Svensk Golf Sida 1
Svensk Golf Sida 2
Svensk Golf Sida 3
Svensk Golf Sida 4
Svensk Golf Sida 5
Svensk Golf Sida 6
Svensk Golf Sida 7
Svensk Golf Sida 8
Svensk Golf Sida 9
Svensk Golf Sida 10
Svensk Golf Sida 11
Svensk Golf Sida 12
Svensk Golf Sida 13
Svensk Golf Sida 14
Svensk Golf Sida 15
Svensk Golf Sida 16
Svensk Golf Sida 17
Svensk Golf Sida 18
Svensk Golf Sida 19
Svensk Golf Sida 20
Svensk Golf Sida 21
Svensk Golf Sida 22
Svensk Golf Sida 23
Svensk Golf Sida 24
Svensk Golf Sida 25 SVENSK GOLF PÅ BRITISH OPEN Fö
rlorarnas parad TROON i juli G Jag vet inte hur många gånger i British Open's 111-åriga historia det hänt att segraren bett om ursäkt för sin framgång. Men det var vad Tom Watson - i elegant valda ord - gjorde efter att på Royal Troon ha skrivit några nya blad i golfens historiebok. Det här var nämligen förlorarnas tävling. Ingen spelare fick uppleva den världsberömda känslan att med kårar längs ryggen och fukt i ögat vandra in på sista greenen som vinnare av »the Open». Det var inte den som gjorde mest birdies under den dramatiska avslutningen som vann, det var den som missade minst. Först i förlorarnas parad kom Tom Watson. Han hade med hjälp av en rasande grann eagle på 11 :e hålet »tagit sig in i tävlingen» och såg ut att ha kopplat det avgörande greppet. Men han var i år inte den »Tom the killer» skottarna fått se tre gånger tidigare och han var - trodde vi - slagen när han kom till 72:a och gjorde sitt par. - Bara en förlorare slår sista birdieputten för kort, sa Watson innan han gick in på sekreterarens kontor och följde konkurrenter- nas avslutningshål i TV. Han hade just konstaterat att han som allra bäst kunde hoppas på playoff när han av hustru Linda fick beskedet att svåraste konkurrenten gjort en dubbelbogey på 15:e. Price — sensationen Svåraste konkurrenten - det var Nick Price, 25-årig sydafrikan. Före den här tävlingen var Price en föga känd dussinlirare på Europa-touren som haft all möda i världen att få affärerna att gå ihop. I fjol fick han prispengar i 12 tävlingar av 15 men var bara bland de tio bästa i en. Sin största framgång noterade Price 1980, då han under några förtrollade dagar vann Swiss Open. Men Price visade under sina ronder på Troon att han kan. Låt vara att han hade lite julafton med rader av sänkta långputtar men självaste Tom Watson gav ideligen Price lovord för en »utomor- dentligt fin golfsving, inte olik Lanny Wadkins». Price var själv förvånad när han hängde med i täten efter två dagar och förklarade att han var nöjd om han kunde ta en plats bland de tio i toppen. När han fortfarande var tvåa efter den tredje ronden, och den »ointaglige» Bobby Clampett fallit sönder och samman under pressen, hade sydafrikanens självförtroende fått en kick i rätt riktning. - Nu spelar jag enbart för att vinna tävlingen, förklarade Price frankt. Och, min själ, var han inte nära att göra det. Klarade inte pressen Medan Watson tuggade naglar framför TV:n visste Nick Price med tre och ett halvt hål kvar att spela exakt vad han behövde göra för att bli den största sensationen åtminstone i modern British Openhistoria. Han visste att Watson var inne på 284, fyra under, och att han själv var sex under par. Price kunde tappa ett slag in och ändå vinna, han kunde tappa två och få ny chans över 18 håls omspel. Vi vet hur det gick. Price tappade två slag på 15:e, ytterligare ett på det svåra 17:e, par 3, och han missade sista halmstrået, birdieputten från knappt tio meter på 18:e. Tom Watson hade gjort det igen. Fjärde segern på åtta år och precis som 1975, 1977 och 1980 var det i Skottland han slog till. Han vann sin sjunde »major title» och han blev den femte i världshistorien som spelade hem »the double», dvs US Open och British Open samma år. Men riktigt glad var han inte när han kom ut för att ta emot de enorma hyllningarna från 30.000 åskådare. - Visst är jag stolt, sa Watson, men jag vann inte den här titeln av egen kraft. Jag fick den serverad på en bricka av Nick Price. - Jag tycker synd om Nick och jag tycker synd om Bobby Clampett. Båda dessa utomordentliga golfare har vid olika tillfällen haft segern i stadiga grepp men släppt den ifrån sig. Watson fortsatte: - Det är en annan känsla att vinna när man vet att man spelat bra och helst, som jag gjorde på Turnberry, »dödat» avslutnings- hålen för titeln. - Här har jag, för att vara ärlig, puttat dåligt de sista tre ronderna. I fredags kväll var jag sju slag efter Bobby Clampett och jag hade ytterligare tre spelare före mig. Om någon då sagt att jag kunde spela de två sista rundorna på par och ändå vinna hade jag fått mig ett gott skratt. • En märklig tävling Det 111:e British Open var en märklig tävling med väldiga svängningar, blandad golf och - trots rafflet - något av ett antiklimax. Vi kan med en gång konstatera att segerresultatet är oväntat högt. Låt vara att vinden var ganska tuff torsdag och lördag men fredag och söndag var förhållandena så gynnsamma som de någonsin kan vara på en skotsk seasidebana. Ha detta i åtanke när ni jämför Watsons 284 med de 276 som Tom Weiskopf noterade 1973 och Arnold Palmer hade för jämnt 20 år sedan på samma bana. Det som började som ett sprudlande fyrverkeri av Bobby Clampett - han var 11 under par efter halva tävlingen! - slutade med mänsklig, för att inte säga medioker golf som endast hjälpligt kunde döljas bakom den spänning som hela tiden fanns där. När spelet var som allra sämst i bästbollarna under lördagen var Henry Cotton, expertkommentator i TV, tvungen att fråga: - Finns det ingen som kan säga till dom här pojkarna att banan är mycket lättare om man spelar där gräset är klippt? Nu kan det vara lättare sagt än gjort på en bana där fairways ofta är obetydligt bredare än en normal motorväg och där det gäller att ha tur med studsarna. Men Clampett, torsdag-fredag, Weiskopf och Palmer, i det förgångna, har visat att banan trots allt är scorebar. SVENSK GOLF . 6/1982 25 Watson har lärt sig Den golf amerikanarna spelar på sin egen tour är helt skild från den som spelas här, där golfen en gång föddes. Hemma i Staterna spelas ren målgolf - slå bollen dit du vill så sätter den sig där. Tom Watson berättade efter segern på Troon: - Första gången jag kom till St. Andrews tyckte jag inte alls om banan. Det här är inte golf, tänkte jag. - Men jag har tänkt om under åren. Det var här folk en gång började spela och vad skulle Tom Morris och hans kompisar ha tyckt om våra amerikanska banor? Det kanske är det här som är golf. Behöver jag efter fyra segrar i ert mästerskap säga att jag älskar att spela på de skotska seasidebanorna? Det är en upplevel- se och en utmaning helt olik golfen i USA. Notera att han säger skotska banor. Efter sina fyra succéer »north of the border» har han för alltid en plats i skottarnas hjärtan och han samlar ideliga poäng i sitt segertal. Kärleken är ömsesidig. Så när frågan om 1983 års Open, på Royal Birkdale, förs på tal är Tom snabb i repliken. - Sätt inga pengar på Watson i England! • JÖRGEN OHLSON
Svensk Golf Sida 26
Svensk Golf Sida 27
Svensk Golf Sida 28
Svensk Golf Sida 29
Svensk Golf Sida 30
Svensk Golf Sida 31
Svensk Golf Sida 32
Svensk Golf Sida 33
Svensk Golf Sida 34
Svensk Golf Sida 35
Svensk Golf Sida 36
Svensk Golf Sida 37
Svensk Golf Sida 38
Svensk Golf Sida 39
Svensk Golf Sida 40
Svensk Golf Sida 41
Svensk Golf Sida 42
Svensk Golf Sida 43
Svensk Golf Sida 44
Svensk Golf Sida 45
Svensk Golf Sida 46
Svensk Golf Sida 47
Svensk Golf Sida 48
Svensk Golf Sida 49
Svensk Golf Sida 50
Svensk Golf Sida 51
Svensk Golf Sida 52
Svensk Golf Sida 53
Svensk Golf Sida 54
Svensk Golf Sida 55
Svensk Golf Sida 56
Svensk Golf Sida 57
Svensk Golf Sida 58
Svensk Golf Sida 59
Svensk Golf Sida 60
Svensk Golf Sida 61
Svensk Golf Sida 62
Svensk Golf Sida 63
Svensk Golf Sida 64
Svensk Golf Sida 65
Svensk Golf Sida 66
Svensk Golf Sida 67
Svensk Golf Sida 68
Svensk Golf Sida 69
Svensk Golf Sida 70
Svensk Golf Sida 71
Svensk Golf Sida 72
Svensk Golf Sida 73
Svensk Golf Sida 74
Svensk Golf Sida 75
Svensk Golf Sida 76
Svensk Golf Sida 77
Svensk Golf Sida 78
Svensk Golf Sida 79
Svensk Golf Sida 80