Nöjesnytt Kalmar 1
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS TH
E HUNGER GAMES: MOCKINGJAY –DEL 1 I rollerna: Jennifer Lawrence, Donald Sutherland, Julianne Moore med flera Regi: Francis Lawrence DUM OCH DUMMARE 2 I rollerna: Jim Carrey, Jeff Daniels, Kathleen Turner med flera. Regi: Bobby Farrelly och Peter Farrelly nnnnn Vem kunde tro att en film om två idioter skulle kunna bli en gigantisk biosuccé? Jim Carrey och Jeff Daniels slog världen med häpnad när de 1994 spelade puckot Lloyd och hans än mer enfaldige bästis Harry i bröderna Farrellys debutfilm “Dum och dummare”. Filmen drog in nästan två miljarder kronor i biointäkter och har blivit en kultklassiker av rang. Nu kommer uppföljaren, som lämpligt nog utspelar sig 20 år efter originalfilmen. Lloyd har tillbringat större delen av den tiden i ett apatiskt tillstånd på ett mentalsjukhus, med Harry som trogen besökare. När Harry berättar att han behöver en ny njure för att överleva, avslöjar Lloyd att hans mentala kollaps var ett noga planerat spratt (“lurad!”), och de två stollarna ger sig ut på en ny resa tillsammans – den här gången för att lokalisera Harrys okända dotter och be henne om en njure. För den som älskade den första filmen är det här en riktig fest, full av blinkningar och efterlängtade återseenden. Lloyd och Harry har utvecklats föga under decennierna som passerat och har fortfarande två tioåringars bajshumor och mental kapacitet. De åker vilse på märkliga fordon, leker med pyroteknik och ställer till med kaos på en vetenskapskonferens. För oss som inte gick igång på grabbarnas upptåg förra gången är den nya filmen något av en prövning. Magnifika Kathleen Turner reduceras till ful kärring, tv-stjärnan Honey Boo Boos mamma June Shannon (numera mest känd för att hon dejtar mannen som förgrep sig på hennes dotter) dyker upp i en “kul” biroll, och idén om män som skojiga barn känns väl inte direkt supermodern. Detta kompenseras dock något av det faktum att Carey och Daniels verkar ha så genuint roligt i varandras sällskap. Det finns en ohämmad entusiasm i deras porträtt av Lloyd och Harry som stundvis är svår att värja sig emot. Det var nog skönt för Jeff Daniels att ta semester från knivskarpe surkarten Will McAvoy i “Newsroom” för att spela en av världens mest populära dumskallar. KARIN SVENSSON nnnnn Krigets första offer är sanningen brukar det heta. Inget kunde vara mer sant i landet Panem. En dödlig dokusåpa har varit underhållning på bästa sändningstid men nu är leken över. Det innebär en sväng rakt in i mörkaste mörker för den här filmserien, som inte var direkt munter till att börja med. I det hemliga Distrikt 13 samlas motståndsrörelsen mot president Snow kring president Coin och båda sidorna i det stundande inbördeskriget inser vikten av bra pr. Katniss är hårt sargad efter två kamper på liv och död i hungerspelen men vare sig hon vill det eller ej är hon hjälten som revolten kräver. Katniss stora förbannelse är ju att hon går genom rutan, det blir helt enkelt bra tv när hon dyker upp, och problematiseringen av dokusåpor och pr-samhället i stort i den här filmserien känns mycket angelägen. Man kan göra samma reflektion med Jennifer Lawrence, hon är och förblir felfri i sin tolkning av den plågade hjältinnan. Tack vare henne sitter man där med hjärtat i halsgropen och regissören Francis Lawrence har med hennes hjälp lyckats skapa en ovanligt intim storfilm, som är både tematiskt och visuellt mörk och brutal. Det är lätt att glömma bort det mellan varven men "Hunger games"-filmerna spelar faktiskt i en helt egen liga i den här genren, som ibland kallas "young adult" och brukar bygga på storsäljande romaner som ofta riktar sig till unga fans av dystopiskt lagda världar. Den enda svagheten i den här serien är att den är onödigt utdragen. Samma historia berättas egentligen i film efter film - den motvilliga Katniss tvingas ta på sig en roll hon inte vill ha och blir samtidigt utnyttjad av olika intressen som vill dra nytta av hennes säregna lyskraft. Det skulle kunna var ett problem men det funkar eftersom filmerna är bättre och mer komplexa än böckerna. Att dela upp "Mockingjay" i två delar är ett djärvt val. Det finns säkert krasst kommersiella anledningar till det men samtidigt måste man applådera det totalt oinsmickrande tilltalet i den första delen. Det finns helt enkelt inget ljus i sikte, vilket är både plågsamt och uppfriskande i sammanhanget. MIRANDA SIGANDER VARJE GÅNG JAG SER DIG I rollerna: Fabio Audi, Ghilherme Lobo, Tess Amorim med flera. Regi: Daniel Ribeiro nnnnn När en film inleds med två unga typiskt tonårigt uttråkade vänner, Leonardo och Giovanna, som slappar vid en solvarm pool och pratar om sin längtan efter äventyr, väcks förväntningar på heta känslor och problem som bubblar under ytan. I det här brasilianska dramat är förutsättningarna dessutom originellt nog lite mer laddade än vanligt eftersom huvudpersonen Leonardo är blind. Och dessutom upptäcker varma känslor för den nya killen i klassen, den lockige Belle and Sebastian-älskande Gabriel, som snabbt blir intressant även för ett par av tjejerna i klassen. Här finns också ett lovande anslag som handlar om inre, kroppslig längtan efter någonting gäckande och oklart, fint skildrat när Leonardo provpussar sin duschkabinvägg eller somnar iklädd Gabriels kvarglömda munkjacka i sängen. Men den lovande inledningen sköljs snabbt bort med en rejäl nypa grund dramaturgi, som känns väldigt omodern. Ungdomsskildringen påminner om den doftfria problematik som kunde dyka upp i Beverly Hillsungdomarna Brandon och Brendas liv på 90-talet. Typ: Brandons homosexuella vän blir retad av skolans tuffingar men det blir aldrig värre än att de reko kidsen säger ifrån och så är alla glada och går och badar. På ett sätt är det gulligt och befriande att de potentiella problemen här, handikapp och sexuell läggning, inte är den huvudsakliga basen för de konflikter som driver handlingen framåt. Även om ett par överbeskyddande föräldrar och de där mobbarna i skolan ställer till det en aning är det i stället den krackelerande vänskapen mellan Leonardo och Giovanna som är tänkt att stå för dramatiken. Även om ämnet är behjärtansvärt blir det dock aldrig tillräckligt engagerande och den här historien försvinner snabbt i floden av mindre minnesvärda uppväxtskildringar. MIRANDA SIGANDER 58 | nöjesnytt THE GOOD LIE I rollerna: Reese Witherspoon, Arnold Oceng, Ger Duany med flera Regi: Philippe Falardeau nnnnn "The lost boys of Sudan" kallades de cirka tjugo tusen unga flyktingar som förlorade sina familjer i inbördeskrigets Sudan mellan 1983-2005. Några tusen av dem fick chansen att starta om livet i USA. Efter elfte september stängdes möjligheten men om några av dem som hann åka handlar den här verklighetsbaserade historien. Bröderna Theo och Mamere och deras syster Abital får se sina föräldrar dödas och sin lilla by brännas ned. Tillsammans med andra små barn påbörjar de en lång vandring mot Kenya och säkerheten i ett flyktingläger. Farorna är många, flera dör på vägen. Den lilla familjen får stanna i lägret i tretton år(!) innan en ny värld öppnar sig och de får resa till Kansas. Men hur startar man om sitt liv i en okänd miljö, där de nya arbetskamraterna tror att historien om när en bror blev uppäten av ett lejon är ett skämt? "The good lie" är alltså ett i grunden engagerande flyktingdrama. Och samtidigt en rätt konventionell måbrafilm. Det låter kanske motsägelsefullt men det funkar bra med en lagom klämkäck Reese Witherspoon, inklämd som socker på gröten, och stråkar som spelar ikapp med fantastiska bilder av afrikansk savann i solnedgång mellan varven. Främst handlar kvaliteten här om ett hyfsat nyanserat porträtt av flyktingarna. Trots att de aldrig har sett telefoner och frågar vem som är arbetsförmedlaren Carries (Reese Witherspoon) hövding blir de varken exotiserade eller offer utan i stället relativt hela människor. När till och med en annan hotande klichébild, en supermorsa i en kristen välgörenhetsorganisation, avväpnas med några shots och skämt om att hon har för många barn inser man att den här filmen är lite bättre än man först kanske tror. Dessutom finns här en fin tvist på slutet, som har med titeln och en anspelning på Mark Twains "Huckleberry Finn" att göra. Finfint för alla som vill fylla på sina hjärtan med lite värme och humanism. MIRANDA SIGANDER