Advokaten 1
Gästkrönika GästkRöNiköR stEfAN stRöMBERG Straffp
rocessutredningens Lagman Stefan Strömberg, Straffprocessutredningens särskilde utredare, skriver om utredningen som beräknas vara klar i mars 2013. Tydligare roller i processen och bestämmelser som gör det möjligt att anpassa rättegången till vad de olika målen kräver är ledord för utredningen. För drygt 60 År sedan trädde den nu gällande rättegångsbalken i kraft. Den innebar en radikal förändring av processen men byggde samtidigt på hur samhället och de juridiska professionerna såg ut då. Sedan dess har mycket hänt. Brottsligheten och brottmålen har ändrat karaktär. Åklagare och advokater har fått en alltmer framträdande roll i processen. Under åren har processrätten utvecklats successivt, senast 2008 genom reformen En modernare rättegång som, förutom införandet av videoupptagning av förhör, innebar förändringar när det gäller handläggningen av tvistemål och förfarandet i hovrätt. Dagens förfaranderegler ger domstolen stora möjligheter att agera självmant i processen och parterna ett begränsat inflytande samtidigt som processen i praktiken har blivit mer partsstyrd. Hur processen blir bestäms av den enskilde domaren med stöd av en otydlig rättegångsbalk. Detta är betänkligt av principiella skäl men det medför också praktiska svårigheter att effektivt handlägga mål som kräver mer resurser och att snabbt avgöra mindre komplicerade mål. Prövningen i domstol ska göras med hög kvalitet och inom rimlig tid. Förutsättningarna för att åstadkomma en sådan prövning i alla mål kan bli bättre om parternas ställningstaganden tillmäts en större betydelse. Då kan processen anpassas efter vad målet kräver och förfarandet göras tydligare. Den ackusatoriska principen bör därför få ett ökat genomslag i processen. Åklagarens och domarens roller bör kunna göras tydliga26 re. Domstolen ska ha en tydligare processledande och kontrollerande roll. Åklagaren ska kunna ta det fulla ansvaret för statens talan. Ett sådant förfarande blir mer förutsebart för den tilltalade. Åklagaren bör ange ett påföljdsyrkande i alla mål och domstolen bör vara förhindrad att döma den tilltalade till ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat. Det skulle gälla i alla typer av brottmål. Ett annat led i en tydligare rollfördelning är att ta bort målsägandens möjlighet att biträda åtalet. Utkrävandet av ansvar och straff är huvudsakligen en uppgift för staten och det sker med hjälp av åklagaren. Målsägandens frågerätt bör dock bekräftas. Målsäganden bör också få bättre möjligheter att få sina eventuella skadeståndsanspråk prövade i samband med brottmålet genom väsentliga förbättringar i polisens och åklagarnas redan nu gällande skyldighet att bistå målsägandena. Domstolen bör däremot ha det huvudsakliga ansvaret för rättskipningen. Därför bör åklagarnas möjlighet att utfärda strafföreläggande inte utvidgas till att gälla strängare påföljder än i dag. För att förbättra förberedelsen bör parternas inställning klarläggas i ett tidigare skede. Det är i dagens process vanligt att rätten samtidigt utfärdar stämning och kallar till huvudförhandling utan att närmare utreda parternas ståndpunkter. Den tilltalade anger i många fall sin syn på åtalet till rätten först vid huvudförhandlingen. Det är ett rimligt krav att den tilltalade när åtalet väcks så långt det är möjligt får veta åklagarens påföljdsyrkande och övriga yrkanden som följer med brottet samt kännedom om enskilda anspråk i målet. Härigenom ökar förutsättningarna för att den tilltalades inställning till åtalet klargörs före huvudförhandlingen. Det är dessutom en förutsättning för att hans eller hennes inställning ska kunna ges processuell betydelse för hur målet ska handläggas. En sådan ordning ställer krav på åklagaren att bland annat inhämta personutredning. Målsäganden bör också under förundersökningen kunna lämna uppgift om enskilda anspråk som denne vill föra i brottmålet även om talan inte ska föras av åklagaren. Advokaten Nr 8 • 2012