Svensk Jakt Chefredaktören
Svensk Jakt Vargjakt på Åland
Svensk Jakt Ögonblicket
Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet
Svensk Jakt Opinion
Svensk Jakt Riksnyheter
Svensk Jakt Forskning för jägare
Svensk Jakt Toppfågeljakt
Svensk Jakt Omslagstävling
Svensk Jakt Backspegeln
Svensk Jakt Fem varma jakthandskar
Svensk Jakt Östergrenskidan
Svensk Jakt Rävfångst
Svensk Jakt Dovjakt
Svensk Jakt Hälgekrysset
Svensk Jakt Visste du att...
Svensk Jakt Utrustning
Svensk Jakt Hälgeserien
Svensk Jakt Vapen & skytte
Svensk Jakt Vapenutrustning
Svensk Jakt Frågor och svar om vapen
Svensk Jakt Fråga veterinären
Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet
Svensk Jakt Jaktbart vilt
Svensk Jakt Soltider
Svensk Jakt Tjädergryta och tjälknöl
Svensk Jakt Redaktionen
Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten
Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland
Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg
Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro
Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland
Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland
Svensk Jakt Regionalt Sydost
Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne
Svensk Jakt Bernts betraktelser BERNTS BETRAKTELSE
R Växtbaserat kött J Bernt Karlsson Journalist och författare, värvades till Svensk Jakt 1992. Har varit verksam som jaktpolitisk redaktör och sedermera Norrlands redaktör. ag hade inbjudits att berätta om jakt på en skola. En kort introduktion bara och därefter en frågestund inom den snäva tidsramen för en lektionstimme. Jag tänkte genast göra det enkelt för mig och bara visa någon jaktfilm, men slog snabbt ihjäl latmasken. Varför inte i stället anstränga sig en smula och på ett lättfattligt sätt redogöra för jaktens villkor och förut sättningar. Jag började därför planera mitt ”Vi kan ju inte själva äta blåbärsris, rallarskolbesök. Först skulle jag plocka och medföra ett rejält knippe blåbärsris och en prunkande bukett rallarrosor. Därefter skulle jag sätta samman två stora riskvastar, en av sälg och en av vide. Inför eleverna skulle jag sedan duka upp mina floristiska alster och fråga om någon kunde tänka sig att äta av det frambjudna. Svaret skulle vara givet. Men jag känner en som kan, skulle jag då inflika, samt visa en bild på en älg. Därefter skulle jag vid sidan om min växtsamling ställa fram ett fat med älgköttbullar och upprepa frågan om någon kunde tänka sig äta av dessa. Svaret skulle vara lika givet denna gång. Med avstamp i denna enkla pedagogik skulle jag sedan förklara att vi människor alltid kommer att vara beroende av biologisk produktion, men om vi vill leva enkelt, sunt och klimatsmart måste vi kunna hämta det mesta av det vi äter från vår närmaste omgivning. Innan maten hamnar på vårt bord ska den förstås inte först ha fraktats kors och tvärs över världshaven med diesel drivna fartyg. Vi kan ju inte själva äta blåbärsris, rallarrosor, sälg eller vide. Det överstiger vår förmåga. Men en idisslare som älgen, med sina fyra magar och sitt sinnrikt konstruerade matsmältningssystem, klarar av det vi inte kan. För mågan att bryta ner cellulosa och tugga om sin föda gör att den kommer åt den mer lättsmälta näringen innanför växternas hårda cellulosaskal. Det går åt mycket foder, men på denna enkla diet förmår älgen att växa sig stor. Mycket stor. Älgkött är alltså i högsta grad växtbaserat. När vi äter älgkött äter vi egentligen gräs, blad och kvistar utan att tänka på det. Älgen har hjälpt oss att omvandla växterna till för oss smältbart protein, det vill säga älgkött. Och det enda sätt vi känner till för att komma över älgkött är genom jakt. Resonemanget kan tillämpas även på annat vilt som ILLUSTRATION: AAKE NYSTEDT SVENSK JAKT Nr 1 2021 89 rosor, sälg eller vide.” Den ligger vid första älgtornet söder om jaktkojan. Man kan ju inte lämna delikatesser kvar i markerna, alltså hämtade jag älgkalvlevern. Middagen hade jag redan planerat i huvudet. Det skulle bli gräddstuvad älgkalvlever med kokt potatis och lingonsylt. En middag hämtad direkt ur skogen och som producerats utan tillskott av kraftfoder eller långa transporter. Grädden var närproducerad liksom potatisen. Den senare kunde gott ha varit min egen, men när duktiga odlare i grann byarna norröver producerar Sveriges bästa potatis för åtta kronor kilot har jag valt att stödja deras näring. Älgkalvlevern räckte till fyra personer. vi bär hem ur skogen, men när jag kommit så här långt i mina funderingar avbryts jag av ett telefonsamtal. Det är från yngsta sonen. – Vi har nyss skjutit en älgkalv som jag tagit ur. Ingen vill ha levern, men du brukar ju vara intresserad. Så är det. Jag tar alltid älglevern. Är den från äldre djur använder jag den som kräftbete. Jämfört med vitfisk förbättrar en bit älglever fångstresultatet med 50 procent. Minst. Kokad lever från yngre djur blir till godbitar åt hundarna. Men älgkalvlevern, den hamnar direkt på matbordet! – Bra, svarar jag. Stoppa den bara i en plastpåse och ta med den hem. – Jag har tyvärr ingen plastpåse med mig. – Det ska man ju alltid ha i ryggsäcken. Varför har du inte det? – Frågan är irrelevant just nu. Du får hämta levern själv.
Svensk Jakt Nästa nummer