Advokaten 1
ledord I samband med att åtalet väcks bör åklagar
en förelägga den tilltalade att svara på det till rätten. Det material som skickas till den tilltalade bör då utformas så att det blir enkelt för honom eller henne att redovisa en inställning. Men än viktigare är att den tilltalade för att kunna ta ställning till det saken rör och till målets handläggning redan på detta stadium får kvalificerat juridiskt stöd. Det kan ske genom att tilltalade mer systematiskt ges tillfälle till kostnadsfri rådgivning av advokat och detta i alla brottmål där en strängare påföljd än böter yrkas. Om en offentlig försvarare redan utsetts är det naturligt att den tilltalade rådgör med denne. Handläggningen från en anmälan om brott hos polis till dess att frågan om ansvar för brottet prövas av domstol måste betraktas som en process. De förberedelser som behöver vidtas inför målets avgörande bör ske så tidigt som det är lämpligt. Det handlar exempelvis om att se över reglerna om förenklad delgivning så att myndigheterna gemensamt tar ansvar för att den misstänkte får del av handlingarna i brottmålet. Genom att redan åklagaren inhämtar personutredning ökar förutsättningen att en bra sådan finns tillgänglig vid tiden för målets avgörande. På vilket sätt ett brottmål ska handläggas bör bestämmas av hur allvarligt brott det är fråga om och parternas inställning till saken. Brottmålen i tingsrätt skulle kunna handläggas på tre olika sätt beroende på dessa förhållanden. Utgångspunkten bör då vara åklagarens påföljdsyrkande och inte någon form av förhandsbedömning av den tänkbara påföljden eller de ofta mycket vida straffskalorna. I mål i vilka åklagaren anser att brottet ska leda till böter bör beredningen kunna förenklas. Strafföreläggande borde kunna utfärdas i de flesta av dessa mål och detta oberoende av den misstänktes inställning under utredningen. Den misstänkte kunde i samband med det få information om det åtal som följer om föreläggandet inte godkänns och föreläggas att svara på åtalet och slutföra sin talan till rätten. Begär någon av parterna det blir det huvudförhandling i målet. I annat fall skulle målet som regel kunna avgöras på handlingarna utan ytterligare beredning i domstolen. Advokaten Nr 8 • 2012 Ett annat led i en tydligare rollfördelning är att ta bort målsägandens möjlighet att biträda åtalet. Utkrävandet av ansvar och straff är huvudsakligen en uppgift för staten och det sker med hjälp av åklagaren. Målsägandens frågerätt bör dock bekräftas. Mål i vilka åklagaren yrkar en påföljd som inte är att anse som svårare eller mer ingripande än fängelse i sex månader, skulle i vissa fall kunna hanteras i en särskild ordning. Den tilltalade skulle få information om rätten till rådgivning av advokat och till huvudförhandling i samband med att talan väcks. Om den tilltalade därefter till rätten erkänner gärningen och samtycker till att målet avgörs utan huvudförhandling och en sådan förhandling inte heller behövs, skulle målet kunna avgöras i ett skriftligt förfarande. Även i övriga mål, som skulle avgöras efter huvudförhandling, kunde åklagaren förelägga den tilltalade att svara på åtalet till rätten. I dessa mål borde åtalspunkter avseende erkända lindrigare brott kunna hanteras på ett förenklat sätt vid huvudförhandlingen. I mer omfattande mål bör det läggas mer tid och kraft på att med rättens ledning förbereda målen inför huvudförhandlingen. Ledorden i det jag redogjort för ovan är tydligare roller i processen och bestämmelser som gör det möjligt att anpassa rättegången till vad de olika målen kräver. Det är exempel på sådant som övervägs av Straffprocessutredningen. Stefan Strömberg lagman 27