Nollelva 1
Temadagar som gör det värt att fira! Temadagar är
ypperliga tillfällen att få äta en semla eller rensa ur sin dator. Hank von Hell Dead För två år sedan gjorde den gamla Turbonegrosångaren Hank von Hell comeback med soloplattan "Egomania" efter att ha låtit musiken vila under åtta år efter att han lämnade bandet. Och det visade sig att det är skillnad på att vara frontfigur i ett populärt band och att vara soloartist. Nu gör han ett nytt försök och denna gång är tanken att musiken ska vara mörkare och ljudbilden större. Och det får man säga att han lyckats med. Fast egentligen är det nog Tom Dalgety som vi ska tacka, för det är han som producerat och dessutom bidragit med tre av låtarna. Och det allra bästa med denna skiva är produktionen. Många av spåren är egentligen ganska ordinära alster som i händerna på någon annan studiorattare skulle kunnat kännas trötta och tråkiga, men Dalgety lyckas ingjuta energi och jävlaranamma i musiken. Ibland spritter och sprakar det så mycket att man bara vill ställa sig upp och skrika "yeah!". Det är så bra producerat att man nästan glömmer bort att det är skitlåtar man lyssnar på. Det är faktiskt en jäkla bedrift av Dalgety. (TP) Moa Lignell Oh Daughters TV-programmet "Idol" skryter gärna om hur duktiga de är på att få fram nya artister. Och det kan stämma om man bara menar en viss sorts artister, de som i huvudsakligen har sin karriär i Melodifestivalen och på RIX FM-festivalen. Men man kan lika gärna hävda att "Idol" är duktiga på att döda musikkarriärer. Det har vi sett många exempel på. Moa Lignell är en av alla de artister som kom fram via "Idol". Det var 2011 och jag och många med mig minns fortfarande låten "When I held ya" som gjorde att hon tog sig till slutaudition. Och jag minns också hur fel hon kändes i nämnda slutaudition. Det har vi sett många gånger med artister som likt Moa inte riktigt passar in i "Idol"-mallen. Nu gick det hyfsat bra ändå för Moa, men det visar hur viktigt det är som artist att hamna i rätt genre. Och här på sin tredje skiva verkar det som att den 25-åriga Alingsåstjejen har gjort det. Hon får sjunga vispop, finstämt och mysigt, i huvudsak gitarrsånger ibland med lite extra instrumentering, ibland a capella. Det låter jättetråkigt och är helt ointressant, men det känns åtminstone som att Moa har hittat hem musikaliskt. (TP) Maia Hirasawa Bättre Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag är för eller emot Maia Hirasawas språkbyte från engelska till svenska. På engelska kom hon bort lite bland alla andra engelskspråkiga artister och generellt sett så gillar jag när svenska artister sjunger på svenska. Å andra sidan har hon haft svårt att särskilja sig även på svenska, så nu vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Här på nya skivan klämmer hon in en engelsk låt bland de nio andra spåren (även om "Jag väljer inte dig" och "Jag vill göra det nu" kommer i dubbla versioner), och ja, jo, det är nog svenska jag föredrar trots allt. Min grundinställning till Maia Hirasawa har alltid varit väldigt positiv även om jag tycker hon har haft svårt att få ut den talang hon så tydligt bär på. Hon har knepigt att hitta sin egen stil, hon saknar eget uttryck i rösten, hon är otydlig som artist, har jag tyckt. Vem är hon och vad vill hon berätta? "Bättre" är egentligen en riktigt bra skiva. Jag borde älska den. Men det är som att det finns en glasskiva mellan artisten och lyssnaren som gör att hon inte riktigt når fram. Men det känns som att det börjat uppstå stora sprickor i det där glaset och den dag hon krossar det helt och verkligen når lyssnaren, då kommer det ett mästerverk till album. (TP) Nedan listar vi några av årets temadagar. Kända och mindre kända. 26 JUNI Chokladpuddingens dag 2 JULI Rosens dag 6 JULI Internationella kyssdagen 11 JULI FN:s befolkningsdag 17 JULI Dagen för världsomfattande rättvisa 24 JULI Drive-thru dagen 27 JULI Sjusovardagen Håkan Hellström Rampljus Vol. 1 Knogjärn Stora och farliga Håkan Hellström är landets största artist så det är alltid en händelse när han släpper en ny skiva. Därför borde han väl kunna anstränga sig lite mer, kan man tycka. Denna gång har han åter samarbetat med Jocke Åhlund men resultatet känns slarvigt och slappt. Det här är en skiva gjord med vänsterhanden. Musikaliskt har vi hört det mesta förr och textmässigt är han ute och slirar både här och där. Det finns några spår som höjer sig över mängden men alltför mycket av materialet känns intetsägande och poänglöst. Och då handlar det ändå bara om sju låtar, för Hellström hakar på den irriterande trenden med att dela upp albumet i två skivsläpp, där platta nummer två i detta fall ges ut i augusti. Vad är vitsen med det? Ge ut två olika skivor istället, eller en lång. Att dela upp i volym 1 och 2 är bara trams. Ska man utgå från denna platta håller Hellström på att musikaliskt bli en trött gammal gubbe, och även rejält bitter om man väger in de griniga texterna. Det enda man kan hoppas på nu är att Hellström försöker att finta oss och att detta är en slags dramaturgisk uppbyggnad inför volym 2 där han motbevisar oss med en rejäl urladdning. (TP) Omslaget är skitfult. Vad föreställer det ens? Dessutom använder de två olika typsnitt, som båda är asfula. Sen har vi bandnamnet. Jag vet inte om det bara är töntigt eller svindåligt, eller både och. Förmodligen det sistnämnda. Albumtiteln då? Ja, den är ju inget vidare den heller. Dags att komma in på musiken. Kanske den kan rädda upp intrycket? Detta är Karlstadbandets tredje platta sedan starten 2015 och även om de inte är ensamma om att lira hård rock på svenska så är det en ganska ovanlig företeelse. Kanske för att det är en svår kombination att få till, det finns inte så jättemånga svenska band som har lyckats med det. Jag tycker inte den svenska sången är det stora problemet med Knogjärn, de gör det okej utan att glänsa. Det som stör mig mer är den enahanda musiken. Bandet riffar på med tjatiga chugga-chuggagitarrer tills man spyr på enformigheten. Hört talas om att variera sig? Kan ni bara skriva en sorts låt så släpp en singel istället. Man ska dock säga att Knogjärn har energi och en viss lekfullhet. Det finns en självinsikt som räddar skivan från att bli outhärdlig. Den kan dock inte rädda mina ögonlock från att sluta sig av den tröttande ljudbilden. (TP) Lady Gaga Chromatica När Lady Gaga slog igenom med debuten ”The Fame ” var tajmingen helt perfekt. Det var välproducerat, det var spännande och det var nytt! Inte bara Lady Gaga kändes uppfriskande utan även låtmaterialet och hur man hade producerat plattan, det var verkligen en riktig hit-smocka. Även uppföljaren ”The Fame Monster” levererade stort. Efter det så kom en rad mer eller mindre intressanta skivor och det kändes som om elden höll på att slockna… men sen kom filmen ”A Star Is Born” och här vände vinden och återigen var hon i rampljuset och på allas läppar. När nu nya ”Chromatica” landat så kan man ändå konstatera att detta är ett bra och ärligt försök att hitta tillbaks till det som Lady Gaga gjorde när hon var som bäst - elektronisk pop för dansgolvet. Och ja, till viss del fungerar det, men ”Chromatica” är ändå långt ifrån att nå upp till ovan nämnda utgåvor, den har för få riktigt bra låtar och är lite för feg. Bäst blir det i ”Alice”, ”Free Women” och ”Stupid Love”, men man hade såklart önskat att hon vågat ta ut svängarna lite mer. Nu blir det mest svängig housedisco som man hört till leda genom åren. Låtskrivare och producenter är av bästa märke och även samarbetet med andra artister imponerar, vilket gör att det är lite konstigt och tråkigt att det inte lyfter mer. (JL) 1 AUGUSTI Alla flickvänners dag 7 AUGUSTI Internationella öldagen 13 AUGUSTI Vänsterhäntas dag 16 AUGUSTI Berätta ett skämt-dagen 20 AUGUSTI Surströmmingspremiär NOLLELVA 71