Nolltretton 1
Jenny Wilson Exorcism Staffan Hellstrand Svaret p
å allt I början av 00-talet utgjorde First Floor Power tillsammans med Komeda, Hell on Wheels och Doktor Kosmos den svenska studentpopens axelmakter. Det handlade om musik som istället för att svänga satsade på att vara intellektuell, ”tokrolig” eller bara udda. Jag avskydde dem något oerhört och mådde fysiskt illa varenda gång jag råkade höra deras låtar. Jenny Wilson hoppade av First Floor Power och startade en solokarriär som gjort henne till en av kultursveriges kelgrisar. Men ingenting har egentligen förändrats. Hon håller fortfarande på med märklig konstpop som bara kan uppskattas till fullo på kulturvetarlinjen. Det har gått fem år sedan senaste plattan "Demand the impossible". Då sjöng hon om sin bröstcancer. Denna gång är det en självupplevd våldtäkt som texterna kretsar kring. Tungt värre, alltså. Fast musiken utgör en skarp kontrast med sina blippande synthtoner och sitt lattjolajbansound. Wilson som soloartist låter inte riktigt så illa som First Floor Power gjorde, ibland luras man till och med nästan att tro att det svänger. Men i slutändan har Wilson ett pretentiöst, finkulturellt anslag som effektivt dödar alla såna villfarelser hos lyssnaren. (TP) Jag kan tycka lite synd om artister som Staffan Hellstrand, artister som gör ungefär samma sak år efter år men som får helt olika mottagande beroende på tid och trender. Egentligen är det väl inte så mycket att gnälla över, det är så musikbranschen (och många andra branscher också för den delen) funkar, men visst är det lite tråkigt. Hellstrand hade några riktigt fina år mellan 1989 och 1996, med "Lilla fågel blå" som den stora publika peaken. Efter det har han släppt ytterligare tio album som ofta håller samma nivå som de tidigare skivorna, men det spelar liksom ingen roll för intresset har konstant dalat lite grann för varje år. Inte bara hos den breda massan utan även hos fans som undertecknad. Jag frågar mig själv: varför har jag (och mina Hellstrandsfans-kompisar) slutat intressera mig för rockpoeten från Nyköping? För det är ju inte så att han helt plötsligt har blivit så mycket sämre som artist. Kanske är det helt enkelt så att varje artist bara har ett fönster under ett visst antal år då de är relevanta, och Hellstrands fönster har kanske slagit igen? Nya skivan är egentligen ganska bra men känns skissartad. Låtarna låter ofärdiga och får aldrig upp farten innan de tar slut. Här finns många goda idéer men Hellstrand tar dem inte i mål. (TP) Mustasch Silent killer I år fyller Mustasch 20 år som band och firar med att ge ut en ny platta. Det har gått tre år sedan "Testosterone", så det är väl på tiden tycker nog fansen. Sedan starten 1998 och debutalbumet "Above all" från 2002 har Göteborgsbandet manglat på med sin maskulina hårdrock och fått en allt större fanskara. Idag är de ett av landets populäraste rockband, men allt har inte varit en räkmacka, för även om Ralf Gyllenhammar och grabbarna är ett respekterat band så har de aldrig varit några riktiga kritikerälsklingar. Det har även förekommit en del skandaler under åren och en del fans tycker att Ralf och Mustasch har spretat i konceptet lite för mycket på senare tid. Det har varit "Idol", "Melodifestivalen" och medverkan i en rad andra tv-program. Och nu verkar även bandet tycka att det får vara slutlarvat och hög tid att börja rocka istället. "Det här blir vårt tyngsta album hittills", säger Gyllenhammar om bandets nionde skiva. Och kanske har han rätt för Mustasch rockar på ganska fett på "Silent killer". Det är genomgående hög energi, pulserande testosteron och attackerande gitarrer som strömmar ut ur högtalarna. Många av låtarna är riktigt vassa, men här finns också några mer anonyma spår. Men som helhet ett väldigt trevligt 20-årskalas. (TP) Inger Hasselgren Längs vägen... 26/4-6/6 Carsten Hellström One Man Crusade 17/5-8/8 The Vaccines Combat Sports Björns vänner Smyger i skuggorna Hur står det egentligen till med den brittiska indierocken nuförtiden? Nja...sisådär, skulle nog de flesta säga. Många musikälskare drömmer sig nostalgiskt tillbaka till britpopens glansdagar på 90-talet med band som Suede, Blur, Pulp och Oasis och hoppas att det någon gång snart ska bli likadant igen. Då vällde det hela tiden fram nya, bra pop- och rockband (och i ärlighetens namn även en hel del dåliga, men strunt samma - de vällde fram i alla fall). Men på den här sidan millennieskiftet har det varit mer tunnsått. Då och då har det dykt upp något enstaka kanonband som tänt hoppet, men varje gång det kommit ett Glasvegas eller Franz Ferdinand har det istället för att kicka liv i den brittiska indiescenen snarare visat på de stora bristerna i densamma. Jag gör mig inga illusioner om att The Vaccines plötsligt ska få popscenen i Storbritannien att börja blomstra igen, men "Combat Sports" är utan tvekan en riktigt bra platta. Alltid något. Det är Londonbandets fjärde album och de fläskar på rejält med gitarrerna, men utan att glömma bort popmelodierna, indiekänslan och slyngelattityden. Det är glädjande. Tänk om nu bara flera brittiska band kunde haka på. (TP) Vi var kanske inte så många som var Björns vänners vänner där under första halvan av 00-talet, men vi fanns. Och vi gillade bandets halvobskyra indiepop på svenska. Eller gillade och gillade... vi tyckte de var charmiga och hade lite småtrevligt när vi lyssnade på musiken. Och några av låtarna, som exempelvis "Åkrar och himmel" och "Vad ska jag med ett foto på dig?" nådde faktiskt utanför oss nördar och har idag riktigt bra streamingsiffror på Spotify. Efter två album och två EP:s släppte Björns Vänner en liveskiva 2006 och efter det tog de en lång paus innan de gjorde comeback 2014 med skivan "Ni har stulit våra drömmar". Ifjol kom en samling och nu har Richard Schicke och hans skånska band alltså släppt ett nytt album. "Det bästa vi gjort" hävdar de själva, och Schickes texter ska vara mer personliga än någonsin. Det kan måhända diskuteras men sant är att bandets nya producent har gett Björns vänner en skitigare och rivigare ljudbild. Det mesiga och smått naiva uttrycket som tidigare utmärkt bandet finns förvisso kvar men här och var fläskas det på med ilskna gitarrer och ett mer utmanande sound. Det låter helt enkelt lite tuffare än vi är vana vid. Fast det är ganska marginellt, Björns vänner har svårt att riktigt lyfta och bli något mer än bara ett charmigt och småtrevligt band. (TP) NOLLTRETTON 59 Kylie Minogue Golden Kylie slog som bekant igenom stort i slutet på 80-talet. Hennes samarbete med den tidens demonproducenter Stock, Aitken & Waterman gav henne en extra skjuts i karriären, en karriär som nu har pågått i 30 år. När många artister har sina bästa år bakom sig så har Kylie på något sätt alltid lyckats hänga kvar och hålla sig relevant. Hitlåtarna har avlöst varandra och stjärnstatusen har alltjämt funnits kvar. Att artister förnyar sitt sound och sin framtoning under karriären är inget nytt och där är Kylie inget undantag. Hennes fjortonde album är inspelat i Nashville och låter föga överraskande... country! Dans och discobeatsen är kvar, men de akustiska instrumenten har getts lite mer plats denna gång - ett bra exempel är ”Raining Glitter” som blandar modern pop med en smått hysterist plockande gitarr. Nya albumet har ett par riktigt klassiska Kylie Minogue-hits. Ovannämnda låt är en, men utan tvekan är ”Dancing” den riktiga kioskvältaren som förmodligen kommer spelas hela sommaren. Lägg där till ”A Lifetime To Repair” och ”Shelby ´68” och ja, ni fattar - Kylie kommer fortsätta att vara stjärna ett tag till! (JL) Nationalgalleriet Svårigheterna med mänskligt liv med mera 24/5-22/8