AMES 1
SENTIERO DEGLI DEI – HALVVÄGS MELLAN HIMMEL OCH H
AV! Mitt resesällskap Cecilia och jag är på väg upp till Agerola som ligger ett par kilometer uppåt från kusten och byn Amalfi. Vi ska vandra på Gudarnas stig idag. Bilen tar hårnålskurvan och jag håller andan. Det är ett under att det inte händer fler olyckor än vad det gör här, men ett par dussin bucklor på bilen avslöjar direkt vem som är turist. På vägen plockar vi upp vår guide för dagen, Marco Fusco. Han berättar att han brukar gå Gudarnas stig minst en gång i veckan för själens skull. Det är lätt att hitta till vandringsleden från Agerola då här är mycket bra skyltat. Efter en liten promenad på en ganska bred väg tar man steget in på den verkliga leden. Dimman ligger tät eftersom det fortfarande är tidig förmiddag. Branta klippor reser sig dramatiskt över oss och en formation av droppsten fångar Cecilias intresse för ett par minuter innan vi fortsätter in i den fuktiga dalen med enorma träd som tornar upp över våra huvuden. Vi befinner 30 oss ca 600 m.ö.h och det är inte så stora nivåskillnader under vandringen, även om det emellanåt kan gå mycket uppåt för att sedan ta dig neråt igen. Jag älskar våren då naturen får börja om på nytt och tidiga blommor som krokus, påsklilja och körsbärsträd blommar på bara grenar. Doften av fuktig skog fyller våra sinnen och en känsla av mystik sprider sig i kroppen. Det gäller att ha blicken framför sig så att man inte råkar trampa fel, för ett felsteg kan betyda att du faller ner i den branta sluttningen. Här har handelsmän och pilgrimer färdats genom tiderna och fortfarande används stigarna mellan byarna flitigt av lokalborna. EFTER NÅGON TIMMES vandrande börjar vi ana att molnen kommer att skingra sig och just som vi kliver ut på en mera öppen platå så har himmelen blivit blå och solen sträcker ner sina värmande strålar mot ett turkost hav. Utsikten får oss att stanna till en stund och bara beundra den. Nedanför oss stupar klippan rakt ner och om vi lyfter blicken så ser vi det azurblå havet sträcka sig långt bort i horisonten. Det är så vackert alltihopa, vi befinner oss bokstavligen halvvägs mellan himmel och hav. Marco berättar att det är dags för en liten paus, nu har vi nämligen kommit halvvägs och här slår vi oss ner på en picknickbänk och njuter av vår matsäck samtidigt som Amalfikusten bjuder på magnifik utsikt. SOLEN VÄRMER OSS och nu är vi inte ensamma på stigen längre. Överallt ser man små ödlor som pilar fram. Jag börjar räkna och fotografera dem eftersom de är så söta och alla ser olika ut, men efter en liten stund tröttnar både Cecilia och Marco på mig och jag får snällt släppa räknandet och fortsätta framåt. Naturen är full av blommor och örter som; timjan, rosmarin och lavendel, alla hjälper de till att fylla luften med underbara dofter. Vi lyfter upp blicken mot skyn och märker att vi fått sällskap av två praktfulla fåglar. De flyger högt över våra huvuden och utför en avancerad show som de säkert övat på i flera år. Vi döper dem till Hugin och Munin då vi trotts allt befinner oss på gudarnas stig och kanske har Oden skickat ut dem för att samla in information av vad som händer just idag. FYRA TIMMAR SENARE börjar vi närma oss sluttampen på vandringen och just som vi rundar ett hörn dyker Positano upp långt där nere vid strandremsan. Vi ser till och med Capri som tornar upp i det blåhavet. Utsikten är magnifik och det är nästan så att man får svindel då marken nedanför oss stupar rakt ner i terrasser fulla av citronträd. På håll hör vi bjällror klämta, som snart byts ut till getternas bräkande nere i dalen där de betar förfullt på nytt grönt gräs. Svettpärlorna rinner på pannan och benen börjar bli aningens tunga nu och så snart vi kommer in i den lilla byn Nocelle börjar vi känna suget efter en kall öl som vi kan belöna oss med. För detta har varit en fantastisk upplevelse och vi erkänner båda att vandringen har varit gudomlig! n