Nordens Tidning 1
Rättsgemenskap i vår tid et finns en no
rdisk rättsgemenskap även om nationalstaternas framväxt bidragit till att senare lagstiftning gått isär. I Helsingforsöverenskommelsen från den 23 mars 1962 framförs en gemensam ambition att länderna ska bevara och utveckla samarbetet bl a på det rättsliga området. Låt oss titta lite närmare på det. I ovan nämnda överenskommelse sägs att samarbetet ska inriktas på att skapa största möjliga rättsliga likställighet mellan medborgarna i nordiskt land, som vistas i annan nordiskt land än det egna, och vistelselandets medborgare. Länderna ska söka underlätta för medborgare i ett nordiskt land att förvärva medborgarskap i ett annat nordiskt land. Vidare står där att lagsamarbetet ska fortsättas i syfte att uppnå största möjliga överensstämmelse på privaträttens område (civilrätten). Att enhetliga bestämmelser eftersträvas rörande brottspåföljder. Att inbördes samordning ska eftersträvas av annan lagstiftning än den som förut nämnts på sådana områden, där detta ter sig ändamålsenligt. FÖRENINGARNA NORDENS FÖRBUND har drivit på denna samordning av lagstiftningen. Det som beslutats i olika program har baserats på tanken att ”på rättsgemenskapens område bör likalydande lagar genomföras överallt, där det är möjligt, särskilt fråga om näringslagstiftning”. Det ekonomiska samarbetet skulle därigenom bland annat underlättas genom nordisk bolagsbildning och färre gränshinder. När det gälldes medborgarrätten har Föreningarna Nordens Förbund ansett att en gemensam nordisk medborgarrätt är målet. Man kan ställa denna nordiska gemenskapstanke i relation till den inåtvända nationalism som kan beskådas i Sverige och andra länder. Denna form av nationalism strider mot föreningen Nordens grundtanke, om Sverige i Norden och Norden i Sverige, med på sikt lika medborgarrätt i hela gemenskapen. Och i våra tider, ett Norden med hänsyn till internationella statliga organ och därtill knutna traktat och konventioner. DET FINNS TRE PARALLELLA VÄGAR för att lyckas med att förstärka denna rättsgemenskap. Den första är ökad mellanfolklig ekonomisk, social och kulturell integration. Den andra är fortsatt reformarbete gällande lagstiftningen i sig, på skilda områden, bland annat socialrätt och gränshindersfrågor. Det tredje är arbete för en konstitutionell statsrättslig lösning i form av ett statsförbund eller en förbundsstat. De två första är pågående praktiska områden där många medlemsorganisationer inom föreningen arbetar redan idag. Det tredje området gällande statsförbund eller förbundsstat är en fråga som nu utreds av Nordiska rådet och minister4 nordens tidning nr 1 | 2015 rådet, efter en motion till sessionen hösten 2014. En sådan statsrättslig lösning måste baseras på ambitionen om en vidareutveckling av den politiska demokratin, freden, öppenhet, medborgarrätten, principen ”det allmännas bästa”, frioch rättigheter, att medborgare blir bättre tillgodosedda än annars med mera. EN NORDISK FÖRBUNDSSTAT utan utveckling av den politiska demokratin och utan en utvecklad nordisk medborgarrätt, en förbundsstat som ger särintressen företräde med ökad slutenhet, en förbundsstat utan fredsambitioner och utveckling av fri- och rättigheter, utan principen ”det allmänna bästa” – det är inget föreningen Norden i Sverige står bakom. En sådan hållning vore att gå på tvärs emot den demokratiska och frihetliga rättsgemenskap som vuxit fram i Norden och som återfinns i Helsingforsöverenskommelsens inledning där man säger att hela överenskommelsen baseras på en gemensam rätts- och samhällssyn. SINIKKA BOHLIN ORDFÖRANDE FÖRENINGEN NORDEN FOTO: S. SIGFUSSON/NORDEN.ORG FOTO: JOHANNES JANSSON/NORDEN.ORG