NG Hbg 1
Resa 48 TIMMAR KOSOVO TEXT: SIMON STRAND I våras
sms:ade min kompis David mig: ”Nu har jag bokat Kosovo åt oss”. Detta kände jag inte alls igen, så jag svarade ”Har du? Det minns jag inte att vi har pratat om”. ”Nej, jag vet”, svarade David, ”här har du biljetterna”, samtidigt som han skickade över bokningsbekräftelsen. Ett halvår senare var det slutligen – äntligen! – dags för oss att resa till Kosovos huvudstad Pristina och tillbringa 48 timmar där. KOSOVO BLEV SJÄLVSTÄNDIGT 2008 och är således en av världens yngsta stater, bara Sydsudan och Montenegro bildades senare. Dessförinnan var Kosovo ett FN-protektorat inom Serbien, sedan Kosovokriget slutade 1999, ett år efter att det började. Det bor ungefär två miljoner invånare i landet, varav en tiondel i Pristina. När jag och David landar kring 26 NÖJESGUIDEN | NR 1, 2019 lunch på fredagen tar vi oss omedelbart till vårt hotell, stadens finaste: Swiss Diamond Hotel. Swiss Diamond är en kedja som bara består av två hotell. Det andra ligger i Lugano i Schweiz. Delägare i hotellen är Behgjet Pacolli, Kosovos utrikesminister och världens rikaste alban (den stora majoriteten av invånarna i Kosovo är muslimska albaner). NÄR VI CHECKAR in på det östblockslyxiga hotellet och kommer till den juniorsvit vi har bokat slås vi av det stora antalet guldramar på rummets väggar. Vi räknar till sammanlagt 14 olika guldramar som ramar in såväl tavlor som tv, klockor och annat. DET FÖRSTA VI gör på fredag eftermiddag är att promenera en kilometer bort mot landets förmodligen mest kända turistattraktion: Bill Clinton-statyn. Under Kosovokriget i slutet av 90-talet bestämde sig Bill Clinton som då var USAs president för att intervenera till kosovanernas försvar. Därför står han nu rest längs en gata i Pristina i skala 3:1. Intill statyn ligger en klädbutik som heter Hillary. När vi senare åkte taxi runt i landet såg vi också amerikanska flaggor här och var. Bill Clinton-statyn gjorde oss inte besvikna, även om den knappast gjorde oss extatiska heller. Den var mäktigare än Maneken Pis och Den lille havfrue, men det känns inte som att den på långa vägar matchar den enorma guldbysten som rests över den framlidne ledaren xxx i Turkmenistans huvudstad Ashkabat. Och det kan sägas överlag: Pristina är inte särskilt grandiost. Landet är litet, både till yta och befolkningsmängd, och Pristina knappt större än Uppsala. Landets BNP motsvarar inte ens en tredjedel av Volvos årsomsättning. PÅ FLERA SÄTT känns Kosovo som en throwback till Clinton-tiden. Det är som om Fukuyama aldrig fick fel, världsordningen fortfarande vore unipolär, Irak-kriget aldrig skapade några radikaliserade muslimer (i Kosovo verkar det finnas ett sekulärt konsensus) och som att Trump inte hittat dit, utan landet lever kvar i en västvärldsvurmande internationalism, Gorkij Park style. Kosovo lämnar intrycket av att världen efter 9/11 aldrig hände. Kanske är landet den allra sista produkten av den tidsepok som definitivt slutade med finanskrisen 2007-2008, precis samtidigt som Kosovo blev en självständig nation. Sist in i den gamla världsordningen kanske även innebär sist ut. ➝