler. Äkta eller påstådd okunnighet bör då inte belönas. Men motiven för att straffa den som väljer att förhålla sig okunnig kan inte vara desamma som motiven för att straffa den som reflekterat över ett lagbud och dragit fel slutsats om dess giltighet. Om de två situationerna – okunnighet och villfarelse – inte noga hålls isär tycks attityden till rättsvillfarelser av nu nämnt slag leda till att individers egna normprövning motverkas. Reflekterande medborgare straffas för sina felslut på i princip samma sätt som andra lagbrytare. De som okritiskt efterlever lagar som senare visar sig ogiltiga och till och med socialt skadliga drabbas däremot inte av något ansvar. Ett sådant förhållningssätt bygFÅ KAN VÄL SÄGA EMOT ATT DET BÖR FINNAS INCITAMENT FÖR MEDBORGARNA ATT HÅLLA SIG KUNNIGA SNARARE ÄN OKUNNIGA OM INNEHÅLLET I RÄTTSREGLER. ÄKTA ELLER PÅSTÅDD OKUNNIGHET BÖR DÅ INTE BELÖNAS. påräkna någon välvillighet om vederbörande till exempel väljer att göra något som inkräktar på andras fri- eller rättigheter bara därför att den olydige ogillar vad någon annan (fysisk eller juridisk, offentligrättslig eller privaträttslig) person tycker eller gör – även om den olydige i och för sig styrs av en viss egen övertygelse enligt vilken lagbrottet sker för ett i någon mening behjärtansvärt ändamål.3 Även i sådana fall » 51 Advokaten 8/2018. redan den gällande ordningen lämnar. Som självklar utgångspunkt är ett lagbrott oförsvarligt och ska föranleda sanktion enligt vad som är föreskrivet därom. Ibland är emellertid ett överlagt agerande i något visst hänseende ett godtagbart sätt att ”testa” om den påstått överträdda normen verkligen har den räckvidd och giltighet som den i förstone må synas ha. Om individen i fråga till exempel är av uppfattningen att den påstått överträdda normens grundlagsenlighet kan ifrågasättas kan det till och med vara samhällsutvecklingsmässigt eftersträvansvärt att normens giltighet utmanas. Den som agerar testpilot gör förstås detta till priset av egen exponering för sanktioner för den händelse individens bedömning sedermera visar sig vara felaktig och kan ibland förtjäna en välvilligare behandling än annars, till exempel i påföljdshänseende. ”Den olydige” kan däremot inte kan det någon gång finnas utrymme för att karakterisera agerandet som, i allmän mening, ”förståeligt”, ”modigt” eller liknande. Andra gånger förhåller det sig precis tvärtom. Här reduceras emellertid lätt den analytiska underbyggnaden till vad som i realiteten enbart är subjektivt tyckande och kan därför svårligen läggas till grund för ett artikulerat, principiellt förhållningssätt till företeelsen civil olydnad. Utrymmet för att i snävare mening, i perspektivet av gällande rätt och den demokratiska rättsstatens principer, beteckna beteendet som godtagbart är förstås mycket begränsat, även om man bör vara öppen för diskussion om gränsdragningar och komplicerade ytterlighetsfall. Erik Sjöman Advokat HÄR REDUCERAS EMELLERTID LÄTT DEN ANALYTISKA UNDERBYGGNADEN TILL VAD SOM I REALITETEN ENBART ÄR SUBJEKTIVT TYCKANDE. 2. Diskussionen är förstås inte heller ny. Se till exempel Henry David Thoreaus uppsats Civil Disobedience, 1848. 3. Jfr de i artikel 9.2 i Europakonventionen angivna förutsättningarna för att få inskränka den s.k. samvetsfriheten (”… sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter”). ADVOKATEN NR 1 • 2019 49