Svensk Jakt Chefredaktören
Svensk Jakt Bland klövar och vingar
Svensk Jakt Ögonblicket
Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet
Svensk Jakt Opinion
Svensk Jakt Riksnyheter
Svensk Jakt Blev av med vapnen
Svensk Jakt Rådjursdrev
Svensk Jakt I backspegeln
Svensk Jakt Handkikare
Svensk Jakt Vargens år
Svensk Jakt Redskapsboden
Svensk Jakt Kronförvaltning
Svensk Jakt Vattenrallen
Svensk Jakt Viltvård
Svensk Jakt Fråga veterinären
Svensk Jakt Hälgeserien
Svensk Jakt Hört, sett & läst
Svensk Jakt Hälgekrysset
Svensk Jakt Utrustning
Svensk Jakt Vapen & skytte
Svensk Jakt Vapenutrustning
Svensk Jakt Frågor och svar om vapen
Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet
Svensk Jakt Jaktbart vilt
Svensk Jakt Viltsmak
Svensk Jakt Redaktionen
Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten
Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland
Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg
Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro
Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland
Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland
Svensk Jakt Regionalt Sydost
Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne
Svensk Jakt Bernts betraktelser BERNTS BETRAKTELSE
R Den skrövlade flinten Bernt Karlsson Journalist och författare, värvades till Svensk Jakt 1992. Har varit verksam som jaktpolitisk redaktör och sedermera Norrlands redaktör. V i jägare är oftast vidskepliga, men säkert inte mer än andra fritidsgrupper. Fiskare brukar läsa ramsor eller spotta på kroken och inför en match sätter en hockeyspelare gärna på sig skydden i en viss, rituell ordning. Vår jaktlige mentor i ungdomen, farbror Stig, var väldigt rädd för att möta lavskrikor, när han gav sig i väg till skogs. Lavskrikor betydde otur i jakt en och träffade man på sådana kunde man lika gärna vända om hem. Han berättade att han en gång skjutit en lavskrika i häftigt uppblossande ilska, men det skulle han ha låtit bli! För plötsligt blev skogen full av lavskrikor som förföljde honom ända hem till gården. En jaktkompis tog för vana att alltid bjuda på sill”Vi ska köra så fort att flinten skrövlar sig på gubbjävlarna!” Ett otursord som verkligen kändes var jag själv upphov till en gång i ungdomens glada dagar. Då var jakttiderna på skogsfågel ultrakorta. I Västerbotten tog jakten slut 15 oktober, men i Norrbotten räckte den månaden ut. Sista halvan av oktober hölls vi alltså där och hade denna gång förberett en expedition över sista veckoslutet. Det hade omväxlande regnat och frusit så väglaget var förrädiskt och min omtänksamma mor manade oss att köra försiktigt. – Nej, replikerade jag. Vi ska köra så fort att flinten skrövlar sig på gubbjävlarna! Det sas i övermodigt oförstånd för vi var unga och starka och kände oss osårbara. middag, när vi samlades i jaktkojan dagen före skogsfågelpremiären. Menyn var densamma, år efter år. Enda variationen bestod i valet av snaps. Att vi skulle äta inlagd sill var däremot för honom alldeles självklart: om jaktguden ser att vi sitter här och äter sur fisk ser han till att vi får färskt kött i morgon! Det stämde för det mesta, men en stor del av förklaringen låg nog i att vi jagade på bra marker och hade tillgång till goda, fyrbenta jaktmedhjälpare. Ska man ha tur i jakten ska man inte ställa för sig som om man hade tänkt få något. Bara ett förfluget ord kan vara tillräckligt för att bryta jaktlyckan. En mästare i att kasta ur sig så kallade otursord var min granne. Hans stora passion var rävjakt och så snart det kommit spårsnö var han tidigt ute och ringade spår. När han slutit ringen och konstaterat att räven låg inne kom han farande för att anställa jakt. Upphetsningen var märkbar redan när han stampade av sig snön ute på bron. – Nu har vi räven som i en liten ask, brukade han säga. Värre otursord hade ingen kunnat häva ur sig, för snart visade det sig att ringen inte var så säker som utlovats. Han hade i mörkret missat det avgörande spåret som löpte ut ur densamma. Det utlöste varje gång en serie svavelosande eder, men för riktighetens skull måste det även påpekas att dessa spårningsjakter emellanåt också lyckades. I alla fall de gånger någon inte verbalt tagit ut segern i förskott. SVENSK JAKT Nr 6 2023 Vi jagade ut hela sista dagen, körde hem i mörker och naturligtvis alldeles för fort. I en isbelagd krök av vägen gled vi ut sidledes mot vägkanten och voltade. Den full astade bilen gled på taket rakt fram och stannade slutligen mot ett träd. Vi var tre i bilen, hade ett berg av packning samt vapen och två hundar. Jag hade fått hela vindrutan intryckt över mig och blödde, men vi var alla på benen. Det här var före mobiltelefonernas tid, men vi lyckades så småningom få fram en taxi för den fortsätta färden. Först måste jag dock få mina skador omsedda. Närmaste sjukhus var i Arvidsjaur. Såren i hjässan måste rengöras och sys. Jag hade ju vid den tiden manen i behåll, men blev nu rakad, i alla fall partiellt. När jag efteråt granskade resultatet i spegeln kunde jag konstatera att jag blivit flintskallig. Där nål och tråd löpt fram var flinten dessutom skrövlad! ILLUSTRATION: AAKE NYSTEDT 97
Svensk Jakt Nästa nummer