Advokaten 1
Reportage Syrienkonflikten Folkrätten och Syrienk
onflikten Folkrätten har en grundläggande betydelse för hur Syrienkonflikten ska kunna lösas. Said Mahmoudi varnar för en övertro på vad våldsanvändning kan åstadkomma i dag. TEXT OCH FOTO TOM KNUTSON S yrienkonflikten inleddes i februari 2011 med fredliga demonstrationer. Det fanns en utbredd förväntan att det skulle gå som i flera andra arabiska länder, att härskaren skulle lämna över makten. Men president Assad avgick inte utan tog till våld mot landets befolkning. Tusentals civila har sedan dödats och fortsätter att dödas. – Vår förhoppning var att säkerhetsrådet skulle intervenera som det gjorde i Libyenfallet 2009. Men Kina och Ryssland valde att lägga in sina veton mot varje försök att ge tillstånd att använda våld eller andra åtgärder mot regimen i Syrien. Därmed har inbördeskriget kunnat fortsätta, konstaterar Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet. En central fråga som experter på folkrätt och politiker diskuterat i Syrienfallet handlar om länders skyldighet att skydda civilbefolkningen i konfliktdrabbat land, responsibility to protect, R2P. Det är ett begrepp, inte en princip, som diskuterats flitigt under 2000-talet. Diskussionen har sin bakgrund i en kommissionsrapport som presenterade en ny tanke inom folkrätten med anledning av bombningen av Kosovo 1999; då Nato bombade Jugoslavien utan tillstånd av säkerhetsrådet och helt emot FN-stadgan. Formellt sett stred bombningen mot FN-stadgan, som förbjuder användning av våld förutom när det är fråga om självförsvar eller det finns tillstånd från säkerhetsrådet. Det kan dock finnas ett behov av en rättslig möjlighet att agera i den situation när världen står 24 ”Även om säkerhetsrådet eller några andra länder bestämmer sig för att använda våld, så är situationen i Syrien sådan att användningen av våld inte leder till något bra.” handfallen och det ändå behöver göras något för att rädda människor. Kofi Annan, som arbetade hårt för att reformera FN, ville att R2P skulle övergå från att vara ett begrepp till att bli en rättslig princip. 2005 när FN:s generalförsamling diskuterade hur en reformering av FN kunde ske togs frågan om R2P upp. De flesta länderna var emot att det skulle bli en gällande rättslig princip eftersom de befarade att mäktiga länder kunde få ett carte blanche att själva bestämma när de vill eller inte vill använda våld. Begreppet diskuterades sedan mycket inom folkrättsdoktrinen de kommande tre, fyra åren. LIBYEN VISAR EN NY VÄG – Så inträffade Libyenfallet. Och det var enormt viktigt, eftersom säkerhetsrådet lyckades anta en resolution (Ryssland och Kina la ner sina röster). Resolutionen tillät visserligen inte användning av våld men däremot att det upprättades en flygförbudszon över Libyen och vissa andra åtgärder, säger Said Mahmoudi och fortsätter: – Här stod för första gången begreppet: ”responsibility to protect”. Vi var väldigt glada att för första gången hade begreppet använts i en resolution. Det höll på att bli en princip! Diskussionen i säkerhetsrådet gick ut på att man skulle vidta åtgärder för att Khadaffi inte skulle använda våld mot den egna befolkningen. Men utvecklingen på marken blev något helt annat när länder som Storbritannien och Frankrike gav vapen och bistod med rådgivare. De bidrog aktivt till att landets regering Advokaten Nr 8 • 2013